|
| |
PROBLEMUNGDOM ELLER PROBLEMFöRäLDRAR? |
 Vård, boende, utbildning på Lagmansgården
VBU - CENTER - LAGMANSGÅRDEN
VBU = VÅRD, BOENDE, UTBILDNING
Lagmansgården ligger i byn Östensö, Pedersöre ca tio kilometer utanför Jakobstad.
Redan år 1902 inleddes barnskyddsverksamhet på det gamla lagmansbostället i Östensö, Kronan som det också kallas.
VBU - Center - Lagmansgården är ett recurscentrum för barn och ungdomar i åldrarna 12 - 17 år med multiproblem. Ungdomarna som kommer till Lagmansgården kan ha haft problem med skola, hemförhållanden, relationer till vuxna, brist på vuxna förebilder eller äventyrar sin framtid med ett självdestruktivt beteende.
Till Lagmansgården kommer barn och ungdomar frivilligt med barnskyddslagen eller med läkarremiss.För närvarande finns det på skolan 17 elever.
Lagmansgårdens ungdomar deltar i skolans undervisning. Målsättningen är att eleverna skall klara kraven till och med grundskolans nionde årskurs och ha förutsättningar att klara av vidare studier. Undervisningen är tvåspråkig och sker i små grupper på 4-6 elever. Möjligheterna till individualicering är stor och undervisningen är vid behov anpassad. Skolan har två speciallärare, två ped.magistrar och en kurator.
Till Lagmansgården hör även ett jordbruk och eleverna deltar gruppvis/växelvist också i det praktiska arbetet på gården såsom skötsel av får, hästar och höns och skötsel av skogs- och jordbruksmarker. Till skolan hör även en verkstad för reparationsarbeten. Men också aktivt friluftsliv, samt möjlighet till olika former av idrottsverksamhet hör till programmet. Det praktiska jordbruksarbetet leds av en professionell utearbetsledare.Varje elev har en egen manlig och kvinnlig vårdare, förebild.
Från och med 1998 utökades Lagmansgårdens verksamhet med "Strömfåran"
ett boende för pojkar och flickor,12-16 år med invandrarbakgrund som har problem att anpassa sig till det finlänska samhället. Strömfåran är ett eget gruppboende men en integrerad del av Lagmansgårdens övriga verksamhet. Strömfåran har plats för fem elever.Utöver skolans övriga lärare och personal har eleverna en egen lärare som själv har invandrarbakgrund.
Till skolans 100-års jubileum har utkommit boken:
KRONAN vårt skolhem i hundra år/ -en historik om VBU center-
Lagmansgården i Östensö. Redaktör Susann Sjöström
Redaktör: Ann Westerberg
|
 Marko fick aldrig trygghet och gränser
Marko var bara tre år då han omhändertogs av barnskyddsmyndigheterna. Det var början på en brokig uppväxtmiljö. Barnhem, skolor och skolhem avlöste varandra i en allt för hetsig takt. Så var det också med omhändertagarna. De var många och Marko kunde aldrig fästa sig vid någon av dem. Han visste ju att ingen av dem skulle stanna länge.
- "Eftersom mina föräldrar är missbrukare kunde de inte ta hand om mig. Den rollmodell jag fått av dem är att man överför ansvaret till andra då man inte kan ta det själv. Jag har tagit ansvar för både mig själv och mina föräldrar.
Inte har barnhemmen och skolhemmen varit hem för mig. Och inte har jag kunnat ta några rollmodeller därifrån. Jag har hämtat mina intryck från gatan.
Knark blev min vardag och andra missbrukare som begick brottsliga handlingar blev mina rollmodeller. Ju större brott de desto mer respekterade jag dem.
Jag drogs själv till att göra kriminella handlingar. Jag ville ju bli accepterad."
Idag är Marko 20 år och när han ser tillbaka på sina 16 år på olika institutioner är det han mest av allt saknade stramare gränser och mer disciplin. Enligt Marko var det alldeles för lätt att t.ex. rymma från anstalterna. Kontinuitet är en annan sak han hade önskat.
- "Trygghet och kontinuerliga förhållanden är vad som behövs i en uppväxtmiljö."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Studiodiskussion
tema: problemungdom eller problemföräldrar
Börje Ehrstrand är rektor för Rinkeby Skolan i Stockholm. För 12 år sedan var skolan känd som en problemskola och var nedläggningshotad. Idag köar såväl lärare som elever för en plats i Rinkeby.
I skolan finns 460 elever, 60 nationaliteter och man talar 30 olika språk. Skolan är öppen 365 dagar om året och man håller även dörrarna öppna efter att skolundervisningen slutat för dagen. Hjälp med läxorna erbjuds ända till klockan 18.00 och efter det tar fritidsverksamhet av olika slag vid.
I Rinkeby präglas verksamheten av en helhetssyn. Man betonar att kunskapsutveckling, social kompetens och hälsa är tre lika viktiga element av skoldagen.
Varje elev skriver under ett kontrakt där de lovar att inte störa, förtrycka eller mobba. Bryts kontraktet ombeds föräldern omedelbart komma till skolan.
"I varje skola finns det elever med problem av en sådan art att de behöver extra stöd. I en skola med 500 elever kanske det finns 10 sådana elever. I Rinkeby har vi ett system där vi har utvecklingssamtal mellan elev, lärare (varje elev har en ansvarslärare, eller en mentor som vi också kallar dem) och förälder. Den här triangeln följer eleven ända från dagvården (då barnet är 3 år) till nionde klass. Och genom den kan vi erbjuda våra elever den trygghet de behöver. Det är viktigt, speciellt för barn och ungdomar med problem, att de har en vuxen att tala med.
Vi måste också förbereda dem på den verklighet som väntar utanför skolan. Därför har vi avtalat om elevpraktik med 300 företag. Allt från pizzerior till utrikesministeriet. Elever bör få se verkligheten som den ser ut, helt omaskerad."
Katarina Fagerström är socialarbetare och familjeterapeut. Hon jobbar som chef på Helsingfors Ungdomsstation.
"Inom socialt arbete är vi belastade med en uppfattning om att vi skall hålla ett professionellt avstånd till klienten. Kanske är det så att vi är rädda att vara osakliga på något sätt. Men då våra klienter är barn och ungdomar så tror jag att det är direkt skadligt. Jag tror att vi skall vara känslomässigt engagerade och gå in för vårt arbete med hjärta och smärta. För visst kan det vara smärtsamt att träffa ungdomar som mår dåligt. Och det är tungt att jobba med ungdomar och deras smärta.
Dessutom värderas arbete inom den sociala sektorn som föga värt. Då man skurit ner resurserna så drastiskt som man gjort enda sedan -90 talet så blir arbetsbördan så stor att det snart bara finns rum för masochister inom min bransch.
I det här yrket jobbar många visstidsanställda. Det betyder ju att de barn som omhändertas av myndigheterna inte får uppleva långsiktiga relationer till vuxna. Det här är ett problem som drabbar både barnen och personalen.
På Helsingfors Ungdomsstation, där jag jobbar som chef, möter jag ungdomar som själva missbrukar eller som kommer från en familj där någon av föräldrarna missbrukar.
Ungdomar som kommer från hemförhållanden med missbrukande föräldrar har blivit tvungna att ta ansvar för både sig själv och sina föräldrar. Och i sådana fall är det olyckligt om man bara erbjuder dem gränser och disciplin. Det de behöver mest är trygghet och tillit. I värsta fall kan gränser, om grundtryggheten saknas, fungera som ett sätt att sätta de här ungdomarna på plats. Alltså mera en maktkamp än omsorg och gränser."
Börje Ehstrand:
"Jag håller med om att det inte räcker med att sätta gränser. Man måste kunna erbjuda ungdomar något istället för det man förbjuder dem att göra. Det är därför vi har tagit in fritidsaktiviteter av olika slag i skolan.
För elever med problem har vi inrättat ett skoldaghem. Där får de lära sig det de är har svårt med, nämligen språk och kommunikation. För kan man inte kommunicera, har man inte förmågan att uttrycka sig med ord, så försöker man hävda sig på andra sätt, genom droger och kriminalitet.
Enligt olika undersökningar man gjort inom fängelseväsendet i Sverige har det kommit fram att internerna har ett oerhört fattigt språk. Kanske hade de haft en bättre möjlighet till att anpassa sig till de regler och normer vi har om de hade haft ett språk att uttrycka sig med."
Katarina Fagerström:
"Då man kommer i den situationen att man vill erbjuda en ungdom terapi så är förmågan att uttrycka sig verbalt A och O. Terapi går till största del ut på samtal och om man inte kan uttrycka sig med ord så går mycket till spillo. Jag tror att många av de terapiformer vi har inte möter klientens egentliga behov. Och därför är det så viktigt att vi ger våra ungdomar en stark språkidentitet. Att kunna uttrycka vem man är i ord är en styrka som vi alla behöver. "
Tage Romberg, ungdomsarbetare i 30 år:
"Och då är det viktigt att vi använder ett språk som ungdomar förstår. Vi hjälper dem inte om vi talar till dem ovanifrån. Vi måste våga kliva ner från våra höga hästar och möta dem som medmänskor.
Jag håller med om att ungdomar med stora problem, de som behöver extra mycket omsorg, behöver trygghet, tid och kontinuitet i första hand. Men för flertalet ungdomar så tycker jag nog att vi vuxna kräver för lite av dem.
För att ungdomar skall ta ansvar över sina gärningar så måste vi våga ställa krav på dem. Vi skall helt enkelt ge dem utmaningar. Som en konsekvens av utmaningen följer ansvarskänslan och med den en vilja att ställa upp. Då vi ställer krav på våra ungdomar visar vi att vi bryr oss om dem.
I regel tycker jag att vi vuxna inte drar tillräckligt med gränser åt våra ungdomar. För det betyder ju att vi signalerar att vi egentligen inte förväntar oss något av dem.
Vi ställer alla, oberoende av ålder, samma frågor. Vem är jag, vart är jag på väg och vad är det för mening med mitt liv. Ungdomarna ställer dem till oss vuxna och då skall vi fungera som deras bollplank och vara den spegel de behöver då de växer."
Katarina Fagerström:
"Jag tycker det är viktigt att inse att vi alltid är rollmodeller för våra ungdomar. Oberoende om vi är förälder, lärare eller grannar. Jag tycker att vi vuxna har ett ansvar över alla barn i vår omgivning. Ser vi en ungdom göra något opassande så skall vi ta i situationen och inte fly vårt ansvar."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Uppfostringstrender
År 1748 gav någon en rekommendation till småbarnsföräldrar:
…Det är helt naturligt att själen vill ha sin vilja, och om man inte under de två första åren går riktigt till väga, har man sedan svårt att nå målet. Dessa första två år har bland annat också den fördelen att man då kan använda våld och tvång..
..kan man då förta barnen viljan så minns de senare aldrig att de haft en sådan, och den hårdhet man måste tillgripa får därför heller inga följder…
På 1800-talet blev tysken Schrebers pedagogik populär. Han gav följande råd till fostraren:
..föräldrar bör använda … stränga ord, hotfulla åtbörder, bultande på sängen, eller om detta inte hjälper, använda naturligt avpassade lätta kroppsligt kännbara förmaningar … som med små pauser upprepas till dess barnet lugnat sig eller somnat…
I litteratur från 1914 sägs det att barnets autoerotiska impulser måste förhindras. 1945 hade barnets erotiska impulser förvandlats till något, som var odistinkt och ofarligt och man uppmanade föräldrarna att avleda barnets uppmärksamhet för att hindra impulserna.
På 1960-talet var doktor Spock uppfostringsguru. Han gav rådet att barnets skulle få tas upp bara var fjärde timme för att inte bli bortskämt. Låt barnet skrika, sade Spock till föräldrarna, som led lika mycket som barnet.
På 1970-talet kom A.S.Neill med Summerhillrörelsen, som kanske för alltid förändrade synen på uppfostran. Enligt Summerhillskolan skulle barnet inte styras och ledas, utan skulle, för att behålla sin fria vilja, via försök och misstag, lära sig rätt och fel.
Men Summerhillmetoden missförstods på många håll och föräldrar avsade sig sitt ansvar och lät barnet själv bestämma sina gränser.
redaktör: Melita Tulikoura
|
|
|
Till början av sidan