Var och en sin egen dramaturg

Dramaturgi har blivit vår tids slagord. Dramaturgi är inte längre något som bara vi dramaturger sysslar med eller en angelägenhet enbart för oss som skapar fiktion. I dag har varje redaktör med självaktning kursats i dramaturgins ABC. I dag är varje person som uppträder i offentligheten medveten om situationens dramaturgi. När verkligheten alltmer ser ut att ha blivit något som iscensätts, en performance, måste var och en bli sin egen dramaturg. Därför kändes det skrämmande relevant när forskaren Atte Oksanen definierade nyårsaftonens dödsskjutningar på Sello som ”performativt våld”.

Det har skrivits mycket om de kollektiva tragedierna som har blivit vår tids stora gemensamma upplevelser. Kriminal- och katastrofserierna försöker återskapa något av det här, utan att någonsin nå upp till samma tittarsiffror eller till det mäktiga sug som de verkliga tragedierna har. Det som får oss att följa med nyhetssändning efter nyhetssändning, trots att de nya detaljerna kanske är ytterst få. Fascinationen inför karaktärerna, både offren och bödlarna, och deras inbördes förhållanden. Intresset för geografin, rörelserna i rummet, motiven, kronologin...

 Först när alla bitar är på plats kan händelsen läggas till samlingen av kollektiva upplevelser, de som skapar vår gemensamma folklore. ”Var var du dagen då Kennedy sköts?” är den klassiska frågan som har fått många efterföljare.

Inget av det här är något nytt. Människan har alltid fascinerats av olyckshändelser, brott och mänskliga tragedier – liksom också av hjältesagor – både i fiktion och verklighet. Kort sagt: av händelser större än livet självt. Det nya är att verkligheten numera låter oss följa med händelserna online. Att vi, precis som i vilken katastroffilm som helst, kunde se offren kasta sig ut genom fönstren i Twin Towers. Eller att vi – för att ta till en helt annan genre – kan följa med både segrar och mänsklig förnedring live i allehanda tävlings- och realityprogram. Och att allt det här självklart måste påverka den fiktion som görs.

Vi lever i en komplicerad värld av reflexer och dubbelreflexer: datorspelen reflekterar en våldsam verklighet, samtidigt som verkligheten reflekterar datorspelen och lånar deras dramaturgi. Både morden på Sello och skolskjutningarna har drag av datorspel, där en person (spelaren/mördaren) rör sig i en labyrintlik byggnad (köpcentret, skolbyggnaderna) och kallhamrat skjuter ner den som kommer i hans väg.
Att polisen i dag känner väl till datorspelen och deras dramaturgi – det performativa våldet – är säkert. Att dramaturgerna också gör det är lika säkert. Den brittiska dramaturgen Guy Meredith tangerade fenomenet under sin senaste kurs på YLE i höstas, där han bl.a. belyste den påverkan datorspel har på TV-serier.

Hur ser då den fiktion ut som vi inom vårt public service bolag skall erbjuda våra lyssnare och tittare? Hur skall vi kunna tävla med verkligheten? Eller med datorspel, katastroffilmer och realityshower? Kanske genom berättelser som vågar stå på egna ben, vara otrendiga och oförutsägbara – och som just därför kan kasta ett nytt ljus över våra liv?

Kuka?

Janina Jansson

dramaturg, YLE Fiktion

Janina Jansson on ruotsinkielisen radioteatterin dramaturgi, joka viihtyy myös visuaalisten taiteiden seurassa.