Som Skåning med finskspråkig hustru har jag följt serien med stort intresse. Eftersom min son går i finsk skola i Tammerfors blir jag mörkrädd när jag hör att den finska historieundervisningen börjar med 1800-talet. Serien har på ett tydligt sätt visat på hur intressant den finska historien är, även förre rysstiden. Det är viktigt att känna till sina rötter och hur det varit. De finländare som tror att Sverige förtryckt Finland vet inte hur Sverige behandlade Skåne det första 100 åren efter freden i Roskilde.
Som svensk är det kul att höra hur Sverige uppfattas från finskt håll. Jag gjorde några reflextioner. Folkhemmer vill jag mest förknippa med tiden mellan 1930-talet fram till 1950-talet och med namn som Gustav Möller och Per Albin Hanson. Detta är för mig, och de flesta svenskar, ett partriaktiskt projekt som inte hade plats för olikheter. Det senare välfärdssystemet byggde mer på ett frihetligt projekt.
Synen på Sverige, svenskhet, svenska och finlandssvenskar är intressant och jag uppfattar den som ett resultat av den finska småborgerligheten. Som jag ser det är det främst en klassfråga. Överklassen pratade svenska och underklassen finska fram till 1900-talet. Av någon anledning har man inte kunnat skilja klassperspektivet och språkperspektivet. Att språk och klass blandats samman märksockså i inbördeskriget där de vita hade sitt centrum i svenskspråkiga Österbotten och de röda i finska Tammerfors.
Jag hade inte protesterat om ni kallat serien Finland och Sverige är tyskt, eller Finland är västeuropeiskt. Det är ju det som serien egentligen handlar om. Att området från Mälaren till Tavesteland för 1000 år sedan hade turen att hamna under den Romersk katolska kyrkans domän och därmed blev en del av en gemensam västeuropeisk kultur.

– Anders Bergquist (ei varmistettu)