|
| |
JAG KOMMER UT SOM EN MARSMäNNISKA |
 "Jag kommer ut som en marsmänniska"
Tid, rehabilitering och framtid
Historien om Jan Jalutsi (f.d. Moilanen) innehåller många otroliga ingredienser.
År 1987 dömdes han till ett drygt 4 år långt straff för väpnat rån. Ett straff som skulle ha berättigat till villkorlig frigivning år 1990. Men otålighet och en otroligt stark frihetsvilja gjorde att det här straffet kändes på tok för långt för den då 24-årige kyrkslättsbon. Han började därför rymma och rymma igen och igen och…Totalt sex stycken rymningar hann Jan med innan han ”lugnade ner sig”. Under rymningarna gjorde han sig skyldig till nya rån och straffet växte till det maximala straffet på 20 år. Det betydde att den villkorliga frigivningen hade flyttats fram till den 23/11 år 2002.
Under sina femton år i olika fängelser i Finland har Jan Jalutsi minsann haft tid att fundera och analysera sin situation. Det som grubblerierna lett till är en självrannsakan där Jan försökt sortera ut de färdigheter och saker han skulle behöva för att klara sig utanför murarna.
Enligt Jan själv har hans otåliga lynne och brist på koncentration, gjort att han ofta sökt de lättaste lösningarna. Därför har han, enligt egna utsagor, sökt till fler än femtio olika rehabiliteringsprogram där de här färdigheterna skulle tränas, men fått avslag av fängelsemyndigheterna. Det som Jan också ställer sig kritisk till inom den finländska fångvården, är avsaknaden av återanpassning till samhället. När han åkte in 1987 såg ju samhället onekligen annorlunda ut. Då fanns Sovjet och Berlinmuren, men inte bankautomater och euro.
Den 23:e november år 2002 på morgonen kommer Jan Jalutsi ut med hela sin egendom i två stora sopsäckar. Han skall om några veckor fylla 40 och livet börjar på många olika sätt om på nytt. Men hindren på vägen mot ett nytt liv är många. Han är skyldig staten miljoner och åter miljoner euro i obetalda skadestånd, hela hans kontaktnät består av tungt lastade kriminella och arbetserfarenheten är ringa.
Inledningsvis ämnar Jan bo hos sin pappa, som äger en liten stuga ute på landet. Vad ett arbete anbelangar planerar han att söka sig till en kompis byggfirma i Norge.
När detta skrivs (i slutet av januari) har han tillbringat sina två första månader ute i det fria. Han har rest, skaffat olika papper och förstås även anmält sig med jämna mellanrum till sin övervakare.
Fört som sagt endast den ovillkorliga delen av straffet är avtjänat, den villkorliga delen i kombination med den evigt svarta stämpeln i pannan, finns kvar.
redaktör: Jens Berg
|
 Goda råd till Jan
”Det första året var värst”
Så säger Reijo Loikkanen, som för drygt 13 år sedan gick igenom samma tid som nu väntar Jan Jalutsi. Reijo har suttit totalt 25 år av sitt liv i olika fängelser, senast livstid för mord. Han benådades av president Mauno Koivisto år 1989 och har efter det jobbat framgångsrikt som fängelseambassadör i ryska fängelser.
Han berättar att den första tiden utanför murarna var ett rent helvete. Han säger att han inte sov ordentligt på ett helt år och att han mitt i natten kunde bege sig iväg ut och köra med bilen, bara för att ingen förbjöd honom att göra det. Ingen låste dörren och ingen följde efter honom när han körde iväg. Nu hade Reijo det väl förspänt på många sätt och vis. Han hade en hustru och ett hem och efter en tids sökande även ett jobb (som bilförsäljare).
Hans råd till Jan är att ta det ytterst lugnt i början och inte gå i fällan att försöka ta tillbaka den tid han förlorat genom att leva livet i ett hektiskt tempo. Bäst är det att genast inse att allting här utanför murarna inte automatiskt är trevligt och roligt, utan att det kommer många tunga stunder och dystra ögonblick i alla människors liv. Om man lär sig att leva med det kan man nå långt, avslutar Reijo Loikkanen.
redaktör: Jens Berg
|
 Varför fick inte Jan rehabilitering?
Antalet fångar i finländska fängelser är ju som bekant nu högre än på mycket länge och det i kombination med nedskärningar i personalen, bjuder förstås på en enkel förklaring till brister i rehabiliteringen. Men häri ligger inte hela sanningen, när det gäller fångar med Jan Jalutsis bakgrund.
Till min hjälp tar jag Maria Varhama, som är psykolog vid fängelset i Vasa och där ansvarig för rehabiliteringsarbetet i praktiken. Hon nämner två alternativ till förklaring.
1) Rehabiliteringen i finländska fängelser idag utgår långt från ett antidrogarbete. Den första målsättningen i det här arbetet är att få fångarna att sluta använda narkotika. Och om du inte är narkoman, så kommer du inte med på de här kurserna.
2) Om du är rymningsbenägen eller har varit det, så har du svårt att bli beviljad en plats på någon rehabiliteringskurs. För en stor del av arbetet sker utanför murarna, och om det står i dina papper att du brukar rymma…
De lyckliga som får ta del av Varhamas kurser får framför allt lära sig en sak, som enkelt uttryckt kunde beskrivas som ”att lära sig räkna till tio”. Det hela går ut på att lära sig att se alternativ för sina handlingar och att kunna se vad de här handlingsalternativen leder till. Målet är att gå från reaktivt handlande till att bli inifrån styrd.
redaktör: Jens Berg
|
|
|
Till början av sidan