Sociala skyddsnät
Då en människa drabbas av motgångar och kriser behöver hon mer än någonsin ett skyddande socialt nätverk omkring sig. Viktigast är den egna kärnfamiljen med mor, far och syskon i första hand och med mor- och farföräldrar nästan lika nära.
I andra hand finns mostrar, farbröder, kusiner och andra släktingar och kanske också kompisar, dagistanter, lärare osv.
Om det sociala nätverket går sönder och alla sociala kontakter är brutna, då är det svårt att orka vidare. Det är då det yttersta skiktet i skyddsnätet tar vid, dvs. sociala myndigheter, sjukvård, polis och fängelser
INTERVJUER i programmet den 19.3 2000
Tommy Hellsten & Airi Hautamäki
Om ett barn inte har någon att vara barn åt så går det inte att vara barn, säger professorn i socialpsykologi, Airi Hautamäki. Barn behöver alltid en vuxen i sin närhet för att kunna strukturera vardagen och sätta gränser. Terapeuten och författaren, Tommy Hellsten håller med och tillägger att ett barn som saknar ”vuxna” föräldrar avbryter sin barndom och tar ett ansvar som det inte har inre förutsättningar för. Ett sådant barn saknar sin inre trygghet och vågar sedan som vuxen inte vara liten och sårbar, vågar inte lita på att bli buren.
Ett barn behöver bli sett och bekräftat, säger Tommy Hellsten. Det behöver en vuxen, som ger det tillstånd att må dåligt. ”Jag ÄR inte dålig, jag bara MÅR dåligt och det har jag rätt till. Och du, vuxna människa, ska stöda mig mest just då”!
Airi Hautamäki hänvisar till den forskning, som finns kring barn, som far illa. Den visar att en stor del klarar sig i vuxenlivet trots allt. Men det är en procent, som varierar beroende på vad vi anser är att klara sig, säger Hautamäki.
Om vi anser att klara sig innebär att man når upp till en vanlig medborgarkarriär med yrke och arbetsplats o. dyl. så är det omkring 80 %.
Men om vi dessutom lägger till att man ska kunna använda sin kompetens i både utbildning och arbetsliv och knyta an i en nära relation med en älskad partner och fungera som förälder, då man själv varit ett bortglömt barn, ja, då är procenten mycket lägre, berättar professor Airi Hautamäki.
Barn har en motståndskraft och de kan återhämta sig, men allt bygger på att det finns alternativa vuxna, som ser barnets nöd och erbjuder det vuxenstöd det inte kan få hemma.
Men visserligen, det finns en del barn, som inte vill bli vuxna. De vill leva som Peter Pan, fria från tidens och rummets krav. De är sådana som inte vill, orkar och kan leva här och nu. Och sådana barn har vi många av, säger Airi Hautamäki.
Både Hautamäki och Hellsten talar om vikten av att behandla och bearbeta det trauma man drabbats av som barn. Om man inte behandlar det så anpassar man sig till det och då styrs hela ens personlighetsutveckling utifrån anpassningen så att man som vuxen lever emotionellt i samma kris, där man levde som barn, säger Tommy Hellsten. Som vuxen borde man bli barn på nytt för att kunna bearbeta detta trauma. Man måste få vara barn först för att kunna bli vuxen, säger Hellsten.
Airi Hautamäki säger att man måste konfronteras med det lidande barn man en gång var och sörja det barnet för att förhindra att man själv upprepar samma föräldramönster som tidigare generationer.
”Ur lidandets aska stiger det fram en Fågel Fenix”.
Anders Sandqvist
Vi kan inte längre ge hjälp åt alla som behöver, klienter bara ökar, men det gör inte personalen och andra resurser, säger Anders Sandqvist, erfaren barn- och ungdomspsykiater vid Ekåsens sjukhus.
Det är oroväckande att utvecklingen har blivit den, att de som behöver akut hjälp blir så många att det inte finns tid och plats för den som behöver längre terapier och vårdtider. Just nu verkar det som om utvecklingen skulle vara den.
Anders Sandqvist säger att det är svårt att analysera sin egen tid, men tror att det vi ser nu är en följd av den ekonomiska kris vi gick igen på 1990-talet. Nu ser man en fördröjd effekt av det att många familjer har haft det ekonomiskt kärvt så länge, att de nu är helt utmattade. Många föräldrar är helt enkelt så utmattade, att de inte orkar vara föräldrar, de orkar inte stöda sina barn och ungdomar. Och det leder till att barnen och ungdomarna får problem. Samtidigt har samhällets sparåtgärder drabbat barnens och ungdomarnas vardag hårt i och med att både pengar och personal har tagits från skolor och daghem. Det finns för lite elevvårdspersonal, grupperna i skolor och daghem är för stora, det finns alldeles för knappt med stöd undervisning, påpekar Sandqvist. Allt det här sammantaget betyder att vi håller på och rekryterar ett nytt psykiatriskt klientel. Ungdomar som har lätta neuropsykologiska symtom, inlärningssvårigheter, gestaltningsvårigheter eller någon form av koncentrationssvårigheter har svårt att klara ett vanligt högstadium. Det igen leder till att de misslyckas gång på gång, deras självkänsla sjunker sakta med säkert, de börjar störa undervisningen, de börjar skolka och söka sig ut på stan och sen börjar det hända allt möjligt tråkigt. Tills sist har vi väldigt olyckliga och djupt deprimerade ungdomar som vi får ta hand om, i värsta fall på den ungdomspsykiatriska avdelningen. Sen kan det åratal att vi igång de här ungdomarna på nytt, konstaterar Sandqvist.
Det som behövs är elevvårdspersonal, speciallärare och klasser med beredskap att ta hand om elever med vissa neuropsykologiska problem. Det finns belägg för att om man sköter det här rätt och effektivt i ett tidigt skede så kan barnen klara sig bra i en vanlig skola utan särskilt mycket stöd i framtiden. Om ungdomarna inte får stöd och vård i god tid kan de behöva en lång vårdtid på ett psykiatriskt sjukhus, och en lång vårdtid betyder tre eller fyra år, säger Anders Sandqvist.
Men de som kommer till psykiatrisk vård på Ekåsens sjukhus har goda möjligheter att bli friska och klara sig bra i framtiden. Som Anders Sandqvist konstaterar: vi gör inga under, men vi gör nog en viss nytta.
Kontaktuppgifter:
Tfn. 019- 2241
e-post: anders.sandqvist@vns.ushp.fi
Chi Luong
I den vietnamesiska kulturen betyder det sociala nätverket mycket mer än i det finländska individualistiska samhället. Då en vietnames har något på hjärtat vänder han sig i första hand till familjen, i andra hand till sitt sociala nätverk och först därefter till olika myndigheter om problemet inte har fått en lösning.
Den finska flyktingpolitiken fungerade inte till det allra bästa då man tog emot de vietnamesiska flyktingarna för ett tio-tal år sedan. Familjer splittrades upp och det samhällsöverhuvud/byaråd som man behövde togs inte i beaktande, så de första vietnamesiska flyktingar som anlände kände sig vilsna. Men nu håller man ihop så gott det går och minst varje veckoslut träffas man hos varandra och diskuterar igenom veckans händelser och äter tillsammans.
Hautomo
”Hautomo” är ett arbetsrum och daghem som började sin verksamhet år 1998. Mammorna är för tillfället sex med sju barn. De täcker kostnaderna för sitt arbetsrum och barnets skötplats dels med FPA:s vårdbidrag, dels med talkoarbete i daghemmet. Därtill får daghemmet understöd från Helsingfors stad. Daghemmet har anställt en barnträdgårdslärare, föräldrarna fungerar som hjälpredor och delar uppfostringsansvaret med henne. Skötturerna och daghemmets administrativa arbete tar ca. 9 veckor per år för varje familj.
|
Till början av sidan