|
Kroppspsykoterapi
21.04.2003
Solarplexus - om kroppspsykoterapi
Kroppen bär med sig vår historia. Genom att lyssna på den får vi information om vem vi är. Ändå händer det ofta att vi inte lyssnar till vad kroppen talar om för oss. Istället lägger vi ner energi på att vara vår omgivning till lags, eller till att försvara oss mot livets slagsida. Redan i barndomen lär vi oss att försvara oss, att dölja vår sårbarhet för att överleva. Småningom kanske vi t.o.m. kommer att identifiera oss med vårt försvar, så att vi i vuxen ålder inte längre hittar tillbaka till vårt ursprung.
|
Wilhelm Reich - banar vägen för kroppspsykoterapin
Alla de tillämpningar av kroppspsykoterapi som existerar idag sägs ha sina rötter i den karaktärsanalys som Freuds elev, Wilhelm Reich, utvecklade i medlet av 1900 talet.
Då Wilhelm Reich tog emot sina klienter fokuserade han inte bara på vad de sade, utan främst på hur de uttryckte sig. Genom att ge akt på klienternas kroppsliga uttryck fick han information som avslöjade vilket s.k. kroppspansar de bar med sig.
Som barn anpassar vi oss till våra uppväxtförhållanden genom att utveckla en slags försvarsrustning. Vi gör det för att skydda oss själva från situationer som vi upplever som hotfulla eller farliga.
Problemet är, enligt Reich, att vi tar med oss våra rustningar i vuxenlivet som om de skulle vara vår karaktär. Rustningen uttrycker vår livshistoria, men är inte längre det samma som vårt innersta jag.
Reich hävdade att de här försvarsmekanismerna sedan blir vår livsattityd och fungerar med en slags automatik. De sitter fast i vårt autonoma nervsystem och är alltså inte möjliga att påverka med vår vilja.
Vi blir alltså fångar i ett muskelpansar.
redaktör: Maria Pörtfors
|
Tre kroppspsykoterapistuderande
Gabriella Tengström, Erja Dammert och Mika Tirronen studerar kroppspsykoterapi sedan fyra år tillbaka. Så här beskriver de kroppspsykoterapin:
Mika:
"Då man tänker på olika terapiformer så är samtalet centralt. Åtminstone är det en viktig början. Men jag har nog en sådan uppfattning att det inte räcker med att prata. Kanske det beror på att jag har en bakgrund som biolog och en stark syn på mänskan som en biologisk organism.
Om jag är i en spännande situation så bultar hjärtat, kinderna rodnar och jag får handsvett. Kroppen är full av olika reaktioner. Och om man skall bearbeta en sådan spänning under en terapisession så tycker jag att det är helt naturligt, men också nödvändigt, att ta de här båda sidorna i betraktande. Alltså att bearbeta så väl det mentala som det kroppsliga och låta dem föra en dialog."
Erja:
"Jag brukade bita ihop mina tänder för att inte gråta. Och så skämtade jag mer en vanligt då jag kände mig ledsen. Jag skojade bort saker för att ingen skulle veta att jag kände mig ledsen. Numera behöver jag inte bita ihop mina tänder. På så sätt har kroppspsykoterapin förändrat mig. Jag tycker inte mer att min hållning skall vara stram och rak och att jag skall behöva klara av allting."
Gabriella:
"I korsryggen, nacken, axlarna och ansiktet kan jag känna av mina spänningar. Och i en situation där jag känner mig pressad eller utlämnad så kan jag känna att jag rodnar och blinkar med ögonen och så glömmer jag att andas. Men det är ok det också. Det viktiga är att kunna acceptera det."
Erja:
"Man kunde kanske uttrycka det så att vi under våra liv lagrar våra besvikelser i kroppen. Och att de samlas i kroppen som ett kroppspansar. Och då man stundom är utan sitt pansar så kan man andas lättare och vara mer i kontakt med sina känslor.
Gabriella:
"Att gå i kroppspsykoterapi betyder inte att man blir av med sitt kroppspansar. Men det blir mjukare, mer flexibelt. Så att man kan välja när man behöver skydda sig och när man kan öppna sig och verkligen möta en annan mänska."
Erja:
"Då man är vuxen tappar man bort sin lyhördhet. Man lyssnar inte mer på sig själv och man utvecklar ett ytligt förhållande till sin kropp. Man fokuserar mer på ytliga saker som att se bra ut. Man tränar sin kropp och vill vara vacker. Man visar inte sina känslor. Det vet vi alla att vi inte skall visa oss sårbara, lyckliga, ledsna eller arga. Vi har lärt oss (redan i barndomen eller som unga vuxna) att om vi låter andra se oss som vi verkligen är så är det farligt."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Studiodiskussion om kroppspsykoterapi
I studiodiskussionen medverkar psykoterapeut Markku Välimäki och psykolog Ann-Sofie Öist.
Markku:
"Om man verkligen visar en annan mänska vem man är så tar man en risk. För då visar man ju den andra vad man verkligen känner och vad man tänker. Och då man uttrycker sitt innersta då blir man sårbar. Och ibland kanske det inte är så förnuftigt att göra det.
Man kan också skydda och försvara sig genom att visa s.k. känslor. Man kan alltså också använda känslor till att inte visa sig. Klassisk hysteri är ett sätt att dölja sitt verkliga jag med s.k. känslor."
Ann-Sofie
"Då man uttrycker sina känslor i en situation som är otrygg så visst kan det vara
farligt. Jag tycker att det kräver en hel del mognad och självinsikt att veta när det är tryggt."
Markku:
"Att uttrycka sina känslor i en otrygg miljö kan vara farligt. Men om man blottar sig själv för någon som man litar på och kan ge sig hän åt så kan det vara ännu farligare, eftersom det då kan uppstå en riktig kontakt. Och jag tror att det är det vi i grund och botten är mest rädda för. Vi längtar efter kontakt till andra mänskor, till naturen, till Gud. Och samtidigt är vi livrädda för att få det vi har längtat efter.
För det som händer då vi får det vi längtar efter är att en del av vårt ego försvinner. Och de flesta av oss upplever egot vara det samma som vårt jag. Så då egot försvinner upplever vi det som om självet skulle försvinna. Och eftersom de flesta mänskor har identifierat sig med sina försvarssystem, så upplever vi att självet försvinner då våra försvar försvinner."
Ann-Sofie
"Under de här fyra åren då jag studerat kroppspsykoterapi så har jag kommit bort från en bild av mig som utifrån styrd, som ju är något vi alla växer upp med. D.v.s. att i första hand göra ett gott intryck på omgivningen.
Jag ser det som en del av ett kroppspansar. Ett kroppsligt skydd som innebär att man hellre iakttar sig själv utifrån än inifrån. Att agera inifrån ut är att känna efter och agera på basen av det. Och det tycker jag att jag lärt mig av kroppspsykoterapin. Men att verkligen leva inifrån, att känna efter och inte styras utifrån, är nog något man får jobba för hela livet."
Markku:
"Psykoanalytikern och läkaren Wilhelm Reich myntade uttrycket kroppspansar för 75 år sedan. Jag skulle gärna utvidga begreppet till att omfatta såväl det kroppsliga som det mentala. D.v.s. att låta kroppspansaret inbegripa att vi är en helhet. Vi är både kropp och själ.
Då vi utvecklas, ända från livmoderstadiet, så utvecklar vi det mentala och det kroppsliga i samspel med varandra. Också nervsystemet och hjärnan utvecklas parallellt med det mentala. Hur vi sedan reagerar på yttre stimuli sker alltså i samspel mellan alla de här kroppsliga funktionerna och våra mentala processer.
Då man för c. 70 år sedan upptäckte det autonoma nervsystemet så trodde man att det var helt autonomt. (Det autonoma nervsystemet reglerar t.ex. hjärtat, andningen och blodcirkulationen.) D.v.s. att man inte kan påverka det med sin vilja. Men idag vet man att det autonoma nervsystemet inte är helt och hållet autonomt, utan man kunde kanske kalla det för det indirekta nervsystemet. Vi kan alltså påverka det autonoma nervsystemet, t.ex. vår andning. Vi kan flytta vårt andningscentrum från bröstet till magen. Och eftersom vårt kroppspansar kan hämma vår andning så kan vi öppna pansaret genom att påverka det autonoma nervsystemet genom att påverka vår andning."
Ann-Sofie:
"Det finns många metoder som går in för att jobba med spänningar och blockerad andning. Men jag tänker mig att det specifika med just kroppspsykoterapi är att man går in på hur vi relaterar till vår kropp och hur vi relaterar till andra mänskor. Jag tycker att den här relationsaspekten och dynamiken skiljer kroppspsykoterapin från diverse andra kroppsorienterade metoder."
Markku:
"I den här kroppspsykoterapiutbildningen ingår något som kallas för Strömteater. Där strävar vi efter att uttrycka vårt inre (genom olika fysiska rörelser) utan att ta till gamla invanda rörelsemönster. Och vi mänskor är nu en gång för alla sådana att vi så gott som alltid tar till dem. En viktig del av utbildningen (också av en terapiprocess) är att bli medveten om dem. Och då vi blir medvetna om dem har vi ett val. Vi kan välja om vi vill byta ut gamla invanda mönster till något nytt och okänt. På samma sätt som vi kan upphöra med att identifiera oss med vårt försvarsystem. Och att frigöra sig från den identifikationen är svårt."
Ann-Sofie:
"Jag tror att alla terapiformer fokuserar på hur klienten uttrycker sig, inte bara på vad klienten säger. Men det som kommer till i kroppspsykoterapin är att man dessutom har redskap att iaktta det som händer i kroppen. Det handlar mycket om att iaktta andningen och graden av närvaro i en situation, men också hur klienten sitter, står och rör sig."
Markku:
"De flesta mänskor som kommer till terapin upplever någon form av stress. Ofta är det så att vi inte ens märker att våra muskler är spända. Och den här stressen uttrycker egentligen en försvarsreaktion som gör att vi spänner våra muskler. Ofta leder det till kroniska muskelspänningar.
Många stressforskare, t.ex. i Sverige, har bekräftat att folk inte är medvetna om att de är stressade. Men då man mäter olika hormonhalter och det sympatiska nervsystemets funktion (det som aktiveras vid upplevd stress och igångsätter en kamp- och flykt-reaktion), så kommer det fram att många är väldigt stressade."
Ann-Sofie:
"Och på samma sätt är det med känslor. Det finns forskning som framhåller att en mänska kan vara totalt omedveten om att hon är arg. Men då man med hjälp av mycket specifika metoder mäter de funktioner i kroppen som aktiveras vid ilska, så kommer det fram att de alla är aktiverade. Och de här känslorna som vi omedvetet går omkring och bär på kan vi bli medvetna om under en terapi process."
Markku:
"Jag vill understryka att det här försvarssystemet, eller vårt kroppspansar, som vi alla bär på är något vi behöver. I det samhälle vi lever i klarar vi oss inte utan att kunna försvara oss. Poängen är att vi skall kunna välja när vi behöver försvara oss och när vi kan vara sårbara och öppna.
Vårt kroppspansar blir vårt fängelse då det får ett övertag. Då det väljer istället för att jag skulle välja. Då jag inte har någon makt över mina reaktioner och mitt känsloliv på något sätt ha tagit över. Då dikterar vårt försvarssystem vilkoren och vi är inte fria att välja när vi vill försvara oss eller när vi vill öppna oss."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Katja Kiurus erfarenheter av kroppspsykoterapi
Intervju med Katja Kiuru om hennes erfarenheter av kroppspsykoterapi.
Jag var 30 år. Man kan tänka sig att det delvis var frågan om en åldersrelaterad kris. Jag var också nybliven mor och en skilsmässa var ett faktum. Jag blev ensam med barnet. Det var en allvarsam situation där så stora visioner föll i bitar. Att klara av vardagen med ett spädbarn blev övermäktigt.
Min kropp reagerade så att jag förlorade aptiten. Jag ammade fortfarande och skulle ha behövt ett extra näringstillskott men fick ingen mat i mig. Alla mina krafter gick till det nya livet. Jag började synbart förtvina. Fast jag forfarande orkade med vardagen blev jag tidvis fullständigt utmattad. Det är svårt att säga vad som var psykiskt och vad som var helt kroppsligt, jag blev fullständigt utmattad.
Det första mötet mellan terapeuten och klienten är en situation där båda parterna har en möjlighet att bli bekanta med varandra. Liksom känna efter om de vill börja med terapin. Jag hade ju lagt märke till att det var frågan om kroppspsykoterapi, så jag väntade mig träffa en person sittande i klanderfri ställning och utstråla viril livskraft. Jag blev lite förvirrad då min manliga terapeut slappt halvlåg i stolen. Då förstod jag att det nu inte var frågan om en terapiform där kroppens ställning var avgörande, som tex. Alexander-teknik som jag var bekant med från tidigare.
Allt började med att jag fritt berättade om mig själv. Jag kommer ihåg att jag inte satt stilla en stund i stolen, jag skruvade och vred mig i det mest konstiga ställningar. Och ord strömmade ur mej oavbrutet. När 45 minuter av sessionens 50 minuter hade gått började jag allt mer tveka om det överhuvudtaget skulle leda till någon kontakt mellan mig och min terapeut. Då ställde terapeuten en sådan fråga som fick tag om mitt inre fullständigt. ”Vad kände du då? Vad framkallade den känslan?…” Då förstod jag att det här var det jag hade sökt. Jag ville börja gå i kroppspsykoterapi.
Jag kommer ihåg att jag förväntade mig att tio besök skulle räcka till. Inte skulle jag väl behöva springa i ett år eller längre i terapi, undrade jag. Jag hade ju min akuta kris jag behövde få hjälp med att lösa. Till svar fick jag ett leende. Nu har jag fem år av terapi i bagaget.
Ibland är det hemskt att lämna terapisessionen. Det känns som om man inte skulle klara av världen utanför dörren. De gånger hjälper det med att få berätta åt någon den omedelbara känslan. För det mesta klarar man av att samla sig då man beger sig från stolen mot dörren. Ofta klarar man inte av att ta i bruk de knep man lärt sej i terapin, utan faller tillbaka i sitt invanda mönster. Men ibland lämnar man terapitimmen uppfylld av insiktens ljus. ”Nå nu löstes problemet, kom till mig den som vill veta sanningen.”
Om jag inte hade blivit varnad. Om inte de vänner jag uppfattar som mogna, skulle ha önskat mig krafter till processen och berättat att det kommer att vara en tuff färd, så skulle jag säkert ha funderat hur det nu kunde bli så att jag bara känner mig sämre, livet faller i spillror och inget går att greppa. Också min terapeut påminde mig emellanåt om den nya väg jag valt, att den kommer att vara tuff, och att det skulle kännas tungt ibland.
Jag hade gått för att få en ändring i mitt liv. Jag visste inte hur mycket arbete det skulle kräva och hur små stegen är. Men jag lärde mig hur små saker kan skapa förändring. Det är ju just de som är rikedomen i livet. Det finns inga yttre faktorer idag som kunde göra mitt liv rikare. Det är det inre livet som gör mig rik.
redaktör: Kim Svennblad
|
|
|
Till början av sidan