WEBVTT FILE

1
00:00:08.086 --> 00:00:14.113
En gång var vi ute med bilen på en längre biltur. Vi körde på natten. Vi hade varit tysta en

2
00:00:14.113 --> 00:00:19.250
längre stund och så sa han plötsligt till mig att vi skulle köra in i nåt, som den där stolpen,

3
00:00:19.250 --> 00:00:24.418
så att vi skulle dö tillsammans samtidigt. Och det var en de stunder då jag fattade att jag

4
00:00:24.418 --> 00:00:29.329
levde mig in i hans depression, på sätt och vis. Det är svårt att beskriva det.

5
00:00:29.329 --> 00:00:34.382
Men då förstod jag att inte vill jag dö. Fast jag hade trott att jag ville det.

6
00:00:34.382 --> 00:00:38.736
Det var han som körde då. Jag tvingade honom och jag vet inte hur han gick med på det,

7
00:00:38.731 --> 00:00:42.918
men jag tvingade honom att köra in till följande sidoparkering på motorvägen. Alltså där

8
00:00:42.918 --> 00:00:47.970
lastbilarna brukar stanna. Så att vi skulle kunna byta chaufför. Jag körde de följande sex

9
00:00:47.970 --> 00:00:53.610
timmarna och efter det var vi framme. Jag var helt otroligt trött och hade ont överallt men

10
00:00:53.610 --> 00:00:57.503
jag tänkte att jag bara måste hålla mig vaken och köra ända fram.

11
00:00:57.639 --> 00:01:02.853
Det kändes jätteskrämmande för det behövs ju inte nåt mer än att den andre grabbar tag i

12
00:01:02.853 --> 00:01:09.180
ratten. Och när jag körde var jag rädd för att han skulle göra det. Samtidigt tänkte jag att

13
00:01:09.180 --> 00:01:13.661
inte skulle han aldrig göra så. Men den stunden, när han somnade i bilen efter en timmes

14
00:01:13.661 --> 00:01:21.913
körande, det har varit en av mitt livs mest fridfulla stunder. Det var på nåt vis så

15
00:01:21.913 --> 00:01:28.079
beskrivande. Det vill säga jag ville ju vara med honom men samtidigt ville jag ändå inte.



16
00:01:32.719 --> 00:01:37.594
Jag hamnade på sjukhus för min ätstörning. Under den första omgången var jag där över

17
00:01:37.594 --> 00:01:43.528
ett halvår. Efter det blev jag hemskickad för jag blev inte bättre. Och så levde jag liksom i

18
00:01:43.528 --> 00:01:49.559
ett töcken i tre månader. Vi bodde redan då isär. Vi var fortfarande ihop för jag hade inte

19
00:01:49.559 --> 00:01:56.249
kraft nog att säga nåt eller att avsluta förhållandet. Och en del av mig älskade honom

20
00:01:56.249 --> 00:01:58.491
fortfarande så mycket eller rättare sagt älskade personen bakom allt det andra, så jag

21
00:01:58.491 --> 00:02:04.497
kunde heller inte avsluta det. Men så kom den där kvällen före den andra gången jag

22
00:02:04.497 --> 00:02:09.130
hamnade in på sjukhus. Jag var hemma hos mig då. Och jag var på riktigt rädd att jag

23
00:02:09.130 --> 00:02:13.592
skulle dö av mitt fysiska tillstånd och överlag av all den där paniken och ångesten som jag

24
00:02:13.592 --> 00:02:19.672
hade.​ Så den kvällen ringde jag honom och sa alla de saker som jag egentligen sagt flera

25
00:02:19.672 --> 00:02:25.895
gånger förut men jag hade aldrig sagt allt på en gång. Jag hade skrivit en lång lapp till

26
00:02:25.895 --> 00:02:29.745
honom och var i så dåligt skick att jag inte längre orkade åka nånstans. Jag läste upp det

27
00:02:29.745 --> 00:02:34.319
där pappret i telefon. Jag tror inte han förstod att jag menade allvar.