Från Helsingfors till Hagalund

Från Sjötullsgatans mörka portgång kommer jag en mild majdag ut och finner att jag står på ett berg. Varför skulle jag inte breda ut armarna och flyga ned för backen framför mig? Har jag inte drömt det många gånger? Helsingfors är tillräckligt öppet och litet för drömd fantasiflykt och bärande havsvind. Ned mot Sjötullstorget, förbi Uspenskis glimmande kupoler och Norrménska husets fula och grymma spöken, förbi Presidentens slott och Salutorget med fladdrande stånd och måsskri, fram förbi fågeln på Runebergs huvud, upp för Skillnaden, med riktning på Johanneskyrkans spiror, och sedan Skepparegatan, den som efter tio år i Kronohagen för tre magra men lyxiga år blir vår bostad: överallt den salta vinden från havet!

1939, på gräsen till kriget, flyttar vi igen, från en för pappa övermäktig hyra, till Nylandsgatans mörka tvårummare. Därifrån bryter jag upp femton år senare, lycklig och nygift, till Månsas ljusa rum och doften från tallarna vid Talldungevägen. Om mina bakgårdar har jag skrivit, i Gårdens dikter (1969), i romanen Urwind (1993), i Benjamins bok (1997) där jag försöker fånga min stads särart: -“ Mest tiger staden, blåser sin råa andedräkt rakt genom din tunga nattsömn när ingen mera lever. Den lever med årstiderna, stelnar med vintern, har några benådade sommarveckor av förälskelse i havsvidderna, slungar sitt salt över torg och glesa kyrksipiror: en liten havsstad i Norden”.

När jag nu besöker Helsingfors är den fylld av förvirrande ljud, av för många människor: Hagalund (Tapiola) har sedan 1961 lärt mig tystnadens, lugnets, grönskans betyldelse. I minnet blir Nylandsgatans mörker ännu djupare, i kontrast till grönskan som nu omger oss. Och ändå: det är från barndomens bakgårdar allt utgår, förvandlas, lever upp i bild, outplånligt. Dikt föds inte av överflöd utan av brist, och av den värme som ett trångbott mörker trots allt kan ge, åt det drömmande barnet och gamlingen, hans skugga.

Bo Carpelan