|
Skam
Varför skäms vi då vi överskridit gränserna för det mänskliga? Och vad är det som får oss att ändå överskrida dem?
I studion diskuterar Else-Britt Kjellqvist, författare och psykoanalytiker och Maj-Gret Ala-Rantala, psykiatrisk sjukskötare om skam.
Vi får också träffa Silja Korhonen:
"All den skuld och skam som hade samlats på mig gjorde att hela mitt innersta var fyllt av hat. Ett hat som jag inte vågade rikta mot någon annan än mig själv. Och därför sökte jag mig igen och igen till situationer där jag blev övertrampad, nertryckt och odugligförklarad. Och jag kände att det var min lott. Jag måste straffas för att jag var skyldig."
Och Reijo Loikkanen:
"Det var mycket lättare att gömma skammen bakom ett tjockt skal än att hela tiden vara en smågråtande bedrövad liten pojke."
|
 Skam
Författaren och psykoanalytikern Else-Britt Kjellqvist ville undersöka skammens väsen och beslöt sig för att skriva en bok om skam. Boken kom att heta "Rött och vitt, om skam och skamlöshet".
Den röda skammen är den pulserande livsbejakande och skyddande delen som hela tiden strävar efter ömsesidig bekräftelse. Den röda skammen kan få oss att rodna eller att slå ner blicken, eller att bli röd om kinderna av helig vrede.
Den vita skammen vittnar om övergrepp, våld och tidiga traumatiska erfarenheter. Mänskan som överväldigas av den vita skammen är dödsblek.
"Skammen signalerar om när vi har lämnat ut oss för mycket. Den skyddar vårt allra privataste och mest intima. Skammen berättar också för oss när vi har kränkt en annan mänskas gränser. Och det är när man överträder de gränserna som man blir skamlös.
Jag trodde att jag bara skulle hitta det hemska och plågsamma då jag började undersöka skammens natur. Men till min förvåning såg jag hur viktig den var då den skyddar oss från att göra våld på oss själva eller på någon annan.
Skammen står ju nära samvetet som talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel."
Maj-Gret Ala-Rantala jobbar som psykiatrisk sjukskötare på Tamerfors dagssjukhus. Hon är en del av ett team som jobbar med individer med personlighetsstörningar. Vårdgruppen erbjuder klienterna både gruppdynamisk och personlig terapi under två års tid, fem dagar i veckan.
"Alla våra klienter har med sig traumatiserande upplevelser från sin barndom. De har redan som små barn upplevt att deras känsloyttringar, både större och mindre, avvisats av deras föräldrar.
De här barnen har inte blivit sedda av sina föräldrar och känsloutbrott kan ha lett till att de blivit lämnade eller förnekade. Och då barn lär sig att deras känslor inte är ok så tror de att de är onda och inte värda att älskas. Barn utan bekräftande föräldrar skäms över sina känslor. Och skäms man över sina känslor så skäms man över sig själv.
Varje barn är som ett oskrivet blad och skall bli mottaget som en egen person och inte som en förlängning av sina föräldrar.
Jag tror att alla som har en psykiatrisk diagnos bär på skam. Och det gör vi ju faktiskt alla, också vi s.k. friska. Men då det är en så otäck och svårhanterlig känsla är det många gånger lättare att projicera den på omvärlden. Så att man t.ex. upplever omvärlden som hotfull och ond. Och för att slippa känna av sin egen skam kan man börja agera skamlöst."
Else-Britt
"Då är det frågan om den grundläggande skam som jag kallar för den arkaiska skammen så är det något som drabbar oss redan som spädbarn. Frågan: "Är jag i grunden älskad?" upptar oss redan som spädbarn.
Då spädbarnet ligger vid sin moders bröst så är ögonkontakten minst lika viktig som bröstmjölken. Men en del barn får inte den här ögonkontakten. Kanske är modern upptagen av sina egna känslor av sorg, förtvivlan eller vrede. Hon kanske är alkoholpåverkad eller på annat sätt för upptagen av sig själv för att kunna spegla det lilla barnet i sin blick. Och jag tror att de barn som inte har fått se in i en mors kärleksfulla ögon söker det hela sitt liv. Alltså de söker att bli sedda och bekräftade. De söker sig bort från skammen över att inte vara älskad.
Vid två års åldern brukar man tala om en skamchock. Den inträffar då den lilla två åringen blir varse om att han blir sedd utifrån, med andras ögon s.a.s. Och det leder till att barnet börjar iaktta sig själv utifrån.
Om man har fått den goda portion kärlek och omsorg man behöver för att vara något så när hel så kan den här fasen vara lustfylld. Det kan inge barnet känslor av lust att få visa upp sig; att spegla sig och spela teater för familjen.
Men för ett barn som har blivit avvisad blir den här upplevelsen fruktansvärt smärtsam. För då blottas ju barnet inför den andres blick. Och barn som har fått lära sig att deras känslor inte är välkomna skäms då någon annan ser dem."
Maj-Gret
"Alla våra klienter är osedda barn. Och det de behöver få göra är att spela ut alla sina känslor. Både de onda och de goda. De behöver göra det i en annan persons närvaro för att lära sig att de här känslorna i sig inte är farliga. Någon annan måste "stå ut" med att se deras smärta.
Som terapeut är det viktigt att inge klienten trygghet. Klienten behöver lära sig att känslorna inte dödar eller skadar andra mänskor och att hon själv inte blir avvisad eller lämnad.
Då man kan komma och dramatisera traumatiska erfarenheter från barndomen på ett terapi golv så behöver man inte göra det ute på en offentlig arrena. På så sätt kan man undvika att iscensätta besvärliga händelser så att de skadar andra eller en själv."
Else-Britt
Då man talar om skam kommer man ofrånkomligen in på skuld. Medan skammen sysselsätter oss med frågan vem är jag frågar sig skulden vad har jag gjort.
Skulden är lättare att rättfärdiga. Jag kan på något sått gottgöra min skuld. Men många gånger täcker skammen över skulden, så att man inte kan ta itu med sin skuld förrän man bearbetat skammen.
Vi tenderar idag att undvika smärta och med smärtan åtskilliga känslor som kan upplevas som besvärliga. Och till dem hör både skuld och skam.
Ett av mina syften med den bok jag skrev var att ta fram skammen på bordet och inte förtränga den. Det som man inte talar om släpar man med sig från generation till generation. Medan det man talar högt om och bearbetar blir hanterligt istället för ett hot."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Silja gjorde en djupdykning i sina skamkänslor
"Jag upplever att hela mitt liv är präglat av skam. Jag har känt skam över min egen person. Jag har skämts över allt det jag gjort och t.o.m. mitt allra innersta har varit skambelagt. Och jag har hatat mig själv för det.
Silja Korhonen:
Min första minnesbild, som jag kom i kontakt med under den period då jag fick psykiatrisk vård, är den då min mor försökte jaga ut den onde ur mig. Jag var fyra år gammal och erfor att jag var ond. Eftersom min mor såg mig som ond, så måste det ju vara så. Hon försökte få den onde ur mig genom att slå mig. Det måste ha hänt liknande saker före det, men just den här bilden återuppstod inom mig. Och den här händelsen har satt sina spår. Skammen över att min egen mamma tyckte att jag var ond var förödande.
Det var mycket motsägelsefullt, eftersom min mamma ansågs vara både from och god. Och säkert har hon varit det, men min upplevelse av henne var att hon inte älskade mig. Hon tyckte att jag var ond och att jag gjorde dåligt ifrån mig och inte räckte till för henne.
Min mamma dog när jag var sex år gammal. Då blev pappa ensam med oss barn. Och för honom räckte vi aldrig till. Han tog för givet att vi skull kunna saker som ingen hade lärt oss att göra. Han var sträng och tackade oss aldrig för det vi gjorde.
Om jag minns rätt så var jag tio år gammal då jag utsattes för sexuella övergrepp. Det som hände i mig då var att jag upplevde att skammen hade sugit sig fast i mig och jag började lukta. Det som verkligen hände var att de sexuella övergreppen småningom blev allt djärvare tills förövaren till sist försökte våldta mig. Men eftersom jag var så rädd att jag slöt mig lyckades han inte våldta mig, utan fick sin utlösning så att all sperma hamnade på mig och klibbade fast i mina kläder. Och sedan det hände har jag känt att jag luktar skam.
Skuld och skam formade mitt beteende och min värld så att jag blev en topp presterare; en inställsam ung kvinna som ingenting hellre ville än att duga för alla. Och ändå kände jag att jag inte dög.
Jag sökte hjälp då mitt liv var en mardröm. Jag blev dagligen misshandlad och var själv hela tiden på bristningsgränsen, full av aggressioner. Min omgivning upplevde mig som söt och allt igenom sympatisk. Men inne i mig hade det vuxit fram någon annan. Någon som jag inte längre kunde kontrollera.
Jag hade sökt hjälp tidigare, men jag förstod aldrig riktigt hur allvarlig situationen var. Men år -98 var situationen så skrämmande att jag var rädd att någon i familjen skull mista sitt liv.
P.g.a. de erfarenheter jag har haft som barn, så sökte jag mig till sådana män som behandlade mig illa. I varje förhållande upprepade jag något av de destruktiva mönster jag hade erfarit i mitt föräldrahem. Och i mönstret ingick alltid på sätt eller annat en förvrängd sexuallitet. Och i det skede då jag insjuknade levde jag i exakt samma familjeförhållanden som det jag hade upplevt som barn. Jag var tillsammans med en man som misshandlade mig och jag misshandlade själv mina egna barn. Jag var psykiskt och fysiskt i så dåligt skick, att jag inte kunde kontrollera mina aggressioner. Det våld som jag en gång hade utsatts för förflyttade jag nu vidare på mina barns axlar.
Jag kom in på ett sjukhus som vårdar oss med allvarliga personlighetsstörningar (Borderline patienter). I början av vården, som tog två år in alles, förstod jag att jag känslomässigt var på en tre årings nivå. Trots att jag var vuxen levde det inom mig ett litet barn.
Småningom kom jag till det stadiet i vårdsprocessen där jag fick lov att vara offer. Och jag förstod att jag var ett offer för andras skuld och skam. Jag insåg att jag inte var skyldig till det som hänt. Det var inte mitt fel. Men det räcker inte att inse att man är offer. Man måste våga gå vidare därifrån. Fastnar man i offerträsket, så kommer man att fortsätta sitt liv i offerrollen. D.v.s. beskylla andra för det som har hänt. Genom det fina förtroende som fanns mellan mig och de andra i vårdgruppen så vågade jag gå vidare och se på vad jag som offer hade utsatt andra för.
I det skedet hade jag en stor lust att gottgöra all den orätt jag hade utsatt andra för. Men det var ju inte möjligt. Jag kände en oerhört förtärande smärta. Och just på grund av den smärta som det innebär att se sin egen andel, sin egen skuld, så väljer många att förbli offer och beskylla andra. Men jag ville inte förbli offer. Jag ville gå vidare mot sanningen. Och det var jag förmögen att göra med hjälp av att återuppleva alla de jobbiga känslor jag hade samlat på mig under alla dessa år.
Jag hade nog tidigare insett min egen skuld på ett intellektuellt plan, men inte känslomässigt. Och mina intellektuella insikter hjälpte mig inte alls. Jag fortsatte att upprepa mina destruktiva mönster. Det var genom att ha gått igenom smärtan i att inse att jag varit utsatt för orätt och hamnat att bära på mina föräldrars och andra vuxnas skam och skuld som gjorde det möjligt för mig att inse vilken smärta jag hade förorsakat andra.
Det mest värdefulla i hela processen har varit det som hänt mellan mig och mina barn. D.v.s. att jag inte har överfört min skuld och oförmåga att förlåta över på dem. Och med det har de undgått att få del av de trauma som överförs från en generation till en annan. Jag började att se mina barn som de var, som egna individer. På samma sätt som jag började se mig själv som en självständig individ."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Livstidsfången "Klinus" historia
Reijo Loikkanen jobbar idag som fängelseambassadör i Ryssland. Men hans väg till att hjälpa interner har inte på något sätt varit rak.
Han har suttit inne som livstidsfånge för deltagande i mord, men blev sedermera benådad. Här följer hans historia.
"Jag är född här i Helsingfors. Min pappa var alkoholist och min mamma delade ut tidningar. Vi bodde i Eira (i Helsingfors) och jag upplevde stämningen hemma som mycket betryckande. Pappa kunde komma hem när som helst berusad och slå mig i huvudet med en vedklabb. Varje gång han slog mig i huvudet sprack det upp ett sår. I den hemmiljön var jag både ångestfylld och rädd och beslöt då jag var åtta år att vilken miljö som helst var tryggare än den hemma.
Så jag började leva på gatan. Jag sov i trappuppgångar och i parker och för att överleva lärde jag mig att stjäla mat. Jag tyckte aldrig om det, utan gjorde det för att överleva. Och jag behövde i alla fall inte vara rädd då jag levde på gatan.
Och så började jag komma in på fel spår och därifrån fortsatte jag hela vägen utför.
Visst kände jag mig skyldig. Jag hade ju ett barns samvete. Jag kommer ihåg en gång då jag blev fast för stöld på Stockmanns varuhus. Jag darrade som ett asplöv. Då var jag fem år gammal. Det var fasansfullt. Men med tiden lärde jag mig att döda sådana känslor
Det var mycket lättare att gömma skammen bakom ett tjockt skal än att hela tiden vara en smågråtande bedrövad liten pojke. Jag förhöll mig till allt det förödmjukande och till skammen med att göra mig okänslig. Jag dolde skammen med skrytsamhet och övermod. Jag brydde mig inte om något, men innerst inne var jag sårbar.
Då jag började sniffa lim och tinner förändrades jag. Jag blev allt mer likgiltig. Och då jag inte hade någon vuxen som jag kunde lita på och ty mig till, så var jag inte heller kapabel att bry mig om mig själv eller någon annan.
Den dagen då jag deltog i det brott som gav mig en livstids dom, alltså deltog i ett mord, var en alldeles vanlig dag. Vi begick ju brott hela tiden.
Ett mord upplevs som något fasansfullt. Men för oss som levde enligt undervärldens koder var det vardag. Där planerar man mord på samma sätt som normala mänskor planerar sina matinköp.
För mig var vändpunkten den att jag kom till tro. Tron i sig löser ingenting - den anger bara vägen. För mig innebar det att jag gick i själavård i tre år.
Under de åren lärde jag känna mig själv. Och jag förstod att jag bar på en skuld som dikterade mitt beteende. Och jag lärde mig att ta ansvar för mitt eget liv och så småningom lärde jag mig också att hjälpa andra att bära sin skuld.
Idag betyder skam och skuld för mig åtminstone det att jag har ett fungerande samvete."
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan