|
 Studiodiskussion om medberoende
Gäst i studion: författaren, teologen och terapeuten Tommy Hellsten
Alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet. Incest, våld. Alla svåra företeelser. Ett barn, men också en vuxen, som lever i en familj med en missbrukare insjuknar i någonting vi ibland kallar för medberoende.
Vi tittar på ett fiktivt inslag med en 8-årig flicka som är ensam hemma en kväll. Hon ligger vaken i sängen och väntar på att hennes pappa ska komma hem. Om en stund hörs hur den berusade pappan kommer in skramlandes och ragglandes vidare till vardagsrummet, där han söker fram ur en gömma en brännvinsflaska som han korkar. När pappan slocknat på soffan vågar sej flickan ur sitt rum. Hon städar upp efter pappan. Telefonen ringer och en röst ber om att få tala med pappan, men flickan ljuger att pappa är på resa.
Tommy, vad såg du?
Tommy Hellsten (TH): Jag såg en problematik som kanske blommar upp efter 30-40 år. En problematik där barnet håller på att överge sin rätt att vara barn och förlorar sin möjlighet att vara det. Ett barn som tar för mycket ansvar, som har börjat beskydda problemet, i tron att hon skyddar pappa, fast hon i själva verket skyddar pappas problem. Hon blir indragen i en problematik där hon gradvis tappar bort sej själv.
Hur kan hennes vuxenliv se ut med en sån här barndom?
TH: När jag tänker på den här flickan så är det sannolikt att hon blir en person som är överfokuserad på andra. Räddar andra från konsekvenserna från deras handlingar. Känner sej alltid skyldig för sånt hon inte är skyldig till. Känner en dragning till män som behandlar henne illa, som inte är kapabla att respektera henne på ett vuxet sätt. En massa olika grejer hon sannolikt blir indragen i om hon inte blir medveten om den här processen och får hjälp med den.
När jag läste din bok ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort.” så fick jag en känsla av att det egentligen är frågan om en cykel som går igenom flera generationer. Det här med att någon har någon gång mått dåligt, och så mår barnen i sin tur dåligt, och när barnen är vuxna och får barn så överför dom det där illamåendet om de inte själva har rätt upp det. Är det så här?
TH: Det är exakt så där. Allt det som jag inte blir medveten om, det som jag inte tar ansvar över i mej själv och min barndom, mitt förflutna, det saboterar mina relationer. Man kan säga att min inre problematik som jag inte har behandlat och blivit medveten om, gör att jag på ett sätt kapar mina nära till att bli statister i mitt psykiska drama. Och då blir de delaktiga i den. Barn är väldigt sårbara och hjälplösa. Dom kan inte problematisera eller ifrågasätta någott sånt här. För dom är det verklighet. Så hela deras verklighetsuppfattning drabbas. Dom sugs in i en lögn. Dom förlorar kontakten med sitt inre, med sitt sanna jag, sina känslor, sina behov. Det vad dom ser och hör i sin omgivning förvrängs. Och det här leder till att dom ofta förlorar sin sanna identitet och utvecklar en överlevnadsstrategi som t.ex. den här flickan i inserten gjort. Hon har redan börjat med den, hon överlever genom att ta hand om och beskydda. Man behöver sin överlevnadsstrategi så mycket att man börjar identifiera sej med den. Det blir alltså ett falskt jag som man identifierar sej med.
Kan du rabbla upp fenomen. För alkoholism är nåt som vi alla känner till och så nämnde jag i början av programmet incest och våld. Men om vi tänker på en arbetsplats, vilka fenomen skulle det kunna vara frågan om?
TH: T.ex. mobbning. Låt oss säga att det finns en typ som utövar en sjuk makt på arbetsplatsen, som gör att man har svårt att se det problematiska i den här personen och då anpassar man sej till ett sjukt maktutövande. Man blir på trampad, använd, manipulerad. Det kan hända mycket illa saker i ens omgivning.
Och det i sin tur leder till att personer som lever kring det här börjar bete sej på ett onaturligt sätt mot sej själva, eller...
TH: Jo, absolut. Det har att göra med att man överger sitt inre eftersom man reagerar på ett osunt beteende i sin miljö. Om man inte får behandla det, tala om det, konfrontera den här personen, så ger man andra namn åt sina känslor. Man blir dålig, istället för att förstå att man mår dåligt p.g.a. den andras beteende. Så det här gör att man blir bunden vid skam. Skillnaden mellan må dåligt p.g.a. att det finns ett fenomen nära mej som gör att jag mår dåligt, och att vara dålig är en enorm skillnad.
Du föreläser i Finland men också i Sverige. Nu ser ju Finlands och Sveriges närhistoria rätt så annorlunda ut. För inte allt för länge sen har vi haft två ganska häftiga krig i vårt land. Har det här lämnat spår hos det finska folkets mående idag?
TH: Det är en enorm fråga. Jag tror att det har lämnat stora spår. Om man bara tänker hur kriget liksom svepte bort män från hela samhället, och försvann någonstans och kanske aldrig kom tillbaka. Och kvinnorna blev ensamma på lantstället med barnen och var tvungna att vara mycket starka och ensamma bära ansvaret. Ofta så hände det att kvinna lyfte sonen eller första barnet till en position som krävde mycket ansvar och mycket vuxenhet av ett barn som inte hade inre mognad, inre förutsättningar för det.
En förlorad barndom för det barnet?
TH: En förlorad barndom för det barnet, ja. Och när det barnet blir vuxet så har det ingen förmåga att se sitt yttre barn eftersom han eller hon inte ser sitt inre barn. Så på det här sättet går det vidare. Och vi kan säga att vi behandlar vårt yttre barn i stort sätt som vi behandlar vårt inre barn. Och vi behandlar vårt inre barn i stort sätt som vi har blivit behandlade, om vi inte får hjälp, en ny relation till vårt inre barn, till våra känslor och behov.
(Inslag om Nelly Jurvelius, se separat artikel!)
Vill du kommentera det här inslaget.
TH: Jo, det var ju väldigt sant det som sades. Och mycket väsentliga saker tog Nelly upp. Det är ju så att man faktiskt förlorar sin egen identitet. Det är priset för att man anpassar sej till nåt som man egentligen inte borde anpassa sej till utan istället bearbeta och konfrontera, behandla.
Hennes tillfriskningsprocess kanske började i samband med kursen hon var med i. Hur tillfrisknar man?
TH: Det är ju förståss en process. Ett väsentligt drag i sjukdomsbilden är att man ställer ett krav på sej, att klara sej. Man bara överlever istället för att leva. Och för att sluta upp med den här sjuka styrkan så måste man må så dåligt att man går med på att bli svag som Nelly sa. Och den här svagheten blir paradoxalt nog dörren till en verklig sann styrka. En sån styrka där du har sett din svaghet, dina brister, ditt inre, konfronterats med det och bejakat din bräcklighet, mänsklighet. Och på den vägen också våga känna, våga börja ha behov, våga söka sej till andra, våga vara hjälplös, våga be om hjälp. På det här viset så får man i sitt inre det vad ett barn borde ha fått. D v s ett sammanhang att tillhöra någon, att få kontakt, att få kärlek. Bli sedd och bekräftad i sitt inre. Och på den vägen, när man blir speglad i det här så blir man småningom en person som lär sej att bekräfta sej själv, skydda sej själv, lär sej att man har en egen identitet. Man får finnas till utan prestationer. Har rätt till mänsklig existens. Det är det en process som brukar leda till att man föds gradvis till den person man innerst inne är. Det skulle man kunna också beskriva som att man börjar leva istället för att bara överleva.
När man börjar leva, då har man den stora otrygga världen framför sej. Vad gör man då?
TH: Det är ju så att ju större otrygghet vi har inom oss, desto större yttre trygghet behöver vi för att kompensera den inre otryggheten. Det betyder att istället för att leva börjar vi bara kontrollera våra liv och överleva så att säga. Men när man får en inre trygghet, man vet vem man är, man blir lojal mot sej själv, man skyddar sej själv, man låter inte saker och ting gå över en, igenom, förbi en, man finns, då leder det till en trygghet som gör att behovet av den här yttre övertryggheten minskar. Då vågar man börja leva. Livet är ju farligt, det verkliga sanna livet. Inte kan vi kontrollera det, utan det är frågan om att delta i det. Det kallas kreativitet.
Det låter rätt så tydligt och klart och enkelt så här när du nu förklarar det men sen i praktiken så vet jag att det inte alls är så lätt. Har du några råd eller knep, råd eller tröst till människor som lever i en situation där dom skulle vilja växa som människor.
TH: Det trösterika är ju att det inte är möjligt för någon här och nu att plötsligt börja med det utan det är en process.
Är det en livslång process?
TH: Jag tror inte att ett liv räcker till, det livet som vi nu känner till. I det sanna verkliga livet är det hela tiden att komma fram, att växa. Fast det är någonting som tar väldigt lång tid, så är det samtidigt någonting som börjar här och nu. Det tar inte alls tid. Egentligen finns det ingen tid där, utan man kan stiga direkt in i det, direkt börja leva.
Idag har jag fått lärt mej att det är viktigt att var svag. Kan du ge ett exempel i vardagen: när är jag svag på rätt sätt?
TH: En rätt sorts svaghet skulle vara att du är sårbar och visar att du är sårad. Det där kändes illa. Det sårade mej. Det skulle vara en rätt sorts svaghet.
Alltså ett sunt sätt att försvara mina känslor och förklara att det här kändes illa.
TH: Att vara synlig i det.
Och inte dölja det med styrka och visa att jag inte alls blev berörd.
TH: Precis. För att t.ex. försäkra dej om att jag tycker om dej, eller kanske du inte vill ta risken för att jag ska tro att du på allvar är sårad. Du försöker kontrollera mig. Du försöker besluta hur jag kommer att reagera på det att du visar att du är sårad. Det är en sjuk styrka att du kontrollerar mig och mina reaktioner. Och p g a att du vet att jag kommer att reagera si eller så, så visar du inte din svaghet.
En slags manipulering. Det är samma sorts manipulering det handlar om då man t.ex. har skräck för auktoriteter. Man är som kasperdockor framför dem.
TH: Kroniskt snäll. Det är ju ett sätt att manipulera andra genom att bygga upp ett representativt tandlöst paket av sej själv som man slänger i famnen på den andra och då är de tvungna att ta mej, för jag är ju så trevlig och snäll.
Och en tredje sak är att man är överduktig.
TH: Man tar ansvar för sånt man inte är ansvarig för. Bara för att man är så rädd. Man skapar trygghet genom att kontrollera. Ett exempel är då en man är rastlös och vill gå ut och dricka så blir frun överomhändertagande och tar hand om den här personen och försöker på det här sättet hindra det här drickandet, för att skydda sej själv från det. Då går hon egentligen över sina gränser. Hon har inte rätt till det. Hon kan inte ändra andra. Principen är den, att jag inte kan ändra på dig men jag kan hindra dig att behandla mej illa. Det vad jag kan göra är att skydda mig själv, men jag kan inte ändra på dig.
Så egentligen ansvara jag för mina egna känslor lika mycket som du ansvarar för dina känslor. Och det är att respektera en annan, då man först ansvarar för sina egna känslor och inte projicerar dem på en annan.
TH: Och jag kan också visa mina känslor fast du kommer att reagera si eller så. Det är inte längre på mitt ansvar hur du reagerar.
Är det då så att när man kommer från en bakgrund med en missbrukarbarndom blir det lätt så att man inte riktigt klarar av att på ett sunt sätt konfrontera andra människors känslor, utan man känner genast skulden av att vara ansvarig för den andras känsla?
TH: Just det. Istället för att fokusera på mej själv som människa, så är jag överfokuserad på dig och försöker ta han om dig och ge åt dig, men i själva verket försöker jag ge åt mig, genom att manipulera dig. Jag ser inte dig överhuvudtaget utan bearbetar mig genom dig.
I din bok så understryker du gång på gång kärlek. Berätta lite vad du menar med kärlek.
TH: Kärlek är en djup respekt och vörnad inför det autentiska, sanna, unika i människans person. Kärlek är någonting som värnar om sårbarhet, mänsklighet, svaghet. Och kärlek är den miljö, den attityd som gör det möjligt att vara svag, att vara sårbar. Och därför är det möjligt att vara sann, där det finns kärlek. Att bli synlig. Så egentligen är det i kärlek man föds till den sanna autentiska person man är. Kärleken föder personen, men motsatsen skam, föder inte sanna autentiska personer, utan skapar bara överlevnadsstrategier. Ett falskt jag. Ett skal.
Då två personer möts, när är vi mogna att träffa en annan individ?
TH: Genast.
Så det är också en process när två personer träffas.
TH: Du kan göra det precis när som helst. Du behöver bara var sann. Och är du inte sann så kan du vara sann genom att inse att du inte kan vara sann, å ena sidan. Men å andra sidan så är det här också en process. Du kan möta en annan person sådan den är, sedan när du ser den andra. Man kan inte se en annan person om man inte kan se sig själv. Bilden förvrängs av allt jag inte är medveten om i mig själv. Vägen till att lära se den andra går via att man lär känna sig själv. För då befrias synfältet till att se dej som du är. Annars kanske jag ser den andre som den jag behöver. Och det är ju inget sant möte.
Och då kommer vi tillbaks där vi började, till ett t.ex. missbrukar parförhållandet, där den ena är en missbrukare.
TH: Jo, t.ex.
Hur har du löst problemen i din egen barndom?
TH: Inte vet jag om jag har löst dem, men det är ju ett faktum att om jag tänker på mitt liv nu, så upplever jag att det som var det mest svåra, eländiga, dunkla, de mörkaste, det svagaste som jag en gång i livet gick in i och konfronterades med, gick med på att bearbeta. Ur den askan, ur det mörkret, ur det eländet har nog allt det positiva, det rika, det glada, det fruktbara som jag nu har i mitt liv, som jag är tacksam för, vuxit fram. Som om de skulle ha rötterna dit ner nånstans. Så i själva verket vänds det upp och ner det här med svaghet och styrka. Den verkligt sanna styrkan ligger hemlighetsfullt i att du går med på att bearbeta din svaghet.
redaktör: Kim Svennblad
|
Medberoende
1.12.2003
Alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet. Incest, våld. Alla svåra företeelser. Ett barn, men också en vuxen, som lever i en familj med en missbrukare insjuknar i någonting vi ibland kallar för medberoende.
Författaren, teologen, terapeuten Tommy Hellsten är gäst i Solarplexus-studion:
"Man blir dålig, istället för att förstå att man mår dåligt p.g.a. den andras beteende. Så det här gör att man blir bunden vid skam. Skillnaden mellan att må dåligt p.g.a. att det finns ett fenomen nära mig som gör att jag mår dåligt, och att vara dålig är enorm."
Ett tillfrisknande är möjligt. I Solarplexusstudion diskuterar Tommy Hellsten och programvärden Kim Svennblad denna ofta svåra och långa process.
Redaktör och studiovärd: Kim Svennblad
|
 Våga vara svag - Nelly Jurvelius resa ut ur medberoendet
Nelly Jurvelius kom i kontakt med sitt inre barn under en kurs ledd av Tommy Hellsten och Irene Kristeli. Då hon gjorde en fantasiresa till sitt barndomshem visade sig en sorgsen liten flicka. Eftersom Nelly är bildkonstnär kändes det bara naturligt för henne att måla det lilla barnet som hon kom i kontakt med under kursens gång. Det visade sig vara en flicka som hade mycket att lära henne.
"Då jag målade den här lilla flickan såg jag att hennes mun var täckt av en grå slöja. Hon sade ingenting, hon litade inte på någon och hon kände ingenting. Hon var stum. Småningom öppnade sig den här bilden för mig och jag förstod att den uttryckte så väl problemet som lösningen. Problemet var att hennes mun var täckt av en grå slöja, lösningen var att ta bort den.
Den här lilla flickan, som jag var, hon lärde sig att upphöra att existera. Hon lärde sig att lyssna på sin pappa och levde med hans skugga över sig.
Jag hade en pappa som löste sina problem med att missbruka alkohol. Hans alkoholkonsumtion, som var riklig och förekom varje dag, var ingenting vi talade om hemma. Mamma gjorde allt för att hålla upp familjefasaden och det blev också min uppgift att dölja pappas missbruk för grannarna. Jag blev allt mer inåtvänd och tyst, medan pappa vältrade över alla sina problem på mig.
Att växa upp med en missbrukande dominant far påverkade mig också i vuxen ålder. I arbetslivet hade jag svårt att stå på min egen sida. Jag böjde mig för auktoriteter för att inte komma i onåd hos dem. Jag tog ofta på mig extra arbete och blev till slut utmattad. Jag kände inte någon glädje i det jag gjorde och mina krafter tog helt enkelt slut.
Och så hade det varit för mig då jag var en liten skyddslös flicka. Hur mycket jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt. Jag dög inte vad jag än presterade. Det kom att bli ett destruktivt mönster som följde mig då jag som vuxen gick ut i arbetslivet. Jag var oförmögen att dra gränser och stå på mig.
Det mest utmanande för en medberoende är att våga vara svag. Det kommer inte av sig själv utan kräver övning. Det är nästan övermäktigt för en mänska som har vant sig vid att alltid prestera och vara duktig och aldrig be någon om hjälp.
Jag tycker att tillfriskande börjar då man på nytt vågar vara svag. Jag fick aldrig vara en liten behövande flicka i mitt föräldrahem. Då man ger sig själv en chans att på nytt bli det lilla behövande barn man en gång var i sitt föräldrahem, då man äntligen vågar vara svag, då kan man komma ur sitt medberoende."
Nelly Jurvelius har skrivit boken "Prinsessa ja virtahepo". I boken beskriver hon sina egna upplevelser om hur det är att vara medberoende.
Redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan