|
Studiodiskussion om panikångest
Runa Nyholm, psykiater och psykoterapeut och Curt West, läkare, psykoterapeut och författare, diskuterar panikångest.
Hur reagerar era klienter då de första gången får en panikångestattack?
 Runa Nyholm (RN): Den vanligaste reaktionen på en panikångest attack är den att man tror att man är allvarligt fysiskt sjuk. Det betyder i praktiken att man söker sig till en Hälsovårdscentral och beskriver sina symptom för en hvc-läkare. Det är inte heller ovanligt att man kontaktar en hjärtspecialist, eller en lungspecialist, som kanske i sin tur skickar klienten till en neurolog. Så före man kommer till rätt vård kan det hända att man har gått igenom fem till sex specialister.
 Curt West (CW): Åttiotalet färgades ännu av uppfattningen om att då man inte hade något riktigt medicinskt fel, så skickades man till en psykiater. Men idag är panikångest ett vedertaget begrepp, en diagnos, och inte en allmän skräpkorg, som jag upplever att det var på åttiotalet. Så kanske folk får rätt vård lite fortare idag.
RN: Jo, men min erfarenhet är tyvärr den att då de kommer till mig så är de kraftigt medicinerade. Så att man får börja vården med att avvänja klienten från lugnande mediciner. Lugnande mediciner hjälper i början, men med tiden blir man immun mot den och måste öka på dosen.
Det är typiskt för kvinnor att ta de här lugnande medicinerna. Män självmedicinerar sig ofta genom att ta en hutt eller två, som ju också leder till ett beroende. Och då är man snart inne i en ond cirkel där man måste öka dosen av alkohol för att få en önskad effekt.
CW: Man kan fråga sig hur många alkoholister som egentligen lider av panikångest. Jag skulle tro att långt över hälften av de män som missbrukar alkohol egentligen lider av av ett ångestsyndrom av något slag. Och för att man inte skall börja missbruka alkohol, som ett forsök att lindra sin panikångest, så är det viktgt att söka vård i ett så tidigt skede som möjligt.
Vilka av oss får panikångest?
RN: Vem som helst kan drabbas. Men jag tar nog mest emot unga kvinnor.
CW: Idag tar jag emot så väl kvinnor som män i alla åldrar. För tio år sedan var situationen en annan. Då var mina klienter oftast kvinnor i yngre medelåldern. En tendens ser jag och det är att kvinnor och män i 25 till 30 årsåldern drabbas. De är ofta småbarnsföräldrar mitt i karriären som jobbar hårt för att hinna med både jobb och familj. De är m.a.o. utsatta för mycket stress.
Då man tar emot en klient som själv tror sig lida av panikångest är det viktigt att, trots det, undersöka klienten grundligt. Som läkare måste man vara säker på att det inte är frågan om t.ex. en sköldkörtelstörning eller en fel kromosytom eller någon annan organisk störning som kan ge väldigt likartade symptom som panikångesten.
Idag är läkare välutrustade då det gäller kunskap och kan därför känna igen panikångest. Men vad man däremot inte har idag inom sjukvården är tid. Och har man inte tillräckligt med tid så hittar man inte heller diagnosen
Vad är det som händer i kroppen då vi får en panikångest attack?
CW: Det vanliga är att vi börjar hyperventilera, som leder till att blodets ph-halt sjunker. Och det påverkar i sin tur många av våra inre organ.
Genom olika undersökningar kan man se hur kroppen drabbas av endokrinologiska störningar. Kortisolutsöndringen så väl som adrenalinutsöndringen ökar kraftigt. Men alla de här kroppsliga reaktionerna är sekundära. Alltså de uppstår som en följd av panikångestattacken.
Vad som händer då vi får en panikångest attack är att kroppen drabbas av ett s.k. flykt- eller rädslotillstånd. Den här reaktionen skulle ju egentligen kräva att man utsattes för en reell fara. Om det var frågan om att stå ansikte mot ansikte med en hungrig tiger, så skulle kroppens alarmpåslag vara naturligt. Om man dessutom skulle springa sin väg, så skulle kortisol och adrenalin utsöndringen få ett naturligt utlopp. Man skulle s.a.s. svara på kroppens flykt- eller rädslotillstånd med flykt.
Men nu är det ju inte frågan om att vara rädd för en tiger. Utan man hamnar i ett tillstånd där man är rädd och har en flyktberedskap, men man har ingenting konkret att fly.
RN: Det är just det som gör en panikångestattack så skrämmande. Då man står ansikte mot ansikte med en tiger förstår man varför man är rädd. Men då man besöker banken för hundraelfte gången så kan man inte förstå varför man plötsligt drabbas av panik.
Kan vi med dåliga vanor öka risken för att en panikångestattack skall inträffa?
RN: Om vi t.ex. dricker mängder av kaffe höjer vi pulsen. Men främst handlar det om stress som kan vara en orsak till att det sägs vara vanligare med panikångest idag än tidigare. Stress i alla former ökar risken.
CW: Enligt evolutionspsykologin är mänskan mer eller mindre, darwinistiskt sett, framavlad på basen av hur vi kan känna ångest.
Om vi tar oss bakåt i tiden till Afrikas savanner, så var det de hominider (urmänskor) som hade förmågan att känna rädsla och ångest som överlevde. De lade sig inte var som helst för att sova, utan sökte sig en skyddad plats. Medan de lata individerna lade sig under en stjärnklar himmel och blev uppätna av rovdjur.
Vi är alltså avlade med förmågan att känna ångest för att kunna skydda oss. Utan ångest är vi försvarslösa. Så ångest är faktiskt något vi behöver.
Hela samhällsutvecklingen bygger på att vi skall kuna skydda oss, men vi har inte några konkreta faror att skydda oss för. Det som vi däremot utsätts för är krav. Vi skall prestera både karriär och familj och dessutom förverkliga oss själva. Så panikångest är till en stor del ett svar på alla de krav som ställs på oss. Ur det perspektivet ser jag panikångest som en reaktion snarare än en sjukdom.
Hur vanligt är det att panikångesten leder till att man isolerar sig?
CW: Först får du en attack i banken, sedan i posten, sedan i butiken, följande på torget, eller på en middagsbjudning o.s.v. Och då är det lätt hänt att du börjar undvika de här miljöerna.
RN: Och då påminner ditt panikångestsyndrom mycket om en social fobi. Så ibland kan det vara svårt att särskilja på social fobi och panikångest. Om du har fått panikångestattacker på väldigt många olika platser och vill undvika dem, så leder det ju till en sorts social fobi.
Vilka är orsakerna bakom panikångest?
CW: Någonstans måste man lära sig att man inte får uttrycka känslor, att det är farligt att uttrycka känslor. Man har kanske vuxit upp i en familj där man inte får bli arg, eller där en familjemedlem har monopol på att uttrycka aggression.
Inom den kognitiva analytiska terapin, som jag jobbar med, hittar man ofta sådana mönster i barndomen. Mönster som fortfarande styr vardagen den vuxna åldern till trots. Får man då syn på de här gamla barndomsmönstren så öppnas också en möjlighet till förändring.
RN: Jag träffar rätt så ofta klienter som får panikångest då de pensioneras. Då de äntligen får tid att förverkliga sina drömmar och varva ner, då drabbas de plötsligt och förstår ingenting. Min tolkning är den att de har spänt sin båge så länge de förmått, egentligen hela sitt yrkesverksamma liv, men då de sedan har släppt taget och med det en hel del kroppsliga spänningar, så bryter panikångesten ut.
Så det är en försenad reaktion på allt för höga krav?
CW: Jo, det kunde man se under 90 talets ekonomiska depression. Då jobbade många stenhårt, men då krisen var över, blev uppoffringarna synliga som försvagad hälsa.
Hur blir man fri från panikångest?
CW: Det som behövs är tid, terapi och medicin.
RN: Jag tror att det är viktigt att man lär känna sin egen kropp. Det är en stor lättnad att inse att man inte dör av hjärtklappningen eller den ansträngda andningen. Det gäller att skapa mer utrymme för ångesten, för, som sagt, vi behöver ångest.
redaktör: Maria Pörtfors
|
Panikångest
16.2.2004
Den första attacken kommer ofta som en blixt från en klar himmel och man tror ofta att man lider av någon allvarlig fysisk sjukdom.
Attacken kännetecknas av symptom som hjärtklappning, ansträngd andhämtning, yrsel, darrningar, illamående, svettningar och stickningar händer och fötter. Man tappar kontrollen och tror att man skall dö. Tillsammans bildar de här symptomen ett syndrom som kallas för panikångest.
Runa Nyholm, psykiater och psykoterapeut och Curt West, läkare, psykoterapeut och författare, diskuterar panikångest.
Programvärd: Maria Pörtfors
|
 Anja Hasu - svår panikångest i 28 år
Anja Hasu vet vad det betyder att leva med panikångest. Hon känner till attackerna och de begränsade liv som därav följer. Då det var som värst lämnade hon inte sitt hem alls.
"Då jag var 16 år och var ute och promenerade med en väninna drabbades jag plötsligt av en mycket obehaglig känsla. Hjärtat bultade okontrollerat, jag hade svårt att andas och det kändes som om mina konturer hade lösts upp och marken under mina fötter försvann. Jag trodde att jag höll på att dö.
Det tog inte mer än två månader tills jag fick nästa attack och då var den om möjligt ännu värre. Det var inte långt ifrån att jag skulle ha blivit medvetslös. Och det var början på en lång rad av läkarbesök där den ena undersökningen avlöste den andra. Jag gick igenom blodprov, EEG, EKG o.s.v., men man kunde inte hitta något organiskt fel på mig. Till sist konstaterade läkaren att en ung och frisk människa som jag nog led av en neurotisk och hysterisk läggning.
Ibland hände det att jag fördes till sjukhus med ambulans. Jag genomgick fler undersökningar, men inget organiskt fel kunde konstateras. Slutligen trodde jag själv att jag var tokig, hypokondrisk eller neurotisk.
Till all tur deltog jag i en kurs avsedd för människor med panikångest. Vi var en grupp på fjorton med samma erfarenheter i bakfickan och det var underbart befriande att förstå att jag inte var ensam med mina problem. Nu var vi en hel grupp i samma båt och vi kunde t.o.m. ge väldigt konkreta råd åt varandra. Jag lärde mig bl.a. att om man drabbas av panikångest i en butik, så kan man gå till närmaste frysbox och sätta händerna i den och på så sätt få tillbaka känslan av kroppskonturer. Och på vintern kan man få bukt på hyperventilering genom att andas i sin handske. Man behöver inte nödvändigt ha en papperspåse i fickan.
I tjugoåtta år led jag av panikångest. Och jag måste säga att den tiden inte förädlade mig som människa. Men jag hoppas att jag idag har en förståelse för människor med panikångest, så att jag bättre lyckas vara en medmänniska för dem."
redaktör: Chris-Marie Törnroos, Maria Pörtfors
Anja Hasu 050-3714804
» artikel om Anja Hasu (Kouvolan Sanomat)
|
Panikboken - en öppen skildring av ett livslångt handikapp
Kaj Hedman är finlandssvensk författare och frilanskulturskribent,
född 1953 i Gamlakarleby. Hedman är kolumnist i Huvudstadsbladet,
Vasabladet och Österbottningen. Han skriver även litteraturkritik och kulturartiklar, i flera finlandssvenska tidsskrifter. Han är också krönikör i Kyrkpressen. Han har publicerat nio diktsamlingar, av vilka en finns översatt till finska.
I sin senaste bok Panikboken - en berättelse om borderline
(Söderströms 2003) beskriver Kaj Hedman medryckande och mycket berörande hur det är att leva med ett handikapp som starkt begränsar hans liv. Ett handikapp som yttrar sig i stark ångest och panik.
" Mitt hjärta börjar slå i allt snabbare takt, och bröstet blir tyngre, som om någon placerat en tegelsten där. Hjärtat slår mycket hårt nu, kallsvetten rinner ned längs pannan och under skjortan blir det vått och trångt, allt våtare. Munnen blir torr, som sandpapper; tungan vrids runt i en osäker dans. Jag har svårt att svälja. I magen drar musklerna ihop sig, förberedda för illamåendets hotelse. Vad är ångest, frågar du? Jag brukar svara: det är som en stark rädsla, som om du vore jagad, men värre. Det finns ju inget svar på frågan om vilken faran är. Den bara finns, den är som ett spöke, en gäckande skugga."
Redaktör: Ann Westerberg
Hemsida: www.kajhedman.com
E-post: kaj.hedman@pp.kpnet.fi
|
|
|
Till början av sidan