Förlossningsdepression / Foten
SÖNDAGEN 26.11 2000
Förlossningsdepression
Foten
Människor som orkar
Varför drabbas 10 - 22 % av alla nyblivna mödrar av förlossningsdepression? Och varför uppmärksammas problemet inte av rådgivningar och läkare?
Foten - en grundpelare för hela kroppen.
I följetongen Människor, som orkar, träffar vi Gunnel Boström, som tagit upp kampen mot etablissemanget och vunnit.
Anu Rosenberg Förlossningsdepression
”Varför märkte inte personalen på rådgivningen, eller läkarna, att jag led av en depression efter min förlossning?”
Anu Rosenberg insåg först då Sanni var 9 månader gammal att det hon led av var förlossningsdepression. I dag undrar hon hur det är möjligt att ingen, inte ens läkaren, såg att hon var deprimerad.
Tove Hertzberg, läkare Studiodiskussion
Tove Hertzberg, läkare, som snart blir färdig specialist i psykiatri och gynekologen Marjatta Aito är bägge experter på just förlossningsdepression och de erkänner bägge att det ännu finns mycket att önska då det gäller diagnosticering och vård.
Gunnel Boström Människor som orkar
"Visst får du en hiss, men först när du är så dålig att du inte kan gå - och sen tar vi bort den när du dör" Det fick 80-åriga Gunnel Boström från Borgå höra, när frågade stadens myndigheter om de är med på att bygga en s k trapphiss i det hus Gunnel bor i.
Förlossningsdepression
Anu Rosenberg: ”Varför märkte inte personalen på rådgivningen, eller läkarna, att jag led av en depression efter min förlossning?” Då barnmorskan lade den nyfödda Sanni i Anu Rosenbergs famn kände hon sig glad, det gjorde hon. Men då hon tänker tillbaka på händelsen idag så är minnet suddigt. Den dominerande känslan var trötthet, en utmattning som höll i sig i nio månader.
Det var då Anu råkade se ett TV program, där en medlem ur ÄIMÄ (Äidit Irti synnytysmasennuksesta) berättade om sin erfarenhet av en depression efter förlossning, som Anu förstod vad det var som hade hänt henne. Det var en enorm lättnad och nyckeln till ett tillfrisknande.
I nio månader hade Anu burit på en depression som gjorde henne oförmögen att njuta av sitt moderskap. Istället fann hon sin roll som mamma frånstötande och ville egentligen inte vara med Sanni. Helst hade hon varit för sig själv. Att hon orkade leva igenom sin depression beror på att hon hade en förstående man som gav henne möjlighet att vara för sig själv. Att gå långa promenader med hunden var en stor tröst. Också Anus mamma hjälpte till då Anu inte orkade finnas till för Sanni. Anu har frågat sig själv ”Varför, varför hände det mig?” Till en del tror hon att det beror på att hon hade en jobbig start. Ganska snart efter förlossningen fick Sanni en livshotande influensa. Strax efter det drabbades Anu av en infektion i livmodern. Och inte nog med det. Anus man förlorade sin pappa under mycket tragiska förhållanden.
Anu tror att alla dessa upplevelser s.a.s. aktiverade depressionen. Hon har också funderat på sitt förhållande till sin egen mamma, som alltid varit mycket stark och visat att hon klarar sig i alla väder. Idag njuter Anu av att vara mamma. Att se hur glad Sanni blir då Anu hämtar henne från daghemmet är en lisa för själen. Anu har fått hjälp genom psykoterapi och rätt medicinering. Hon är medlem i ÄIMÄ och tror att hon är mycket nära sitt friska jag. Och vad har denna erfarenhet medfört? Tillväxt! Och en medvetenhet om att livet är mycket skört och värdefullt.
Om du är intresserad av ÄIMÄ:s verksamhet når du dem på deras hemsida http://members.tripod.com /aima_ry.
Studiodiskussion
Tove Hertzberg
Marjatta Aito
Anu Rosenberg insåg först då Sanni var 9 månader gammal att det hon led av var förlossningsdepression. I dag undrar hon hur det är möjligt att ingen, inte ens läkaren, såg att hon var deprimerad.
Tove Hertzberg, läkare, som snart blir färdig specialist i psykiatri och gynekologen Marjatta Aito är bägge experter på just förlossningsdepression och de erkänner bägge att det ännu finns mycket att önska då det gäller diagnosticering och vård. Tove Hertzberg säger att det är speciellt svårt att se depressionen under postpartumtiden, dvs. tiden efter förlossningen, därför att det på något sätt är "förbjudet" att vara deprimerad just då när man i själva verket borde vara som lyckligast. Det är kanske så att både den nyblivna mamman och hälsovårdspersonalen vägrar att se vad det är fråga om. Marjatta Aito säger att det inte finns personal, som känner till den här saken. Läkaren är ju koncentrerad på underlivet och inte på resten. Barnmorskor och hälsovårdare borde lära sig att känna igen förlossningsdepression, säger Aito och tillägger att man nog gör det då man blivit van. Det har hon själv gjort. Det finns fortfarande ingen utbildning, det är för speciellt.
VAD BEROR DEPRESSIONEN PÅ?
Man anser rätt allmänt i dag att det är en kombination av biologiska och psykologiska riskfaktorer med psykosociala komponenter, säger Tove Hertzberg. Marjatta Aito , som är expert på hormoner säger att det för henne långt är fråga om hormoner. Moderkakan, som under hela havandeskapet producerar östradiol, stöts ju ut strax efter förlossningen, och då borde äggstockarna ta över produktionen, men gör det inte alltid. Enligt Aito är den låga östradiolhalten en stor orsak till depressionen. Den här halten kan mätas. Om låga värden uppmätes så kan man ge ersättande östradiolpreparat. Tove Hertzberg vägrar att gå med på att hormoner skulle vara den enda förklaringen. Det är en stor sak att bli mamma och få sitt första barn. det är omvälvande både psykiskt och fysiskt och socialt. Varför skulle inte en sådan situation kunna provocera fram depression?
KAN ANUS DEPRESSION HA BÖRJAT DÅ SANNI INSJUKNADE I EN LIVSHOTANDE INFEKTION OCH HON SJÄLV I LIVMODERSINFLAMMATION?
Ja, det tror både Hertzberg och Aito. Det är ju så viktigt hur den första tiden efter hemkomsten kommer i gång. Då kan en alldeles liten sak växa oresonligt mycket och få snöbollseffekt och mycket annat börjar gå fel på samma gång. Det är viktigt att mamman får stort stöd under de första veckorna. Det ser man ju mycket i sydländska kulturer, säger Tove Hertzberg. Där strömmar kvinnor till till den nyblivna mamman, tar över och hjälper och det finns händer överallt.
HUR KAN MAN BEHANDLA FÖRLOSSNINGSDEPRESSION?
I vissa fall är det kanske mer en biologisk sak, men det kan finnas tydliga psykologiska innehåll i depressionen, som kan ha något med mammans liv att göra. Kanske något ur barndomen, vilket ju Anu talade om i inslaget där hon konstaterade att hon har haft en stark mamma. Där måste man se vad det är fråga om ,säger Hertzberg, och så får man lov att skräddarsy behandlingen enligt det. Ofta räcker det med bara psykosocialt stöd, så att mamman får någon att tala med om allt , som kommit upp. Hon kanske har negativa känslor till sitt barn, vill ibland inte ens ha det och vill vara för sig själv ( som Anu själv berättade) och då är det bar att uttala känslorna, tala om dem för någon, som förstår. En barnmorska på rådgivningen är kanske en sådan person. Fast en sådan rådgivningen finns ju inte i den finska modellen, säger Tove H. Men kanske den kommer.
TROR DU ATT DET RÄCKER MED ATT TALA MED EN BARNMORSKA?
Om depressionen ens är litet mer allvarlig, medelsvår eller svårare än så, så behöver hon säkert mediciner, psykofarmaka och läkarvård.
MEN OM 5 % AV ALLA DEPRESSIVA MAMMOR BEGÅR SJÄLVMORD SÅ ÄR DET DÅ INTE ALLVARLIGARE ÄN SÅ? BORDE MAN INTE SÄTTA HELA DEN HÄR VÅRDEN I SYSTEM?
Visst- en allvarlig depression är en allvarlig sjukdom, det vet vi, medger Tove H. Av dem som är deprimerade finns det en del, som är så illa däran att de behöver antidepressiva läkenedel, kanske längre terapier. Är mamman psykotisk så kan hon behöva sjukhudvård. Då måste det ordnas så att relationen mellan den nyblivna mamman och barnet störs så lite som möjligt. Barnet och mamman kan då vara tillsammans på sjukhuset. Tove Hertzberg säger att just detta är ett område som är helt underutvecklat i Finland. Det finns inga ställen där mamman kan skötas på det sättet.
TYCKER DU, MARJATTA, ATT DET ÄR MED HORMONER MAN SKA BEHANDLA?
Östradiolet, dvs. det naturliga hormoner, som äggstockarna själva producera, är en mycket viktig del i behandlingen, säger Marjatta Aito. Hon har tillsammans med docent Antti Ahokas genomfört ett projekt på Hesperia Sjukhus, där man mätte östradiolvärdena. De var utan undantag låga hos de deprimerade kvinnorna. Då man gav ersättande mediciner kunde man se verkan redan på en vecka, en månad. Behovet att fortsätta medicineringen har varit ungefär ett år, ocj sedan har den egna östradiolproduktionen kommit i gång säger Aito. Men man måste mäta och kontrollera den här värdena. Annars vet man ju inte hur det är fatt. Det är ingen mystik, det är terapi.
Människor som orkar
Gunnel Boström
"Visst får du en hiss, men först när du är så dålig att du inte kan gå - och sen tar vi bort den när du dör" Det fick 80-åriga Gunnel Boström från Borgå höra, när frågade stadens myndigheter om de är med på att bygga en s k trapphiss i det hus Gunnel bor i.
Gunnel har dåliga knän och bor i ett tre-våningshus i centrala Borgå. Hon är inte ensam om att ha svårt att gå i trappor - det har också de tre övriga invånarna i huset. Därför började de med Gunnel i spetsen undersöka möjligheterna att bygga en hiss i huset. En vanlig hiss visade sig vara för dyr för husbolaget och då började Gunnel undersöka andra möjligheter. Hon drog sig till minnes en s k Churchill-hiss som förekom i England redan under 60-talet.
I en svensk tidning fick sedan syn på en annons och började arbeta för få hiss till huset i Borgå. De andra aktieägarna var med på noterna och efter grönt ljus för ekonomiskt stöd från Statens bostadsfond kunde installationsfirman börja installera hissen i trappan. Hissen består nedfällbara armstöd, rygg- och fotstöd och manövreras med hjälp en manöverknapp som sitter på armstödet.
Trappans ledstänger har ersatts med en skena som tar hissen till den som behöver den. "Visst underlättar det livet" säger Gunnel som från och med september kan sätta sig i hissen med shoppingväskan under benen. I någon rasande fart går inte hissen - det tar en minut att ta sig en våning upp - "men jag har ju inte bråttom i den här åldern", säger Gunnel
|
Till början av sidan