|
| |
KOMMUNIKATION LäKARE - PATIENT |
 Kommunikation läkare-patient
Att vara patient är att vara hjälpbehövande, att vara i en utsatt position och att känna sig ynklig och liten.
Då är det största behovet – förutom medicinsk know how - att bli tagen på allvar, att bli sedd och hörd.
Men blir patienten sedd och hörd av vårdpersonalen och hur inverkar detta på tillfriskningsprocessen?
I studion Christina Doctare, läkare och författare, och Matti Tikkanen, dekanus för medicinska fakulteten vid Helsingfors Universitet.
Då en patient söker hjälp hos sin läkare är han eller hon orolig för sin hälsa och känslan av att ens liv är i fara kan vara påtaglig. Det är en situation som mycket väl kan jämföras med att leva i ett land i krig, där man ständigt lever i fruktan för sitt liv, säger den rikssvenska läkaren och författaren Christina Doctare.
Doctare , som levt och verkat på Balkan, vet vad hon talar om. Det var där hon blev rikskändis i Sverige över en natt efter att ha slagit larm om krigets våldtäktsoffer, de otaliga kvinnor, som utsattes för djup förnedring.
I dag är Christina Doctare Sveriges representant i Europakommitten emot tortyr.
Enligt Christina Doctare vet kroppen ingen skillnad på stress i krig och stress på läkarens mottagning. Kroppen reagerar med samma stresshormoner i bägge situationerna. Patienten lägger sitt liv i läkarens händer. Lyssnar han? Kan han sin sak? Vad får jag för besked?
”Jag såg stressen i kriget. Då jag kom hem såg jag samma stress. Och ändå har vi hos oss både bostäder och mat för dagen.”
Dekanus för medicinska fakulteten vid Helsingfors Universitet, Matti J.Tikkanen,  konstaterar också han att en läkare, som inte lever upp till patientens förväntningar, förorsakar stress hos sin klient. Dagens läkare är för biomedicinskt inriktade, säger Tikkanen. De frågar patienten vilket problemet är, de bestämmer diagnosen, de väljer behandling. Men de frågar inte hur patienten har det i sitt liv! De ser inte på helheten.
Problemet är så omfattande att man i dag inom fakulteten har satsat en mängd resurser för att lösa det.
Varför har patienten ont i magen = Vad är det i patientens liv, som gör att han har ont i magen?
För att få svar på den frågan räcker det inte med en 10 – 15 minuters konsultation, säger Matti Tikkanen. Därför blir det så att läkaren tar reda på var det gör ont ( inte varför!), sedan skriver ut medicin och säger tack och adjö. Patienten känner sig icke sedd , icke hörd.
En timme per patient
Christina Doctare håller varje patient inne i rummet en hel timme. Under den tiden ställer hon frågor som ” Hur är det här för dig” eller ”vad betyder det här för dig”. Det är frågor som skapar ett verkligt möte mellan läkare och patient och som sätter i gång viktiga processer inne i patienten.
Doctare påpekar att vetenskapiga undersökningar bevisar att vi blir med infektionskänsliga om vi blir illa behandlade.
Skräckexempel
Historien om Mary Stark är ett exempel på en vårdsituation då allt går fel. Varför lyssnade ingen på patienten? Varför förklarade ingen i förväg de ingrepp, som gjordes , frågar Matti Tikkanen. Läkare och vårdpersonal kan inte i det här fallet göra annat än medge en rad med misslyckanden.
Christina Doctare associerar omedelbart till krigskirurgin i Balkan!
Fast där hällde man i alla fall brännvin i patienten innan ingreppen, säger hon.
Att uppleva ett sådant mått av smärta, som Mary Stark tvingades göra, sätter spår i hjärnan för all framtid. En skakande berättelse!
Är resursbristen orsaken?
Resursbristen är ett problem, men det är inte hela orsaken. Det är mer fråga om ett systemfel, om hur vi är vana vid att bemöta patienter, säger Tikkanen och Doctare.
Men det är också fråga om ”etos” ,om vår värdegrund, säger Christina Doctare. Är det våra lidande medmänniskor vi ser, eller ser vi bara en mage, en tarm?
Vad händer i hjärnan?
Då vi behandlas väl aktiveras olika välbefinnandehormon, bl.a. oxytocin. I ett sådant fall är vi beredda att följa läkarens ordinationer, det blir hög compliance, som det kallas, säger Christina Doctare.
Om vi är missnöjda med vården, gör vi inte som doktorn säger, det blir låg compliance. Och vi söker nya läkarkontakter, doktorshoppar, tills vi är nöjda.
Strimman
Vi fäster medicinestuderandenas uppmärksamhet vid patientbemötandet genom hela studietiden, genom alla faser. Det här projektet kallas Strimman, berättar Matti Tikkanen, för det går som en spiral genom studieprogrammet. Studenterna får simulerade patienter, som gestaltas av skådespelare, där de får öva sig i situationer, som kan uppkomma. De får bland annat lära sig så elementära saker som att titta i ögonen!
De får också lära sig hur man ska prata med patienterna och deras anhöriga.
Jag tror att vi har lyckats, säger Tikkanen. Våra studenter är väldigt uppmärksamma och kritiserar lätt sina föreläsare, äldre läkare, som fortfarande är kvar i sina gamla roller. De här föreläsarna brukar vara förvånade, men jag är nöjd, myser dekanus för medicinska fakulteten,
Matti Tikkanen.
De äldre läkarna problematiska
Den, som fått utbildningen på 50 och 60-talen, har inte alls samma sätt att se på saken, säger Tikkanen. Vi fick ju lära oss att vi alltid ska ha svar på alla frågor. Det fanns ingenting vi inte visste. Inget under att läkare beskylls för att uppfatta sig som gudar!
Testas sökande till fakulteten?
Varken i Sverige eller i Finland väljs studerande till medicinska fakulteten på basen av lämplighet. Det är de goda betygen, som gäller. I Sverige testas en liten grupp, som är på gränsen. De har visat sig att de, som kommer in på basen av lämplighetstestet, blir utmärkta läkare, berättar Christina Doctare.
Testa eller inte testa är föremål för diskussion i Finland – igen en gång – säger Matti Tikkanen. Men det är inte så lätt eftersom i medeltal 650 studenter söker och bara 100 tas in. Men kanske man kunde testa gränsfallen också hos oss, säger han.
I dag satsar man också på att förbättra de blivande läkarnas självkänsla, säger Matti Tikkanen. Det sker genom att de får lära sig ödmjukhet, att de inte kan och vet allt.
Ljus i tunneln
Det finns alltså hopp om bättre tider. De unga läkarna, som nu är på väg att bli färdiga, de kommer att ha helt annorlunda värderingar. Det finns ett stort hopp om att patienter ska bli mänskligare behandlade i framtiden.
Vi ställer vårt hopp till de unga blivande läkarna, säger både Christina Doctare och Matti Tikkanen.
Patienter ska inte få behandlas illa.
redaktör: Melita Tulikoura
Finlands Patientförbund
Potilasvakuutuskeskus
Matti J. Tikkanen
Christina Doctare
|
 Patientombudsmannen Anneli Juutinen ryter till
Anneli Juutinen vid Finlands patientförbund:
Kommunikationen mellan läkare och patient fungerar inte, utan det går till så att läkaren talar och patienten lyssnar. Det blir ingen dialog. Läkarna har inte tillräckligt med respekt för sina patienter. Läkarna borde få mera utbildning i kommunikation, människokunskap och självkännedom. Antag att läkaren själv inte mår bra, hur kan han då förstå och behandla andra människor?
redaktör: Erik M. Snellman
|
 Att inte tas på allvar som patient - Marys historia
I november år 2000 var Mary Stark med om en operation där man avlägsnade divertiklar från tjocktarmen. Återhämtnings tiden efter en sådan operation är i genomsnitt fyra till fem veckor. För Marys del tog det betydligt längre.
Efter operationen låg jag i ett rum tillsammans med två andra patienter. En av dem hade varit med om samma ingrepp och visade fort tecken på återhämtning. För min egen del skedde ingen förbättring och jag förstod att något inte var som det skulle.
Jag försökte förmedla min oro åt både sjukskötare och läkare, men ingen hade riktigt tid att lyssna. De sade bara ”Se nu på patienten brevid dig. Hon har ju redan stigit upp och äter. Nu skall också fru Stark piggna till.”
Jag klagade också över en fruktansvärd värk i vänster sida av buken. ”Det där är ingenting” var orden jag fick till svar.
Jag försökte verkligen äta och dricka, men jag spydde upp allt. Personalen lät mig förstå att det berodde på att jag inte försökte tillräckligt. ”Nu får ni verkligen stiga upp och äta. Man brukar inte stanna på avdelningen längre än åtta dagar och ni har redan varit här i tio dagar” fick jag höra. Men jag var helt slut och orkade ingenting.
Sjukskötarna var väldigt måna om att man skulle ta sig till toaletten själv. För mig var bara det en utmaning. En natt ramlade jag omkull och spydde ner hela toaletten. Då kallade faktiskt en av mina rumskamrater på nattskötaren. Själv vågade jag aldrig göra det. Man skulle ju inte störa.”
Efter att ha varit på sjukhus i 12 dagar blev Mary hemskickad mot sin vilja. Hon spydde fortfarande upp allt hon åt och drack och hade därför inte fått i sig den antibiotika man hade gett henne. Hon hade hög feber och orkade knappt ta sig till toaletten.
Då hennes syster, Rita Nevaste, hämtade hem henne från sjukhuset, kunde hon inte annat än undra över hur man kunde skicka hem en mänska i ett så dåligt skick.
Mary hann inte vara hemma längre än tre dagar då såret sprack upp. Mary åkte iväg med ilfart till sjukhuset där man öppnade såret utan bedövning.
”Så fortsatte mitt elände. Eftersom såret hade spruckit togs jag in i ett rum avsett för patienter med bl.a. sjukhusbakterier.
Jag kände mig uppgiven, som en dålig patient. Här var jag nu igen. Jag ville ju vara duktig och komma hem.
Det var brottom den kvällen. En läkare kom och mumlade något åt skötarna. Det enda hon sade åt mig var att jag skulle ligga blixtstilla. ”Det lättar” sade hon. Sedan öppnade hon såret med någon slags stilett. Jag vet inte vad det var för ett instrument, men det likande en stor kniv. Det gjordes utan bedövning. Det tog otroligt ont. Jag tror att jag var i ett chock tillstånd, för jag kunde inte ens gråta. Hela jag skakade. Jag tycker ju att läkaren kunde ha sagt några vänliga ord åt mig. Om hon helst hade förklarat för mig vad hon skulle göra. Men nej. Jag upplevde det hela som ett rått spel.
På avdelningen skulle jag börja äta antibiotika igen. Men ingenting hade ju förändrats. Jag kräktes trots att jag varken åt eller drack.
Om det inte hade varit för min syster vet jag inte hur det hade gått. Det var hon som såg till att jag fick dropp. Det var hon som upplyste personalen om att jag aldrig drack någonting ur alla dricksglas som de lade på bordet invid min säng. Utan henne hade jag aldrig fått i mig någon antibiotika. Det var Rita som ordnade så att jag fick kuren intravenöst.”
För andra gången blev Mary hemskickad mot sin vilja. Då hon hade varit hemma i sex dagar, ringde Rita till avdelningsläkaren och berättade att Mary knappt kom upp ur sängen. Fyra veckor efter operationen hade Mary inte gjort några som helst framsteg.
Hemvårdaren tog blodprov som visade alarmerande höga CRP värden. Ett tecken på akut infektion i kroppen. Mary åkte för andra gången i ilfart till sjukhuset.
Mary undersöktes, som hon själv uttrycker det, för första gången omständigt. Man hittade en inkapslad varhärd bakom vänster njure - alltså där Mary upprepade gånger hade sagt att hon hade haft ont. Vid det här laget var Mary i så dåligt skick att hon inte skulle ha vaknat upp ur en narkos. Därför dränerade man varhärden utan bedövning.
”På natten till nyårsafton märkte jag att jag var uppsvullen på höger sida av buken. Då ringde jag faktiskt till nattskötaren som var otroligt irriterad och sade ”det är inget, du inbillar dig” och så tittade hon lite konstigt på mig och sade ”sov nu bara.”
Jag var inte rädd men jag grät mycket. Livet på sjukhuset var så hemskt. Helst hade jag velat dö.
Jag grät för att jag såg hur familjen led. Jag ville inte att mina barn skulle besöka mig. Inte min man heller. De var ju alla tillintetgjorda av sorg.
Så pass mycket lyckades jag ta mig samman att jag bad om att få bli undersökt av en inremedicinsk läkare. Min höger sida var ju uppsvullen och jag förstod att något var fel.
Men istället skickade man en psykolog till mig. Psykologen undrade hurudana hemförhållanden jag hade och om jag alls ville bli frisk. Det kändes som ett slag i ansiktet.”
På nyårsafton dränerades den andra varhärden. Den som gjort att Marys höger sida var uppsvälld. Också den här gången utan bedövning.
”För första gången tyckte jag att läkaren som gjorde ingreppet var mänsklig. Också sjukskötarna tröstade mig och höll om mig där jag låg på det kalla metallbordet.
Jag skrek som en gris. Det går inte att klä smärtan i ord. Var och blod vällde ut. Det sköljde över mig och bordet och läkaren. Min buk var nu ett stort öppet sår. Allt det onda jag burit på forsade ur mig.”
Efter att man dränerat den andra varhärden låg Mary på sjukhus till medlet av februari 2001. Väl hemma gav man henne effektiverad sårvård enda tills buken läktes. Hela magen var ju ett öppet sår och krävde sårvård med lindor.
Mary säger själv att hon inte skulle ha överlevt utan sin syster. Då Mary var så försvagad att hon inte orkade stå på sig var det Rita som såg till att Mary fick den vård hon behövde. Marys upplevelse är den att alla komplikationer uppstod eftersom man inte lyssnade på henne.
Mary vill ge oss alla tipset att skaffa oss en stödperson som kan ta hand om oss när hälsan sviker.
redaktör: Maria Pörtfors
|
Patientgallup i väntrummet
Solarplexus besökte några av Helsingfors Hälsovårdscentraler. Avsikten var att ta reda på hur vi som besöker dem upplever att vi blir behandlade av läkarna.
Svaren lät bl.a. såhär:
”Mitt önskemål är att läkarna skulle ha mera tid för oss. Jag hoppas att de behandlar mig humant, så att inte hälften av det jag hade tänkt säga blir osagt därför att läkaren är arrogant.”
”Det allra viktigaste är att läkaren tar ögonkontakt. Att han tar tid på sig då han presenterar sig och inte bara säger ”jaha vad är det nu som är fel”.
”Det är viktigt att läkaren är vänlig. Jag vill att han lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag är till åren kommen.
För två år sedan besökte jag en läkare p.g.a. magsmärtor. Han tog inte mig på allvar, utan skickade bara hem mig. Men till all tur kontaktade jag en annan läkare som genast ordnade med en operation. Det visade sig att jag hade gallsten.”
”Det här systemet med en egenläkare haltar lite då de byts ut så ofta. Det blir väl så då de är unga och samtidigt studerar. Kanske de erfarenheter som unga läkare saknar kompenseras av deras kunskap.”
”Om läkaren bryr sig om och stöder mig så känner jag mig inte fullt så sjuk.”
”Jag har själv auktoritetsskräck så jag tycker nog att de (läkarna) inte är på samma nivå.”
”Ibland märker man ju att läkarna har bråttom. Och då är det lätt hänt att man väljer att inte ställa den fråga man hade tänkt sig.”
”Jag har också en privatläkare. Han har inte några problem med att erkänna att han inte kan allting. Den inställningen kan jag sakna hos läkaren här på Hälsovårdscentralen.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Läkargallup i mottagningsrummet
Hur påverkar tidsbristen läkarnas arbete?
Överläkare Aulikki Pitkänen på HVC vid Rödbergen håller med om att tidsbrist är ett problem:
”Läkarna på HVC har idag inte tillräckligt med mottagningstid per patient. Det bidrar till att så väl läkare som patient känner sig frustrerad. För läkarnas del blir utredningen av patientens hälsotillstånd på hälft. Han måste kanske fatta onödigt snabba beslut, som i sin tur för med sig kostnader som annars hade varit möjliga att undvika.
Patienten känner sig osedd och har i värsta fall inte ens fått tid nog att beskriva sitt hälsotillstånd. Det viktigaste för patienten är att han känner sig förstådd.
Om patienten inte känner sig sedd av läkaren leder det till att han försvinner eller att han beställer åtskilliga nya tider, eller att han besöker åtskilliga läkare innan han blir nöjd.”
Professor Brita Stenius–Aarniala, Mejlans Sjukhus:
”Om man skall göra en patientintervju på rätt sätt så borde man förutom aktuella symptom klarlägga patientens livssituation. Och det kan man inte göra på tio minuter. Under en så kort tid kan viktiga problem bli förbisedda.
Enligt en engelsk undersökning behöver vi inte så mycket mer tid för att ställa de rätta frågorna. Det är snarare så att vi blir stressade då vi vet att vi har lite så tid till vårt förfogande.
Karl von Smitten, docent på HUCS 
”Det viktigaste är att inge förtroende. Underskattar man patienten uppstår det problem. Jag tror att när det skär sig mellan läkare och patient har man inte tagit patientens också små problem på allvar.
Det svåra med läkaryrket är att det är ett typiskt yrke där livet lär. Man måste vara ganska länge på jobb innan man lär sig hur man skall bemöta patienten.
Kontinuitet är viktigt. Om Hälsovårdscentralerna kunde erbjuda patienterna en och samma läkare kontinuerligt så vore mycket vunnet. Det är ju förödmjukande att berätta om intima saker om och om igen för nya läkare. Utan kontinuitet uppstår ju inte heller något förtroende.”
Aulikki Pitkänen:
”Vi har ju redan delvis infört ett system där klienten besöker en och samma läkare, men problemet är att det är svårt att upprätthålla det. Inte minst för att förtiofem procent av våra klienter byter adress inom ett år.
Det skulle vara fördelaktigt om vi, som i England, kunde välja vår egenläkare. Men som det är idag tilldelas vi en läkare beroende på var vi bor (enligt gatuadress).”
Karl von Smitten:
”Idag är det många patienter som inte mer nöjer sig med att sitta passiva och lyssna till läkarna. De deltar aktivt så att det uppstår en dialog. Jag upplever att det gör läkarens jobb så mycket mer stimulerande. Men att möta aktiva patienter kräver naturligtvis ett gott självförtroende och stor kunskap från läkarens sida.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan