|
| |
NATUREN - BEFRäMJARE AV HäLSA |
Studiodiskussion om naturens läkande kraft
.
Omgivningen där vi bor och arbetar i påverkar vårt välbefinnande på många sätt. Den allt mer hektiska levnadsstilen som den moderna människan lever idag med stora prestationskrav, påfrestar både kropp och psyke, och stressymptom blir allt vanligare. I diskussionen om om naturens helande inflytande på våra liv deltar Carola Timper, professor Pauline von Bondsdorff, projektledare Yvonne Westerberg (Haga hälsoträdgård i Sverige) , och psykiater och psykoterapeut Inga-Lena Bengtsson. Programledare är Kim Svennblad.
.
När vi ser växter förändras vår sinnesstämning till det bättre och därefter uppträder fysiskt mätbara förändringar så som sänkt blodtryck och en lägre puls, samt muskelspänningar minskar i kroppen. Det är vad vi alltså skall tala om idag, sambandet mellan naturen och hälsa. Välkommen till Solarplexus. Med mig i studion har jag två gäster: Pauline von Bondsdorff, professor samt Carola Timper, sakkunnig inom ämnet. Välkomna.
Carola, du var sjuk en längre tid, sen åkte du upp till Lappland och lyckades där få tag i livet igen. Berätta.
För lite mer 10 år sen så kände jag att jag gick i väggen,  det kallas utbrändhet.
I ett års tid gick jag hos en psykiater för att bli bättre och få komma tillbaka till arbetet, men jag blev bara sämre. Efter ett år så hamnade jag in på sjukhus efter att jag försökt ta livet av mig under en psykos. Jag vaknade upp på Mejlans på förstahjälpen och därifrån fördes jag direkt till Lappviken, till den slutna avdelningen, där jag sen var i ett och halvt års tid. Ibland var jag på någon öppen avdelning, men för det mesta på slutna. Ljuden omkring mej, de skar igenom mitt huvud, det kändes som om bilarna utanför skulle ha kört över mej. Jag tänkte att det här blir ingenting. Då hade jag flera självmordsförsök bakom mig, men alltid hade man hittat mig och fört mig tillbaka med samma resultat. Så jag kom på idén att åka upp till Lappland, för där finns inga människor som kan hitta mig. Så jag tog tåget upp till Lappland, egentligen för att ta livet av mig. Men där uppe hände någonting. Det var en chock att komma upp till någonting så mäktigt som Lapplands natur. Så jag sköt upp mitt beslut, timme efter timme, dag efter dag. Jag gick ut i naturen, först korta turer, för jag var i väldigt dåligt skick, men småningom gick jag längre, kom i bättre kondition och orkade bättre. Träffade människor, talade med dem, människor som inte visste vem jag var, varför jag var där, varifrån jag kom. Jag kände att jag var en normal människa utan en stämpel i pannan.
Fanns rädslan med i bottnet av det hela?
Klart. Det var ett kämpande. Nätterna var de svåraste. Jag hade kvar pillerburkar och alkohol som jag tagit med mig. Men jag rörde dem inte. Varje morgon då jag vaknade upp igen, så var det naturen som gällde.
Du vistades där flera månader?
Jo det gjorde jag faktiskt, från hösten över jul och nyår. Den dagen jag lämnade min stuga kände jag att jag hade krafter nog att fortsätta hemma. Där hade naturligtvis inget ändrat, men uppe i Lappland hade jag tagit mitt första steg ut ur det djupa mörkret. För det är där man rör sig när man är mycket sjuk. Tankarna går sicksack i huvudet på en. Men när man kan öppna fönstret utåt så är det första steget taget. Det är på samma sätt som när man blir sjuk, då är det den sista droppen som kan få en att ramla ihop. Det är också det första steget uppåt som ger en krafter att ta det andra steget.
Pauline, du har forskat i samverkan: natur och människa. Vad får Carolas berättelse dig att tänka?
 För det första så blir man stum. Det är en så vacker berättelse eftersom hon sitter här med oss nu. Samtidigt en märklig berättelse med mörkret innanför och utanför. Hon var där också på vintern. Det är inte det allra första som man kommer att tänka på, vad gäller naturens terapeutiska effekt. Men det är naturligtvis ensak som har att göra med människans upplevelse av naturen till motsatts till byggda miljöer. Det finns en stor frihet i naturen, eftersom den inte definierar oss och vi inte behöver definiera den, utan den ger rum.
Min utgångspunkt är estetiken som en reflektion över skönhet och liknande värden i miljöer, och när det gäller naturen så är den tysta estetiken mycket viktig. Vi behöver inte gå omkring och fokusera på saker. Vi upplever omgivningen genom olika sinnen och genom våra egna rörelser.
Erja Rappe, forskare på Helsingfors universitet och doktor Lena Lindén har i år kommit ut med en bok om parker, trädgårdar och vårt välbefinnande. Har då naturen egenskapen av att vara hälsofrämjande.
_____________________________________________________________________
 Visst har man redan för tusentals år sedan upptäckt att växterna har ett lugnande inflytande på oss människor och man har helt medvetet använt sig av denna kunskap då man kurerat personer med mentala störningar, genom att föra dem till miljöer med egenskapen av att vara lugnande.
Vårt nervsystem och sinnesorganen är vana vid att ta emot intryck från naturen. Vi har en naturlig beredskap att tolka dem. Det hela går till så att vi allra först mycket snabbt och omedvetet reagerar positivt då vi ser växter. Därefter uppträder fysiskt mätbara förändringar så som sänkt blodtryck och en lägre puls, samt muskelspänningen minskar i kroppen. Därefter förbättras vårt sinnestillstånd och aktiviteten effektiveras.
Då vi sköter vår trädgård, som består av växter som är beroende av vår omvårdnad, får vi tillfredställt vårt behov av att ta hand om levande ting, någonting vi blivit skapta till. I dagens samhälle blir det vanligare att inte få detta behov tillfredsställt.
 Även mindre grönområden samt parkerna är stadsbornas gemensamma oaser var man kan återhämta sej från ett stressat tillstånd. Ofta har också stadsbor en balkong eller kanske en odling vid fönsterbrädet. Också det här har samma tillfredställande effekt som trädgårdsskötsel.
Enligt en svensk undersökning har man kunnat påvisa sambandet mellan stressrelaterade sjukdomar och grönområden. Ju oftare och längre man vistas i offentliga grönområden, desto mindre lider man av stressrelaterade sjukdomar.
Växter har också helt fysiskt mätbara effekter på vår miljö, både inomhus och utomhus. De förbättrar luftkvaliteten i ett rum, ute renar de luften, erbjuder svalka och dämpar buller.
Då vi är i en byggd och bullersam miljö tvingas vi använda oss av en selektiv observation, som innebär att vi blir tvungna att använda en massa energi till att stänga bort störande element så som surr och t.ex. mobiltelefonernas ringsignaler. Dessa ljud kan irritera en hel del för att de liksom avbryter det sinnestillstånd vi befinner oss i. Det här i sin tur påverkar det autonomiska nervsystemet med en accelererande effekt, emedan en naturmiljö har en lugnande inverkan.
_____________________________________________________________________
(studiodiskussion forts.)
Pauline, vill du kommentera inslaget.
Det är ganska intressant då man tittar på trädgårdsskötsel, det är en annan typ av natur upplevelse än det som vi talade om tidigare, så som Carolas exempel med den vilda naturen. Trädgårdskonsten ända till slutet av 1700-talet klassades som en av de sköna konsterna. Då handlar det om att skapa stämningar med växter som också tilltalar med dofter och sinnlighet. Trädgård och parker har ju också varit och är fortfarande i städer ställen dit man kommer bara för att slappna av en stund.
Carola, vilka känslor väckte inslaget hos dig?
Det här med trädgårdsskötsel är en terapi för vem som helst. Man behöver inte vara sjuk för att känna att det har en terapeutisk effekt. Då man är sjuk behöver man olika former av terapi. Och då är trädgårdsskötsel en skapande terapiform. Jag hade många olika former av terapi. Det som var viktigt för mej var bildterapi. Då får man ut sina tankar. I alla terapiformer borde man få ut tankarna som då finns bara i huvudet. En sak som jag också vill säga om växandet, naturen och ljuset är att då jag var sjuk var det en fruktansvärd ångest att se hur allting växte. Det gjorde att jag såg att allting utanför mej växte medan jag själv var död inombords. Så jag tror att man kommit en bit på väg då man kan dra nyttan av det här.
Lisbeth Andersson drabbades av en stressrelaterad utmattningsdepression. Hon sjukskrevs, fick samtalsterapi hos psykolog som hjälpt något men det avgörande steget för hennes tillfrisknande var då hon började arbeta på Alsta Trädgård i Sverige. _____________________________________________________________________
Inte långt från Stockholms centrum öppnades i höst en trädgård avsedd för personer med stressrelaterade problem. Växthuset med omgivande natur ligger i Solna och en del av Haga Trädgård. Här erbjuds trädgårdsterapi åt utmattade.
En av eldsjälarna bakom projektet är Lisbeth Andersson. Hon är engagerad som trädgårdsmästare, vilket betyder att hon skriver olika trädgårdsprogram och ordnar olika aktiviteter för deltagarna. Hon kan sin flora och fauna och har dessutom själv erfarit hur natur och trädgårdsarbete rehabiliterar.
 ”För två år sedan sjukskrevs jag p.g.a. en utmattningsdepression. De första tre månaderna sov jag. I vaket tillstånd hade jag en väldigt stark ångest. Jag isolerade mig och ville inte gå ut. Jag kunde inte koncentrera mig, kunde inte läsa. Jag tyckte att jag blev sämre hela tiden.
Förra våren, i april, erbjöds jag en rehabilitering som gick ut på att jag skötte några trädgårdssysslor i en handelsträdgård utanför Uppsala. Per Pamer, som är trädgårdsarkitetkt för Alsta Trädgårdar, byggde upp den som en del av sin egen rehabilitering. Han startade med ett tomatväxthus och blev så småningom intresserad av att utvidga växthuset. Han började med vatten och sten, eftersom han fann dem mest lugnande. Sedan forsatte han med att anlägga en fruktträdgård, en syrenberså och rosenrabatter.
Alsta trädgårdar har också konstutställningar på galleriavdelningen och Pers fru driver ett cafe. Trädgården har en lugn och fin stämning och jag fick jobba i den i ett halvt år. Det var min rehabilitering. Jag fick själv välja vilket projekt jag ville starta. Jag valde att anlägga en köksträdgård.
Det fanns en sak på Alsta trädgård som ingav mig lugn. Jag kunde nämligen stressa upp mig där också. Men då jag satt i den delen av växhuset där det fanns rinnande vatten och stenar upplevde jag att jag slappnade av. Jag brukade hålla till där på förmiddagarna innan gästerna kom in. Jag kände mig också lugn utanför växthuset där det fanns en äng och en skog. Jag har alltid hittat ett lugn ute i naturen. Den kräver inget av mig. I naturen duger jag som jag är.
När jag mådde dåligt, i början av min sjukskrivningsperiod, så handlade det för mig om liv och död. Det är livsviktigt för mig att man kan få hjälp efter en sådan svacka. Ja, det är mer än bara en svacka. Och då kände jag att trädgårdssysslor är bra, liksom vistelse i naturen. Det vet jag av egen erfarenhet.
Då jag jobbade som lärare fick jag kraft att orka med mitt jobb genom att jag promenerade ner till havet. Då orkade jag förbereda mina lektioner och möta mina elever. Men när jag fick för mycket arbetsuppgifter, så slutade jag med mina promenader ner till vattnet och till skogen. Jag gjorde inget annat än arbetade. Och då förlorade jag min livslust. Jag hade inte mer förmågan att arbeta och jag tyckte inte mer att det var värt att leva.”
redaktör: Maria Pörtfors
_____________________________________________________________________
(studiodiskussion forts.)
Carola, lät det Lisbeth sade bekant?
Det är mycket som stämmer, som det här med att stänga in sej och våga gå ut. Men det är också mycket som jag inte kan identifiera med. För mej gäller den vilda orörda naturen. Jag upplever att var och en behöver hitta sin egna form av natur som känns tilltalande. Det är många som har frågat mej om nu alla behöver resa upp till Lappland för att få hjälp med sina besvär. Mitt svar är ett absolut nej. Naturen och dess helande inverkan kan vi finna på så många olika platser: i trädgårdarna, vid havsstranden. Det viktiga är tystnaden. Hitta en plats där tankarna kan komma ut där de kan röra sej utan några störande element.
Vi har nya gäster med oss i studion från Sverige, Yvonne Westerberg, projektledare för Haga hälsoträdgård samt Inga-Lena Bengtsson, psykiater och psykoterapeut. Välkomna.
Yvonne, du känner Lisbeth som vi nyss såg i inslaget?
 Det stämmer. Numera arbetar hon i Haga hälsoträdgård som trädgårdsmästare. Hon har varit med allt sen det här projektet föddes och arbetstränat.
Jag jobbar ju nu med ett projekt där vi har startat en verksamhet där vi tar emot målgruppen stressrelaterade utmattningssyndrom, där vi dels har skapat en miljö som har allt det här som du Carola beskrivit, det vilda, vattnet, skogen, att den finns där. Just för att den inte ställer så stora krav på en. Där behöver man inte vara rädd för att trampa ner en blomma, man kan gömma sej bakom en sten, man behöver inte synas eller vara aktiv.
Men det är en anordnad trädgård. Ni kommer också att ha ett växthus?
Sen kommer nivåerna att öka i miljön. Vi kommer till fruktträdgården och bärbuskarna där man kan provsmaka bär, blomsterängen där du kan ta med dej en filt och lägga dej ner och lyssna på humlorna osv. Det här låter väldigt sött, men allt är mycket viktigt och allvarligt, en basal del av våra mänskliga behov.
Inga-Lena, psykiater, psykoterapeut och natur, hur går det hela ihop?
 Det går mycket bra ihop. Det är så att allt läkande vilar på naturens egna läkande krafter och som både själs- och kroppsläkare så är det i bästa fall naturen man kan hjälpa lite på traven. Men det är ändå naturen inom oss och kanske naturen i vid bemärkelse som vi ska ta hjälp av mycket mera.
Du har en lång karriär bakom dej och du är fortfarande aktiv. Har du sett en förändring?
Ja, det har gjort och det är en väldigt glädjande förändring egentligen att man nu integrerar kunskaper från olika håll. Man knyter ihop kunskaper om hjärnan med psykoanalys. Det finns ett nytt begrepp idag som kallas för neuropsykoanalys. Man förstår mycket mer om känslor och affekters verkningar i kroppen, man för ut den kunskapen på ett annat sätt. Det började när de här stressrelaterade sjukdomarna dök upp. Vi hade fibromyalgi där det påtalades att man inte kunde se på detta på ett enda sätt. Det var inte någon ortopedisk sjukdom eller en ny reumatologisk åkomma, utan man måste ha kunskapen som kunde sammanfatta som psyko-neuro-immuno-endokrinologi.
Ett helhetstänkande?
Ja, det är det. Kropp och själ som inte är åtskilda utan det är ett.
Yvonne och Inga-Lena, ni har en gemensam faktor som är att arbeta med ett trädgårdsprojekt. Inga-Lena, berätta om ditt.
Det är i Alnarp utanför Lund. Det har funnits ett projekt där i snart tre års tid och jag har varit där i knappt ett år som psykoterapeut. Det har varit som att komma hem. Det är som en önskeavdelning, ett mycket fint arbete bedrivs där. Jag som har haft mycket av de här utbrända i min praktik, jag ser ju hur väldigt snabbt det sker förbättringar och hur en mycket fruktbar process kommer igång. Det här som du Carola gick igenom uppe i Lappland, var kanske ett svårare tillstånd än våra deltagare, vi kallar dem inte patienter, befinner sig i som kommer till oss. Men de har ju detta behov av att bara vara i naturen. Det förstår man, bekräftar och uppmuntrar det. Det första dom gör när det kommer, det är en pauspinne som markerar när man vill ta en paus. Och denna vila är en viktig aktivitet som man dittills inte har sett som någonting värdefullt. Det är ett omlärande som man måste få i den där vistelsen. Det är ett helt livsmönster som måste förändras. Och stressen måste brytas, stressen som pågår inombords. Därför att det sympatiska nervsystemet är fortfarande påslaget och det är det parasympatiska nervsystemet som måste aktiveras och släcka ut det sympatiska. Och just denna parasympatiska aktivitet får vi genom naturen, som inte ger oss en massa frågor och uppgifter eller hot. Ingenting vi behöver ta ställning till utan vi kan bara lugnt och mjukt vara i den.
Yvonne: Nu har man ju visat goda resultat i den trädgården Inga-Lena pratade om, där man har en 76 procentig arbetsåtergång eller till annan sysselsättning, vilket är ett väldigt högt tal för återgång i arbete.
Då börjar man ju genast fundera på det här med medicinering. Finns det någon form av forskning eller erfarenhet idag i Sverige som påvisar att man kan minska medicineringen?
Det ska startas forskning med psykiatrin i Lund som ska jämföra vår modell med sedvanlig rehabilitering. Men det finns en klassisk studie från 1984 från USA med Roger Ullrich, som har undersökt patienter som blivit opererade för gallsten på en kirurgklinik. Där fick den ena gruppen ligga i ett rum med utsikten mot en husvägg och den andra med en utsikt mot en park. De som låg i rummet med gröna utsikten hade mindre behov av smärtstillande medicinering, kallade färre gånger på personalen för hjälp och stöd samt de läktes snabbare och kunde skrivas ut två dagar tidigare.
På vilket sätt kunde man hjälpa sig själv i perioder i livet som är tunga?
Jag tror att psykiatriker idag är väldigt medvetna om att man ska ut i naturen, man ska promenera, man ska stimulera båda hjärnhalvorna, som man gör med det växelvisa gåendet. Det är en väldigt bra metod. T.ex. vid ångest är ju den motoriska aktiviteten viktig. Man pratar om att naturen får oss att komma in i en typ av vaken vila, att vi får fram alfavågor i hjärnan som hör till sömnen egentligen.
Avslutningsvis, Yvonne, skulle du vilja tillägga någonting?
Jag tror att det är viktigt med helhetssynen, att många professioner som hjälps åt i ett sånt här program, så man får med hela människan med alla hennes behov, hittar åtgärder och insatser man kan göra för hennes bästa.
Tack för att ni var med oss här idag.
Redaktör: Kim Svennblad
Carola Timpers bok ”Tills vingen brister” (1998), tilläggsuppgifter ipa.finland@co.inet.fi |
|
|
Till början av sidan