|
Pappa Janita - kvinna i manskropp
Janita är född med en mans anatomiska kön och hon har med tiden införlivat en kvinnas könsidentitet.
Janita tycker att vi har en begränsad syn på kön då vi enbart utgår ifrån det anatomiska könet. Kön är mer än så, säger hon. Man kan vara kvinna, man, både och, eller varken kvinna eller man.
Janita uppfattas som både kvinna och man och tycker i det stora hela att det är berikande. Men hon tycker inte om då någon i omgivningen korrigerar henne. Om hon själv uttrycker sin kvinnliga könsidentitet störs hon av tillrättavisanden.
”Jag har haft en bra barndom. Jag har lekt både flick- och pojklekar. Men ganska snart kom jag underfund med att det flickorna sysslade med var det jag drogs till.
Mina föräldrar hade ju sina förväntningar på mig. De förväntade sig att jag skulle bete mig som en pojke och uppfostrade mig därefter. I skolan gällde naturligtvis samma regler och sist och slutligen var det ju hela samhället som insisterade på att jag skulle uppfylla en pojkes rollmodell.
Inte vågade jag obstruera emot omgivningens förväntningar. Jag levde i den roll jag blev tilldelad och genomlevde en rätt så könslös barndom.
I tonåreren försökte jag ivrigt skapa en relation med det andra könet, men utan framgång. Kanske för att jag var för feminin i flickornas ögon.
Med tiden utvecklades min identitet och jag började ifrågasätta min roll som pojke. Småningom kom jag fram till att jag kanske inte alls var en pojke, utan en flicka.
Då jag flyttade ifrån mitt föräldrahem tilllät jag min transidentitet att ta utrymme. Efter jobbet bytte jag om till kvinnokläder. Jag rörde mig obegränsat som kvinna och det kändes mycket bra.
Men så hände något oväntat. Jag träffade min nuvarande fru. Det var kärlek från första stund och det tog inte länge förrän vi gifte oss.
Jag berättade för henne att jag var transsexuell efter att vi känt varandra i bara två veckor. Hon blev konfunderad i början. Men efter att den första förvirringen hade lagt sig var hon enbart förstående.
Då jag hade allt det som samhället väntar sig av oss, nämligen en familj bestående av fru och två barn och ett jobb, blev det tid över för reflektion.
Jag visste att jag ville bevara mina två mycket kära roller som make och far. Men jag ville också ha något för mig själv.
Jag har hittat en kompromiss som känns bra idag. Jag äter hormoner och så har jag anhållit om ett dubbelnamn. Jag har alltså både ett kvinno- och ett mansnamn.”
Redaktör: Maria Pörtfors
Seta Sexuellt Likaberättigade rf.
Seta Transtukipiste
|
 Jonnas man är transvestit
Jonna träffade sin sambo JP då hon jobbade på Seta. Då hon träffade honom var han klädd i kvinnokläder, så han har, i motsats till många andra, aldrig försökt dölja att han är transvestit för sin partner.
”Jag har berättat att JP också är Jaana för min mamma och min syster och åt mina närmaste vänner. Min syster och mina vänner har tagit det hela med ro. De har varit nyfikna, något som lett till intressanta diskussioner, men inte på något sätt fördömt oss.
Min mamma har svårare att förhålla sig till JP. För henne är nog transvestism ett stort tabu.
Vi brukar sminka oss tillsammans då vi är påväg till någon fest. Jag tycker om det. Så slipper jag att göra mig fin ensam. Men inte är det så där spännande som det var i början av vårt förhållande. Nu har vi endå varit tillsammans i tre år.
För mig är det inte på något sätt distraherande att JP ibland (oftast till fest) klär sig i kvinnokläder. För mig är han en och samma person oberoende om han är JP eller Jaana. Inte påverkar det min sexuallitet heller. Vi lever i ett heterosexuellt förhållande, som man och kvinna.
Jag tror att många blandar ihop identitet och sexuallitet. Att vara transvestit är att ge uttryck för sin könsidentitet, inte sin sexuella läggning. Transvestiter är, liksom vi andra, heterosexuella, homosexuella eller bisexuella. Många tror att alla transvestiter är homosexuella, men det fakto är upp till 90 % heterosexuella .
Hemlighållandet kring Jaanas transvestism har varit det tyngsta. Nu vill jag inte mer hålla det hemligt!”
Redaktör: Maria Pörtfors
Dreamwear Club - Stöd för anhöriga
Dreamwear Club - stöd för anhöriga
Dreamwear Club - kontaktinfo
Dreamwear Club, tel: 040-737 9131
|
 "Erika" tar semester från sitt eget kön
”Jag började klä mig i det motsatta könets kläder redan som barn. Så det är en egenskap jag har haft hela mitt liv.
Ännu idag är det med förväntan och spänning jag far iväg med min kasse med kvinnokläder till någon av de evenemang där jag och andra transvestiter möts för att uttrycka vår feminina sida.
Jag tror att många förhåller sig väldigt fördomsfullt till oss transvestiter. Folk vet inte alls vad det är vi uttrycker.
Jag är transvestit för att jag har ett behov av att uttrycka en annan sida av min personlighet. Jag upplever det som om jag gav uttryck för ”flickan i mig” då jag förändrar mitt utseende med smink och kläder. Jag tar helt enkelt semester från mitt eget kön.
Jag är gift och har två barn. Jag berättade om mitt ”intresse” åt min fru för tre år sedan. Hon förhöll sig mycket negativt till att jag är transvestit. Men genom att diskutera saken och gå i samtalsterapi förhåller hon sig inte fullt så avvisande idag.
Mina barn vet att jag är transvestit, men det har inte påverkat deras förhållande till mig, eftersom jag inte klär mig i kvinnokläder hemma.
Att hålla min transvestitböjelse hemlig är tungt. Jag har levt hela mitt liv, enda till för tre år sedan, utan att dela min hemlighet med någon.
Nu är vi två om den. För mig har det varit befriande att anförtro mig åt min fru, men för hennes del har hemlighetsmakeriet just börjat. Hon har på sätt och vis tagit över bördan. Jag är beredd att stå för att jag är transvestit, men min fru är inte villig att erkänna att hon är gift med en transvestit.”
Redaktör: Maria Pörtfors
Transvestiittiyhdistys DreamwearClub |
 Studiodiskussion om könsidentitet
Studiogäster: psykiatern, författaren, antropologen Veronica Pimenoff och forskaren, sociologen Jan Wickman.
Programvärd: Maria Pörtfors
Då man diskuterar transsexuallitet är det viktigt att först utreda vad vi egentligen menar då vi talar om kön?
Avser vi den kroppsdel vi har mellan benen, eller den könsidentitet vi bär mellan öronen? Och har de här två överhuvudtaget något med varandra att skaffa?
Vi är kanske vana vid att uppfatta vårt kön enbart som våra genitalier. Men faktum är att vi också kan definiera kön som:
1. psykiskt kön. D.v.s. utgående från hur jag själv upplever min könsroll.
2. socialt kön. Växelverkan mellan mig och omgivningen. Hur omgivningen förhåller sig till mig och vilken könsroll jag väljer i sociala sammanhang.
3. hormonellt kön. Hur hormonerna formar individen. Bl.a. det kvinnliga könshormonet östrogen och det manliga könshormonet testosteron.
4. biologiskt kön. Utgående från våra kromosomuppsättningar.
5. juridiskt kön. På basen av namn och socialsignum.
6. anatomiskt kön. Våra genitalier.
Veronica Pimenoff är psykiater, antropolog och författare. Hon har i sitt jobb som psykiater tagit emot individer som önskar leva i den motsatta könsrollen och gjort en s.k. utredning. Jag frågar henne hur man bedömer om en mänska är transsexuell?
Det allra viktigaste är att ta reda på styrkan i den personliga övertygelsen. Det är också viktigt att pejla hur väl man anpassar sig i den motsatta könsrollen i ett socialt sammanhang.
För att leva i det motsatta könsrollen måste man balansera en inre upplevelse med hur man blir bemött. Om dessa två synkroniserar, så brukar utsikten vara lovande.
Transexualitet klassas som en psykisk störning.
En störning i könsidentiteten. Men för att få tillstånd att göra en könskorrigering måste man ha papper på att man är psykiskt frisk. Är inte detta motstridigt?
Veronica:
Det är viktigt att kunna utesluta eventuella andra psykiska störningar som skulle kunna förklara den här viljan att tillhöra det andra könet. Då är det frågan om verklig psykisk sjukdom som man kan bota på annat sätt.
Jan Wickman är sociolog och jobbar som forskare vid Åbo akademi.
Jag frågar honom om han anser att transsexuallitet är en sjukdom?
Utgår man från en psykiatrisk behandlingsprocess så måste man klassa transsexuallitet som en sjukdom. Men inom samhällsvetenskapen har man ifrågasatt om den medicinska vinklingen är den enda genom vilken man kan iaktta transsexuallitet.
Man kan ju fråga sig, om man rör sig på det kulturella planet, om det måste vara sjukt? Eller om det är gränserna i vårt system som är för smala helt enkelt.
Veronica:
Vi brukar ju säga att en mänska är sjuk om hon lider; om hon inte kan förverkliga sig själv och har uppenbara svårigheter att anpassa sig i samhället. Och åtminstone i det skedet då en transsexuell besöker en hälsovårdscentral så brukar hon uttrycka att hon lider och har anpassningssvårigheter. Och på så sätt kan man säga att transsexuallitet passar in i ramarna för en av de vanligaste definitionerna på sjukdom.
Måste en transsexuell gå hela vägen ut, d.v.s. äta hormoner, ändra socialsignum, avlägsna de inre könsorganen och göra en könskorrigerings operation för att passa in i definitionen transsexuell?
Veronica:
Att vara transsexuell är helt och hållet oberoende av hur mycket man väljer att ändra på sitt yttre. En del kanske väljer att bara äta hormoner, en annan väljer att bara ändra sitt socialsignum, medan en tredje inte gör något som helst åt sitt yttre. De är trots det alla lika transsexuella, då det ju är den inre övertygelsen som är avgörande.
Det viktiga är att individen själv hittar en lösning som är tillfredställande.
Är det så att vår kultur ger oss ett för snävt spelrum vad gäller våra könsroller?
Jan:
Det verkar ju som om vi skulle få allt mer spelutrymme.
Det kan vara bra att vara medveten om att definitionen transsexuallitet, som vi känner den idag, bara är några årtionden gammal.
Det är ett nytt fenomen att en transsexuell kan ändra sin juridiska könstillhörighet, så väl som att han kan förändra sig fysiskt genom operationer och hormonbehandlingar.
Jag tror att vi som diskuterar transsexuallitet har en viktigt uppgift. Det är ju på sätt och vis vi som ger material åt folk som de sedan kan ta ställning till.
Identitet är inte något som föds i ett vakuum. Identiteten är inte medfödd, den utvecklas med tiden.
Alltså det jag vill säga, i korthet, är att var och en av oss mår bra av att veta att vi inte kategoriskt måste hålla oss till en av våra två könskategorier. Man lever inte hela sitt liv entydigt som man eller kvinna.
Är transsexuallitet medfött eller något man utvecklar med tiden?
Veronica:
Identitet är ju inte något man uttrycker medvetet som barn. Åtminstone inte så länge man inte kan uttrycka sig verbalt. Då man kan identifiera situationer och får en uppfattning om hur man blir bemött av omgivningen, då börjar den process i vilken man formar sin identitet.
Varför en del av oss inte stöter på några problem, medan andra, i det här fallet transsexuella, har stora problem med sin identitet - det vet vi inte.
Man har inte genom forskning kommit fram till något entydigt svar. Man har varken hittat svaret i kromosomerna eller i hormonerna. En del forskare hävdar att svaret på transsexualitetens uppkomst finns att söka i hjärnan. Men man har inte kunnat bevisa något.
Huruvida uppfostran kan leda till transsexuallitet är också oklart.
Om vi tänker oss en pojke som uppfostras enligt en pojkmodell (med bilar, fotboll och blå, inte rosa, kläder) och ändå känner att han är en flicka. Den här känslan tilltar med åldern så att han i vuxen ålder önskar leva i den motsatta könsrollen. Då har han ju en könsidentitet som är oberoende av uppfostran.
Om man dessutom inte kan påvisa att vårt kulturklimat orsakar transsexuallitet, så är det ju nära till hands att anta att det skulle finnas några biologiska förklaringar till varför somliga av oss föds transsexuella?
Jan:
Visst är det frestande att tro att orsaken till transsexualitet är biologisk. Men som Veronica sade så har man inte kommit fram till något entydigt svar. Och vi kan väl bara konstatera att frågan är så pass komplex att vi bara kan vara överens om att vi inte har några svar till hands.
Finns det andra kulturer med flere könskategorier än de två vi har?
Veronica:
Det skrivs om indiankulturer där man hade flere könskategorier än två och där det var accepterat att man bytte till det motsatta könet, eller att man fritt rörde sig i två olika könsroller. Men det är svårt att komma över några säkra uppgifter om sådana kulturer.
Jag tycker att vårt samhälle idag erbjuder oss mycket fria vägar att uttrycka oss på – vägar oberoende av kön. Vi har ju t.ex. präster som går i kjol. Jag brukar säga att den mest förbjudna kjolen är den som en katolsk präst bär.
Då det gäller andra kulturer så är det ofta religiösa ledare som är transsexuella. De här andliga ledarna var i kontakt med den spirituella världen just genom sin förmåga att t.ex. utöver sitt anatomiska manliga kön också ha en kvinnligt könsidentitet.
Det är inte helt ovanligt att man blandar ihop olika begrepp i transgender sammanhang – bl.a. förväxlar man ofta transesexuella och transvestiter med varandra. Men det är alltså frågan om två skilda identitetsyttringar.
En transvestit är en person som har ett starkt behov av att uttrycka sig i det motsatta könets roll. Men som inte vill byta könstillhörighet. Någon har beskrivit det som att ta semester från sitt eget kön.
”Att ta semester från sitt eget kön” - är det en träffande beskrivning av transvestism?
Jan:
Jo, det är en sida av transvestism. Nämligen att uttrycka det motsatta könets rollspel i ett socialt sammanhang. Och att uppleva det som befriande.
Tidigare har transvestism beskrivits som en fetischism, någonting sexuellt laddat. Och för en del är det erotiskt betonat. För någon annan innebär transvestism igen något annat. Och därför är det viktigt att vi inte bara skiljer åt transsexuallitet och transvestism. Det finns så många slags identitetsyttringar också inom de här kategorierna.
En annan ofta förekommande beskrivning av transvestism är att det fungerar som ett fritidsintresse?
Veronica:
Många transvestiter säger att de förverkligar sig själva genom att iklä sig det motsatta könets kläder precis på samma sätt som en annan uttrycker sig genom ett annat hobby. En transvestit kan satsa både tid och pengar på sitt intresse och uppleva det som mycket tillfredställande.
På samma gång som man tar ledigt från sitt eget kön, så tar man ju också ledigt från vardagen.
Men att ”ha transvestism som hobby” skiljer sig från de flesta andra fritidsintressen genom att det ofta hålls hemligt.
En hustru till en frimärksamlare kanske inte tvekar att berätta för sina gäster att hennes man nog kommer så fort han kan slita sig loss från sina frimärken, medan en hustru till en transvestit kanske väljer att dölja att han nog kommer så fort han klätt av sig underkjolen.
Kan en kvinna vara transvestit?
Jan:
Det talas visserligen om kvinnliga transvestiter. Men samtidigt kan man ju konstatera att kvinnorollen, i motsats till mansrollen, överskrider könsrollsgränserna vad gäller utseende.
Klädmodet för kvinnor tillåter ju t.ex. kritrandiga kostymer. Visserligen med ett kvinnlig snitt, men ändå alldeles tydligt inspirerad av mannens. Så det är ju relativt svårt att urskilja en transvestit på basen av att hon bär byxor. Inte heller en slips är på något sätt iögonfallande. Man behöver följaktligen inte kalla en kvinna som bär slips och kostym för något alls.
Den mest klassiska förklaringen till varför man inte kan urskilja en kvinna som transvestit är den med feministiska förtecken. Enligt den eftersträvar en kvinna egenskaper som är eftertraktade och uppskattade då hon klär sig i byxor. Hon klär sig s.a.s. uppåt och det är ju fullständigt rationellt. Medan en man som klär sig i kjol klär sig neråt. Detta naturligtvis utgående från uppfattningen att en mans status är högre än en kvinnas.
Vad beror det på att transsexuallitet och transvestism för många upplevs som väldigt upprörande?
Jan:
Det är nog ett tecken på att könsindelningen i vår kultur är väldigt viktig. Det är viktigt för oss att veta könet på den person vi möter.
Också på ett symboliskt plan så indelas många fenomen, t.ex. i naturen, i kvinnligt och manligt. Det är en stark princip i vårt tänkande. Och att peta på en upplevd självklarhet upplevs lätt som provocerande.
Dessutom associeras transgender fenomen ofta med sex, vilket gör dem till känsliga frågor - fortfarande!
Veronica:
Vi blir upprörda då vi blir osäkra. Då vi är osäkra på den vi möter och inte vet hur hon eller han vill bli behandlad. Och så är vi naturligtvis rädda för vad den vi möter tänker om oss.
Redaktör: Maria Pörtfors
Seta - Sexuellt Likaberättigade rf.
Female to Male - FTM International
The International Foundation For Gender Education
Suomen Potilasliitto ry:n Jäsenjärjestö
|
|
|
Till början av sidan