|
 Tystnad och stillhet
Programmets websidor publiceras måndag 8.9.2003 kl. 18:35
Besök gärna vårt webarkiv, där finns Solarplexus alla sändningar fr.o.m år 2000!
|
Tystnad och stillhet
8.9.2003
Tystnad är idag något av en bristvara. Stillhet är något som vi drömmer om medan vi skyndar oss att göra allt det där som vi bara måste göra innan vi äntligen får tid att koppla av.
Då vi sjunker in i tystnaden och stillheten upplever vi den del av oss som talar till oss bortom ord. Då vi lämnar våra yttre prestationer därhän öppnar vi oss inför det djup som var och en bär på.
Då vi vilar i tystnaden kan vi också möta vår smärta. Och om vi väljer att stanna kvar och inte flyr den, så kan vi sjunka vidare in i tystnaden till en plats där det outgrundliga talar till oss.
I programmet deltar psykoterapeut och författare Patricia Tudor-Sandahl och kyrkoherde och parterapeut Lars-Henrik Höglund. Kyrkoherde och författare Kent Danielsson ger oss vägledning i djupmeditation.
Programvärd: Maria Pörtfors
|
Studiodiskussion om tystnad och stillhet
I studiodiskussionen deltar psykoterapeut och författare Patricia Tudor-Sandahl och kyrkoherde och parterapeut Lars-Henrik Höglund.
Patricia:
"Tystnaden erbjuder oss en möjlighet att vara mer närvarande i oss själva. Då man försjunker i tystnad handlar det mer om att lära känna den del i oss som är bortom ord.
Enkelt uttryckt så tycker jag att det handlar om att gå under ytan och vila i sitt djup. Vad man sedan hittar där är olika för var och en. Det handlar om ett slags lyssnande hållning inåt. Om att låta sin inre röst bli hörd."
Lars-Henrik:
"En retreat erbjuder oss en möjlighet till att stilla oss. Genom att dra oss undan och vara i tystnad under några dagar kan vi släppa taget. Vi kan släppa taget om den stress som annars så ofta binder oss i vardagen. Vi har en möjlighet att släppa kontrollen. Mycket av vår tillvaro går ju ut på att kontrollera våra liv. Vi är sällan närvarande i det vi gör utan planerar oftast följande dag. Och så här snurrar vi omkring i ekorrhjulet. Jag tror att vi under en retreat landar i det som är och öppnar våra hjärtan och ögon för det goda som oftast finns mycket närmare än vad vi tror."
Patricia:
"Under en retreat kan man också komma i kontakt med sin smärta. Med det som man kanske inte vill se. Och det kan vara en orsak till att många värjer sig för tystnaden.
Jag vet att många mänskor kan vara rädda för att de, då de försjunker i stillhet, inte skall hitta någonting. Att de skall landa i ett tomrum. En rädsla som handlar om att man inte skall hitta något bakom maskerna och rollerna. Jag vet att många bär på en sådan oro. Men jag vet också att den rädslan är obefogad."
Lars-Henrik:
"Det är som om vi skulle bestå av två dimensioner, nämligen det vi gör och det vi är. Det ter sig som om vårt varande skulle ta mycket mindre plats än vårt görande. Mycket av vår identitet finns i det vi gör och att bara vara kan för många vara en skrämmande upptäckt. Och därför lägger vi också mycket energi ner på att distrahera oss. Vi läser en tidning, slår på TV:n eller tar oss en matbit. Vi gömmer oss bakom ett ständigt flöde av intryck. Då vi sedan möter tystnaden kan det hända att ångest och oro stiger upp till ytan. Och då tror jag att en retreat kan vara bra, eftersom den omger oss med trygga ramar som hjälper oss att hantera vår oro och ängslan."
Patricia:
"Jag tror att tystnad och stillhet är en kvalitet. Vi behöver inte nödvändigtvis gå på en retreat för att uppleva tystnaden. Vi kan alla uppleva tystnad då vi tar oss till vårt inre rum. Det rum som vi alla bär inom oss, men som vi inte alltid vågar lita på.
Då jag är tillsammans med mina barnbarn upplever jag att de är rädda för tystnaden (eller kanske rädda för att ha tråkigt). Egentligen så tror jag att det är deras föräldrar som alltid ser till att de har något att göra, så att det nästan verkar som om något var fel då det blir tyst och stilla."
Lars-Henrik:
"Då man, under en retreat, går in i tystnaden, så går man inte ut ur en gemenskap, utan tvärtom in i en. Under en retreat kan vi inte gömma oss bakom titlar och inte heller bakom ord. För vi gör oss av med de ord som hindrar gemenskap."
Patricia:
"Jag har upplevt att man under retreatens början söker en sorts bekräftelse hos varandra som man inte kan få utan ord och andra sociala koder. Men så småningom blir man varse om att det inte är den sortens bekräftelse man behöver. Utan det kan handla om att bekräfta en annan retreatdeltagare med en blick. Och det här förstod jag inte i början. Att en gemenskap kan växa fram såhär i tystnad. Och trots att den saknar ord så är den så stark och man känner sig delaktig och inte ensam. För vi är ju mer lika varandra än vad vi är olika. Trots det så betonar vi idag mer våra olikheter, eftersom de förser oss med vår mer ytliga identitet. Men ju närmare vi kommer vårt eget djup och möter en annan mänska utgående från det, desto mer likheter hittar vi hos varandra.
Idag talas det väldigt mycket om utbrändhet. Men jag tror att det mer handlar om ytbrändhet. Inte för att det är något fel på ytan, men den är till för att ta sig igenom.
Då jag själv upptäckte tystnaden fick jag hjälp av livet. Jag blev mer eller mindre tvungen att söka mig till stillhet. Jag fick cancer och stod vid dödens gräns. Och då förstod jag att den tystnad och stillhet som jag egentligen blev tvingad in i, och som var ganska skrämmande, gav mig tillträde till ett annat sinnestillstånd. För om jag vågar stanna kvar i tystnaden, om jag vågar rida ut smärtan, så märker jag att det inte var så farligt som jag trodde. Och då jag inte mer försöker bemästra min smärta, utan är närvarande i den, så uppnår jag det tillstånd som inträder då vi är i kontakt med vårt inre rum.
Idag är det inte av tvång jag söker mig till stillheten. Det har mer blivit ett tvingande behov. Därför har jag sedan många år tillbaka dragit mig tillbaka och utforskat tystnaden under en veckas tid per månad."
Lars-Henrik:
"Ser vi på kyrkohistorien så märker vi att den ständiga faran är att den förytligas, förvärldsligas och sekulariseras. Och då det händer så tappar kyrkan kontakten med källorna.
Eremiterna drog ut i öknen för att möta Gud i stillhet. De drog sig så här radikalt undan då de förstod att kyrkan, under tider av förytligande, var ute i fel ärende. Och tack vare eremiterna och klosterväsendet så har det genuina andliga livet överlevt.
Och vi för ju samma kamp som individer. Vi får arbeta för att inte förbli kvar på ytan genom att hålla kontakt med vårt djupare väsen.
Både vad gäller kyrkohistoriens trogenhet till kristendomens genuina budskap och vår allas kamp att vara vårt innersta troget så handlar det om att överleva. Och vi (vårt sanna väsen) överlever då vi följer vår längtan."
Patricia:
"Vi längtar ofta efter att ge efter. Kanske att ge efter för en längtan efter att vara en del av något mycket större än vad vi kan föreställa oss. Och enligt mitt sett att se på det är det vår längtan efter Gud."
Lars-Henrik:
"Då vi går in i tystnaden handlar det mycket om att lyssna på våra behov, på vad som är viktigt för just mig. Och jag har en upplevelse av att många är osäkra och har svårt att tro på att det de känner är sant. Har man inte en tillit till sina innersta känslor så tror man inte heller att det är någon mening med att dela med sig av sina erfarenheter. Men i själva verket innebär det ju ofta en stor lättnad att kunna verbalisera sina innersta känslor för andra.
Och om man söker efter andlig näring så behöver det inte vara så märkvärdigt. Många kyrkofäder uppmanar oss att gräva där vi står. Vi behöver alltså inte gå längre än till oss själva för att hitta en andlig dimension."
Patricia:
"Min tro är att vi mänskor lever under vår kapacitet. Vi är väldigt målmedvetna vad gäller yttre prestationer. Men då vi ändrar fokus och lyssnar inåt så har vi alla en skatt att upptäcka. Och jag tror att den skatten är vår andlighet. Men den måste var och en upptäcka själv. Det finns inte några genvägar."
redaktör: Maria Pörtfors
|
Kent Danielsson, präst och retritledare, om kristen djupmeditation
 Inom den kristna djupmeditationen, den objektlösa meditationen, tillåter vi kroppen finna den hållningen den har i naturen och låter andningen söka sej neråt. Meditationen är inspirerad av Zen traditionen som inte manipulerar andningen. Dvs. man gör inte som i yoga där man försöker förlänga sin andning aktivt och viljemässigt. I djupmeditationen använder man sej av en försiktigare väg. Bara man väntar hittar småningom andningen sitt djup.
När du sitter i meditationsställning sitter du för det första på en platå som består av vänster och höger knä samt sittknölar. En ställning där man tar stöd av en dyna, genom att sitta på knä på golvet med dynan under rumpan. Från den här sittplatån växer ryggraden upp. När du sen har funnit den här hållningen och känner att nacken reser sej, känner att huvudet är som om det lyfte taket, eller som om du bar på huvudet en börda, och också har hakan aningen insträckt, då har du funnit en vilsam hållning för nacken. För att armarna inte skall dra kroppen åt vänster eller till höger, framåt eller bakåt, så behöver du få dem i vila. Då för du dem in till kroppen. Sätter den ena handen i den andra och möjligtvis tummarna mot varandra. Det här är bl.a. en hjälp för dej att då tummarna går isär så sitter du och dagdrömmer.
Kroppen kan jämföras med en karta. Väldigt ofta är endast en liten, liten del upplyst. Orsaken är att vi inte är medvetna om den. Vårt kroppsmedvetande är inte så stort. När du sitter i meditations ställningen och känner plötsligt hur spänningen släpper av så växer kartan. Du blir allt mer medveten om din kropps konturer, hållning, spänningar, förträngningar. Du blir mer medveten om att andningen söker sej allt djupare ned. Och att det samtidigt hela tiden sker en parallell rörelse. Dvs. kropp och själ är ett enda stycke. Ju mer du spänner av desto mer avspänd själslig hållning får du. Ju större den kroppsliga kartan blir desto bredare spektrum av förnimmelser får du. Ju bredare spektrum av kartan blir upplyst desto rikare känsloliv får du. Det är dina kroppsförnimmelser som berättar för dej om känslospektret.
Jag har suttit i meditationsställning i långa intensiva meditationsdagar i en vecka och plötsligt känt hur hjärtat börjat rusa, och inte förstått varför rusar hjärtat. Jag har kunnat känna hur händerna har börjat svettas. Jag har kunnat känt hur aggressionen har börjat stiga i mej. Jag har känt hur tårarna har runnit. I meditationsretriten har jag gått fram till meditationsledaren och ställt frågan vad det är som händer mej. Under längre retriter är det ofta obligatoriskt att ha kontakt med meditationsledaren. Till svar har jag fått att den upplysta delen av min karta har nu nått ställen jag inte tidigare varit medveten om. Någonstans finns det gränder där jag behöver gråta. Någon
annanstanns finns det gömda bakgårdar där jag fortfarande känner ångest, därför klappar hjärtat. Det finns huvudgator i kartan där jag befinner mej som bara växer och växer, där jag står och stampar i aggression. Det är frågan om en konkret erfarenhet, för när medvetande till kroppen växer, då växer medvetande om känsloförnimmelserna allt mer.
redaktör: Kim Svennblad
|
|
|
Till början av sidan