|
Studiodiskussion om mentalvårdssituationen idag
Hur är det möjligt att man i ett välfärdsland som Finland behandlar mentalsjuka som dålig luft? Man låtsas inte om att hundratals av dem irrar omkring utan bostäder, utan kontakter till en enda myndighet. Många bor på härbärgen tillsammans med bostadslösa alkoholister och andra missbrukare. Somliga uppsöker polisens häkte flera gånger per månad bara för att få en chans att vistas inomhus och kanske få ett mål mat.
De mentalsjukas situation diskuteras i solarplexusstudion av psykiatrerna Kristian Wahlbeck och Ilkka Taipale samt pol.lic. Sauli Suominen, representant för de anhöriga.
Skamligt vara mentalsjuk?
Alla tre är överens om att de mentalsjuka hör till bottenskiktet i samhället. Varför är det så skamligt om någon inom familjen drabbas av mentalsjukdom?
Kristian Wahlbeck antar att det beror på att alla är rädda för galenskapen inne i dem själva. Alla har en viss irrationalitet inne i sig. Den vill man hålla på avstånd och därför vill man hålla en psykiskt störd person långt ifrån sig.
Det gör också att familjer med mentalsjuka ofta blir lämnade ensamma. Tyvärr finns det heller ingen stark organisation som kunde driva deras intressen, säger Wahlbeck.
Men du (Sauli Suominen) representerar ju en anhörigorganisation. ÄR ni svaga?
Jo, vi är nog tillsvidare en marginal i det finländska samhället. Och det kan ha att göra med den här skammen vi har talat om. Ingen vill ge ett ansikte åt psykiska sjukdomar.
Ilkka Taipale uppger att det i hela landet finns bara åtta (8) kända personer som offentligt har talat ut om att de har anhöriga som är mentalsjuka. Annat är det då det gäller hjärtsjukdomar eller cancer. Då talar folk nog ut.
Just det, inflikar KW. Och ändå talar vi i dag om en folksjukdom. En stor del av finländarna lider i dag av mentala problem, depressioner, psykoser eller liknande.
Under de senaste 30 är har antalet bäddplatser för mentalvårdspatienter skurits ner från 20.000 till 6.000. betyder det att de inte behövdes?
KW. En del av de patienter som då skrevs ut skulle nog ha behövt få vara kvar. Det var de som tog in på härbärgen eller drev omkring på gatorna. I dag är många av dem döda.
IT. Men där fanns också 4000 åldringar, som fick mycket bättre förhållanden efteråt. Likaså fanns där 1000- 2000 utvecklingsstörda, som likaså bor mycket bättre, i bostäder avsedda specifikt för dem.
Men då man stängde mentalsjukhusen borde man samtidigt ha byggt servicebostäder med 24- timmars service. Det gjorde man inte.
Sämst ut råkade de som mådde sämst, de som inte har några anhöriga, säger KW och IT med en mun.
SS påminner om att mentalvårdssjukhusens historia inte är så trevlig. Där finns mycket som är direkt ruskigt. Men de tog i alla fall hand om personer som annars inte hade blivit omhändertagna. I dag är det så att mentalvården inte skulle klara sig utan hjälp av de anhöriga eftersom den offentliga vården inte gör det. Det ser vi minsann inom anhörigföreningen också.
KW: Om man i dag ser på hur vi sköter om de allra sämsta psykiatriska patienterna så kan man inte annat än skämmas!!
Vilsna patienter på stan
IT. Det finns nog kampanjer inom olika föreningar, inom patient, anhörig- och psykiatriska föreningar. Det behövs 1000 – 200 servicebostäder, det behövs skyddsarbete, vilket det idag inte finns alls tillräckligt för sinnessjuka.
Ta t.ex. utvecklingsstörda. De har 6000 skyddsarbetsplatser. De sinnessjuka har bara 2000.
Förr på sjukhusen arbetade över 80 % av patienterna. Utan sjukhus inget arbete!
Vad gjorde man med de pengar som kom loss från de nedskurna bäddplatserna?
KW: Ja, åtminstone finns de pengarna inte inom psykiatrin.
IT. Man gav dem till central- och kretssjukhusen. Till kirurger, pediatrer och gynekologer. De fick pengarna.
Tvångsvårdens förlovade land
Varför är % tvångsintagna högre i Finland än på övriga håll i världen?
KW. Det kan beror på att man ofta väntar för länge. Till psykosen blivit så allvarlig att det inte längre går att göra något åt den utan vård.
IT. Men vi har också en långvarig tradition då det gäller att ta hand om folk. På 60-talet hade vi 4 gg fler fångar än t.ex. Sverige hade. Vi hade dessutom en mängd andra anstalter och institut.
Hos oss har det också visat sig att det är svårt att frivilligt söka sig till vård.
SS. Jag tycker nog att man borde åtgärda saker så snart de uppstår. Det gäller att hjälpa människor att klara av vardagen innan det blir alltför hårt. Det att folk i dag mår så dåligt beror på att hela samhället mår illa. Det är det här vi måste ta tag i , göra något för att utveckla.
IT. Men om man tittar på hur sjukhusen ser ut så är det ju ingen som vill skriva in sig. de är ju i så dåligt skick. De borde renoveras så att standarden motsvarar hotell- eller badinrättningsstandard.
Lappvikens öde
KW. Ett exempel på beslutsfattarnas oförståelse är ju det politiska beslut som har fattats om att Lappvikens Sjukhus ska läggas ner. Alltså Lappviken är nedläggningshotat och i stället så vill man tränga in mentalpatienterna i ett tiovåningshus i Tölö.
IT. Jo, men majoriteten i stadsfullmäktige är just nu för att spara sjukhuset. Men eftersom det brukar ta mellan ett halvt till ett år att få igenom ett beslut så dröjer det. Men det går nog bra!
KW. Jo, men stadsdirektören i Helsingfors har sagt att det inte är väggarna som behandlar patienterna.
SS. Man måste ju tänka på att vården inte bara är det som sker mellan två människor. Det är hela det terapeutiska samfundet om man nu kan säga på det sättet.
IT. De gamla sjukhusen grundades nästan alla i gamla herrgårdar. Det fanns stora trädgårdar och parker osv. Moisio, Törnävä, Kellokoski. Nickby har varit väldigt vackert en gång men så klämde man in 1.100 patienter där, vilket var två-tre gg för många.
Passiva patienter med mediciner
Om mediciner: Måste man proppa så mycket mediciner i mentalvårdspatienter?
KW. Nej, det ska man inte, det måste man inte. Men en färsk undersökning visar att schizofrena i Finland äter alltför mycket mediciner. Det beror på att det inte finns några andra resurser inom öppenvården. Det enda som återstår för läkarna är att överdosera mediciner!
Tala över huvudet på folk
Talar ni över huvudet på patienterna?
Det ska man inte göra, patienten ska nog få vara centralgestalt i vården..
IT. Jo men om man tänker, så är det nog som soldatråd. Man har en socialarbetare, två läkare, en sköterska. Så finns där anhöriga, en bror eller en syster, åtta personer. Och då talar man där uppe, man är alltid litet ovanför patienten…
KW … och så finns där 6 medicine kandidater…
IT. …just det…
SS…och då kommer det in det man inte brukar beakta.
Fackmänniskorna har alltid en mycket större auktoritet. Och genom den auktoriteten så blir de osynliga på ett personligt plan och det personliga nätverket försvinner. Det personliga nätverket drar sig alltid tillbaka då de professionella kommer in.
Vid utskrivningen får patienten med sig recept och mediciner. Är det någon som frågar hur hon eller han annars kommer att klara sig?
KW. Det blir nog lätt ett glapp mellan sjukhusvård och öppenvård.
SS. Detdär glappet beror väl på att alla tänker på sin egen pung, vad det kommer att kosta. Det är väl därför det är så svårt för organisationer att samarbeta.
Vad är psykos?
KW. Psykos är att du inte kan skilja mellan dina inre känslor och den yttre verkligheten, så att du upplever dina känslor som kommande utifrån, som hallucinationer eller vanföreställningar.
IT. Ett annat sätt att beskriva det är att säga att drömmens logik pågår under dagstid.
Märker man det själv?
KW. Inte nödvändigtvis.
IT. Men många gånger ,så att det är olika.
Vilka är då de tecken man kan märka själv?
KW. Om man inser att hallucinationerna är ett sjukdomstecken, då vet man att man inte mår bra. En del kan uppleva hallucinationerna som meddelanden från den yttre rymden.
IT. Men det finns också förvirringstillstånd som inte direkt kallas psykoser, som delirium tremens .
SS. Till anhöriga skulle jag som råd säga att det är viktigt att se de tidiga tecknena, som detta att man är mycket instängd, har få kontakter utåt, har en bristande närvaro en längre tid. Allt det här är tecken på att det inte står rätt till. Det här kan pågå i flera år. Huvudsaken är att man söker hjälp innan själva psykosen bryter ut.
KW. En av de tidigaste känslorna är ju att någonting är konstigt, underligt och sedan är följande känsla depression. Det här kommer förrän psykosen bryter ut.
Normala kriser?
IT. Man kan också tänka sig att många symptom i tonåldern är nästan likadana som psykosen. Ändå är det inte fråga om sjukdomstecken.
Ta t.ex. detta att höra röster. Ungeför 40 % av alla människor har någon gång i gränslandet mellan vakenhet och sömn hört röster. Tre % av holländarna hör röster en gång i månaden, men de är inte alla sinnessjuka. I hypnos kan man få 50 % av människorna att höra röster.
SS. Jo, det är viktigt att inte medikalisera alla kriser. Många av dem är normala.
KW. Jo, men jag vill ändå säga att det är viktigt att söka hjälp i tid. Tidiga varningstecken är att man drar sig ifrån människokontakter, att man isolerar sig, att man inte klarar av sina studier och sitt jobb längre på samma sätt som tidigare. De är alla varningstecken.
Men här kommer ju skamkänslan emot av att man inte klarar det själv.
KW. Jo, och det finns sådana som inte vill ha hjälp. Under depressioner t.ex.
SS. Många gånger kan det hända att den paranoiska känslan är befogad. Att det finns en yttre orsak till den.
Personliga ombud löser problem
Vad tycker ni om tanken att överföra mentalvårdspatienterna till hälsovårdsstationerna där regeln 10 –15 minuter per patient är det som gäller?
KW. Det är skrämmande. För också vid livslånga psykoser, t.e.x schizofreni, så finns det mycket effektiv hjälp att ge, t.ex. socialträning och annat som är viktigt och som man inte klarar av på HVC. Där klarar man av att förnya recept. Det är att förringa psykiatrins kunnande!
IT. Man har också nu 2-400 patienter i privata vårdhem. Där finns det ingen läkare, eller läkaren kommer högst en gång i månaden. På sjukhusen kunde man träffa en läkare varje dag.
SS. Där skulle jag säga att det är viktigt en långvarig nära människokontakt som följer med under hela tiden som man är sjuk. Det är just där som systemet med ett personligt ombud kommer med. Det är en person som har mycket tid, inte bara 15 minuter.
Jo, där kommer vi in på det projekt du just nu är anställd för. Ett personligt ombud ska ju avlösa de anhöriga som fått stå ut ensam år efter år efter år. Berätta.
SS. En mentalvårdsklient får ett egen personligt ombud, som inte får ha mer än tio klienter åt gången. De har alltså mycket tid. Och det har visat sig att man efter ettochetthalvt år kan halvera sjukhusanvändningen hos klienterna. Samtidigt är både patienterna själva och deras anhöriga nöjdare med vården.
Det är mycket av att vara röd tråd för patienterna, finnas med hela tiden, både när det gäller praktiska och terapeutiska sammanhang.
Positivt inom mentalvården
Säg något annat som är positivt inom vården.
KW. Man kan bli frisk, botad, bli bättre. T.o.m. schizofreni kan man bota och många patienter kan klara sig så bra att de kan jobba.
IT. Och jag skulle säga att mentalvårdsbyråerna fungerar ganska bra . Över 3 % av vår vuxna befolkning söker hjälp på mentalvårdbyråerna årligen och många får riktig hjälp.
SS. Jag tycker att man i de andra nordiska länderna har satsat ganska mycket på det här och man strävar också till individuella lösningar för att lösa olika patienters problem. Det här med ”personligt ombud” verksamheten gör att man också hos oss kan tänka individuellt. Jag tror att det just nu finns många nya sätt då det gäller att förhålla sig till psykiatrin. Jag ser positivt på saken.
Utmaningar
Om jag säger att det största problemet i dag gäller stigmatiseringen, dvs att få bort den här stämpeln, har jag rätt då?
IT. Du har rätt. I Bibeln fanns det tre sjukdomar, lepra, epilepsi och sinnessjukdom. Lepra har vi inte alls mera, epilepsin har blivit en vanlig sjukdom bland andra. Kvar har vi bara sinnessjukdom. Vi borde göra lika som med epilepsin .
KW. Jag skulle nog ändå ville lyfta fram den här resursfrågan. Vi behöver nog bättre resurser för att kunna bygga upp psykiatrin och en bättre öppen vård och en bra personal också.
IT. Ja, länderna Sverige, Norge, Danmark, England och Nya Zeeland har på en gång gett psykiatrin över miljarder mark. Norge ger ÅRLIGEN 4 miljarder. Nya Zeeland gav 60 % mera på en gång.
Och Finland?
IT. Finland gav 50 miljoner på en gång! Efter att först ha tagit bort en miljard!
Redaktör: Melita Tulikoura
|
Ute på stan irrar patienter omkring
Melita Tulikoura och socialarbetaren Elisabeth Helling vandrade runt i Helsingfors centrum och såg med egna ögon hur desperat situationen är för många mentalvårdspatienter inom den öppna vården.
Det finns nog inget svar på frågan om var de flera tusen mentalvårdspatienterna i Helsingfors finns i dag. Omhändertagna är de nog inte. Det säger socialarbetaren Elisabeth Helling.
De som hade tur, överfördes till öppna vården, säger hon. De som har haft god tur bor säkert i egna små bostäder, de som har haft mindre tur bor eventuellt ingenstans, på härbärgen, ute, cirkulerar mellan olika myndighetssystem inom social- och hälsovården och inom polisväsendet förstås.
Elisabeth Helling berättar att chefen på ett av Helsingfors stora härbärgen har sagt att mellan 10-15 % av innevånarna på härbärget borde finnas inom psykiatrin. Men mycket värre var det i början på 90-talet då mentalsjukhusen stängde sina dörrar och patienterna behövde någonstans att bo. Om härbärgena då skulle ha öppnat dörrarna för dem (vilket de alltså inte gjorde) skulle över hälften av innevånarna utgjorts av mentalpatienter.
Socialverket registrerade i fjol, år 2000, över 5000 klienter som bostadslösa.
Redaktör: Melita Tulikoura
|
Carolas historia
För 12 år sedan vistades Carola Timper på Lappvikens sjukhus i 1 ½ år. Hon beskriver tiden som mycket svår, men absolut nödvändig.
Carola menar att man ibland inte inser att man behöver hjälp och då kan en tvångsintagning vara på plats.
Diagnosen var svår depression. Carola beskriver det som att falla ner i en brunn med svart vatten någonstans djupt nere i botten. Carola har gett ut en bok om sina upplevelser; ”Tills vingen brister”.
Jag träffar Carola en varm augustidag. Vi slår oss ner och hon börjar berätta om sina upplevelser på Lappvikens sjukhus:
”Dörren var låst mot yttervärlden. Det var på sin plats - jag hade ju förlorat mitt mänskovärde. Och innanför sjukhusets väggar fanns min värld. Låsta dörrar, vita väggar och galler. Det var min trygghet konstigt nog.
När jag insjuknade satt jag vid mitt arbetsbord. Plötsligt började jag gråta och jag kunde inte sluta. Jag var så gränslöst trött. Jag hade inte sovit på länge. Jag gick på bara. Jag tyckte att det fanns så många måsten i mitt liv. Alla rev i mig och ville ha något av mig. Mitt liv var ett enda måste.
Jag kom aldrig tillbaka till mitt arbete, utan kontaktade en psykiater. Hos honom gick jag i ett år innan jag hamnade in på sjukhus.
Besöken hos min psykiater blev allt fler. Jag tyckte inte att jag gjorde några framsteg. Men till sist hände det något. Plötsligt forsade orden ur min mun. Allt det som fanns djupt begravet i mig rann ur mig som en flod. Min psykiater bad mig ta en taxi hem och vila.
När jag kom hem tyckte jag att jag måste förklara mig. Det var så tungt att jag hamnade i en djup psykos. Under psykosen försökte jag ta livet av mig för första gången.
Jag fördes till Mejlans sjukhus och därifrån direkt in på Lappvikens slutna avdelning.
Jag minns att jag vaknade med bara en badrock på mig. Jag undrade var jag var och egentligen var jag besviken över att jag inte var död. Jag skämdes och kände att jag var en belastning för omgivningen. Det var tungt.
Jag kommer ihåg lugna röster som sade att jag inte skulle vara rädd. Någon förde mig till en säng. Jag fick ett eget rum. En dörr att stänga. Det var väldigt viktigt för mig.
Jag hade ätit psykofarmaka i ett år då jag kom in på Lappvikens sjukhus. Inne på avdelningen ökade doserna hela tiden. Jag kommer ihåg att jag var uppe i 34 tabletter om dagen.
Det kändes som om jag hade haft vadd i huvudet, som att vara en svamp. Jag kunde inte tänka. Jag glömde vad jag skulle säga då jag träffade läkaren. Jag hade turen att ha en bra egenvårdare. Hon föreslog att jag skulle skriva ner mina tankar. Det gjorde jag och kunde äntligen kommunicera med läkaren då vi träffades.
Man skickades nog på rehabilitering ibland. Men jag hade en känsla av att vara ett paket som man forslade från sängen till duschen och sedan var det mat och mediciner och rehabilitering. Man bara fanns där på avdelningen. Ensamheten var svår ibland. Och att ha många svåra fall tätt inpå var svårt. T.ex. i duschen. Det var en enda röra av våta handukar och kroppar alldeles för nära inpå. Jag höll mig borta. Jag använde hellre bastun. Där fick jag vara ifred.
Det skall man veta att när man är sjuk så orkar man inte med någonting. Den första tiden går åt till att lära sig att leva på nytt. Så man skall inte genast tänka på att rehabilitera en mänska. Man måste först tänka efter och fråga sig hur man skall gå till väga så att man inte begår allt för många misstag. Man borde ta tid på sig. Men det finns väl inte tillräckligt med men personal.
Vad man egentligen behöver är trygghet och kanske något vackert att se på. Kala sjukhusväggar gör att man känner sig kal inombords. Då man har mentala problem är det viktigt att lära sig att öppna sig för omvärlden. Man lever väldigt innesluten. En stimulerande omgivning, vacker natur t.ex., hjälper. Det behöver inte vara något luxuöst. Bara något som värmer och inger trygghet.
För mig var det som att få en ny familj på Lappviken. Min egen familj manade fram mina skuldkänslor. Jag tyckte ju att jag hade misslyckats som mor, hustru, ja som mänska.
Jag åkte hem på permission emellanåt. Det var jobbigt. Jag var fylld av skuldkänslor. Jag hade gått upp i vikt och kände mig som en stor mjölsäck. När jag gick ut tyckte jag att alla stirrade på mig. På sjukhuset fick jag vara ifred. Jag hade en känsla av att jag inte mera hörde till denna världen.
Jag tror inte att min familj fick så mycket stöd. Min man kom ibland på en s.k. sits. En sits betydde att alla som var involverade i mitt fall var där. Vi satt i en ring och man talade över huvudet på mig – som om jag inte hade varit där. De talade om henne – ”vad skall vi göra med henne?”
Mina permissioner ledde många gånger till nya självmordsförsök. Det var outhärdligt att igen få slangar i magen och samma frågor: ”Varför tog du livet av dig?” Jag fick också elchocker. Då såg jag ingen väg tillbaka.
Då man skriver ut en klient i öppenvården tänker man bara på medicinering och eventuella besök hos en psykiater. Ingen tycks tänka på att en mänska som lider av mentala problem skall klara av vardagen. Psykiskt sjuka orkar inte städa och sköta sin hygien. Man vågar knappt gå till butiken. Det är där det brister.
Redaktör: Maria Pörtfors
|
Martti har erfarenheter från öppenvården
Det sägs att man är född men en guldsked i munnen när man är född på en söndag - jag är född på en söndag!
Dethär är Martti Lågas egna ord vilka bra beskriver också honom och hans inställning till livet. Idag är han sjukpensionerad p.g.a långvariga mentala hälsoproblem.
Det hindrar inte honom ifrån att jobba vidare med det han på ett sätt jobbade med som socialarbetare dvs. att värna om de svagas ärenden i samhällelig mening. Han jämför mentalvårdspatienternas situation med de homosexuellas-det är på tiden att komma 'ut ur skåpet' och bli synliga och accepterade som en del av samhället vi lever i. Det är främst orsaken till varför han ville ställa upp med sitt eget ansikte i programmet, för att ge ett ansikte åt en av dem mot vilka det riktas så mycket onödiga rädslor och fördomar emot.
Han är aktiv inom mentalvårdsföreningen 'HELMI' rf. där han är viceordförande för föreningens internationella avdelning. Med sin utbildning i bakfickan (pol.kand) kan han också fungera som rådgivare i sociala frågor. Han skriver artiklar i föreningens tidning utgående från läsarfrågor som berör olika stödformer och rättigheter för mentalvårdspatienter.
'Då man har ångest är det som om själen skulle frysa' - till den kölden har Martti hittat tröst i den kristna mystiken. Han är väldigt insatt i ämnet och har skrivit bl.a. en artikelserie om mentalsjukas skyddshelgon. Artikelsserien kan man fråga efter i 'HELMI' föreningen.
Redaktör: Lena Rosenqvist
|
|
|
Till början av sidan