|
Mor förlorar son
"Då Dani äntligen kom till mig och sade att han ville ha vård var det obeskrivligt frustrerande då det visade sig vara närapå omöjligt att få den vård Dani ville ha. Före Dani dog kämpade vi tillsammans i tre månader för att få en vårdplats åt honom. Men utan resultat. Jag var urförbannad."
Jaana Novitskij, Danis mamma
Efter Danis död var det enda som motiverade mig att stiga upp på morgonen min dotter Milas studentexamen. Hon skulle skriva studenten några månader senare så jag höll mig vid liv tills dess. Idag känner jag att jag småningom börjar återvända till livet. Sorgen är kvar, men smärtan och en kroppslig längtan efter Dani har avtonat.
Då jag besöker Danis grav känner jag mycket konkret att han är hos mig och ger mig kraft. Den kraft jag behöver för att hjälpa dem som ännu är vid liv. Många av hans vänner är idag i samma situation som Dani var i. Vem som överlever och vem som skall dö kan man aldrig förutspå. Dani dog.
Danis vänner fick förtroende för mig och kom ofta till mig med sina problem. De upplevde att jag lyssnade och förstod dem. Och det tog inte länge förrän tio av Danis vänner och jag tillsammans bildade en samtalsgrupp. Vi träffades en gång i veckan och talade om både praktiska problem, som t.ex. bostadsfrågor och skulder, och personliga angelägenheter. Vi gjorde alldagliga saker som att gå på bio tillsammans. Helsingfors stad backade upp oss under ett halvt år med en socialarbetare och en ungdomsledare. De ordnade program åt ungdomarna fem dagar i veckan.
Idag är gruppen självförsörjande och söker själva pengar för sin verksamhet. Vi träffas fortfarande varje onsdag.
Då jag själv kämpade för att få den vård Dani ville ha saknade jag stöd. Jag upplevde att jag inte fick något stöd av samhället. Jag var ensam med mina frågor och med min smärta. Det fanns inte tillräckligt med information. Jag insåg då att det inte räcker med att man bara hjälper ungdomarna. Man måste också hjälpa föräldrarna. Man uppmuntrade mig till att slänga ut Dani på gatan och på något sätt själv försöka överleva. Men det tror jag inte på. Jag trodde inte på det då och jag tror inte på det idag. Då det är frågan om ungdomar så berör det också föräldrarna. Jag tror att familjen är en enorm resurs som borde utnyttjas. Vårdenheter och föräldrar borde samarbeta.
Då Dani äntligen kom till mig och sade att han ville ha vård var det obeskrivligt frustrerande då det visade sig vara närapå omöjligt att få den vård Dani ville ha. Före Dani dog kämpade vi tillsammans i tre månader för att få en vårdplats åt honom. Men utan resultat. Jag var urförbannad.
Inte långt efter Danis död blev jag ombedd att delta i en paneldebatt. Jag tackade ja. I debatten medverkade en högt uppsatt tjänsteman. Han förstod inte varför massmedia gör ett så stort nummer av drogproblematiken. Han tyckte att drogproblem hör till en liten marginell grupp. För honom var det obegripligt att massmedia låter hysteriska mammor få yttra sig. Då beslöt jag att jag skulle bli sakkunnig på området. Finländarna älskar specialister.
Jag tror att man måste förstå hur ungdomar tänker. De upplever ju att de har hela livet framför sig. Också de som missbrukar. Det ingår inte i deras världsbild att tänka: ”Nu slutar jag med droger och börjar ett nytt liv.” För dem har livet just börjat.
Att hjälpa bara en är inte en bra lösning. Hjälper man bara en, så är det troligt att han återvänder till gänget efter behandlingen och återgår till att missbruka. Hjälper man hela gänget så kan de stöda varandra efter behandlingen.
Den grupp av ungdomar som jag träffar en gång i veckan har alla uttryckt hur viktigt det är med stöd och kontinuitet. Utvecklingen i början var ganska trög. Missbruk och drogfrihet alternerade. Idag har de flesta varit drogfria i ett år. De använder substitutmedicinen subutex, men har alla trappat ner på doserna och målet är att sluta helt och hållet. Nästan alla har köat för en vårdplats i ett års tid. En av dem har beviljats. Han är Vandabo.
Idag mår gruppen väldigt bra och håller på att grunda ett företag. Två har gått igenom en arbetspolitiskt utbildning, två skall just börja med en sådan. Två utav ungdomarna har blivit föräldrar och vår ordförande, Sam Sjöblom, skall börja i gymnasiet.”
Sam Sjöblom:
”Då man läser tidningar så förknippas droger med allt det som man är rädd för. Det gör att mänskor börjar att hata alla narkomaner och dra alla under samma kam. Men alla narkomaner är inte tjuvar. Jag förstår nog varför man hatar narkomaner, men det leder till att missbrukare blir mer och mer utanför samhället. Man borde stöda varandra i allt. Då skulle dethär vara en bättre värld att leva i.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
Studiodiskussion om vårdmöjligheter
Under de senaste tio åren har antalet dödsfall och sjukhusbesök på grund av narkotika fyrfaldigats, antalet narkotikarelaterade brott har samtidigt sjufaldigats i Finland. Men vad görs åt detta?
I Solarplexus diskuterar läkare, beslutsfattare och missbrukare vårdsituation i Finland idag. Varför passar Kiskomodellen bäst för en del, medan metadonvård är det enda rätta för andra? Är en alltför restriktiv narkotikapolitik alla gånger den bästa sett ur vårdperspektiv?
programvärd: Jens Berg
MEDICINSK ELLER ICKE-MEDICINSK VÅRD AV NARKOMANER
Carola Fabritius, specialläkare som dagligen jobbar med medicinsk vård av narkomaner vid socialsjukhuset i Träskända.
Christina Gestrin, riksdagsledamot som aktivt jobbar med de här frågorna på ett beslutsfattande plan.
Är drogproblemet fortfarande marginellt i Finland?
-Nej, det är nog tyvärr ett problem som kommit för att stanna. Just nu råder också en stor rädsla, man vet inte riktigt vad man skall göra. Därför är det viktigt att nu våga gå vidare och diskutera olika vårdmetoder. (Gestrin)
-Vi kan nog tala om ett folkhälsoproblem. Just nu har vi c 30 000 missbrukare, de flesta är under 24 år. (Fabritius)
Hur ser vår bild av narkomaner ut?
-Om jag för tänker på min stereotypa bild av narkomaner för 10 år sedan, så har den nog förändrats kraftigt idag. Du känner igen endast kroniska missbrukare idag. (Fabritius)
-Idag förekommer det drogmissbruk överallt, oberoende av social klass eller boningsort. (Gestrin)
Vilka olika vårdalternativ finns?
-Varje vårdmodell måste vara individuell, det är utgångspunkten. Och modellerna byggs sedan upp beroende på hur svårt missbruket år. Det finns kort- och långvarig medicinsk vård, icke- medicinsk vård både inom öppenvården och i slutna samfund. (Fabritius)
-Och de som får de här vårdplatserna är ju lyckligt lottade, det är ett stort problem idag, med bristen på vårdplatser. (Gestrin)
Vad händer inom den medicinska vården just nu?
-Det går långsamt framåt. Ser man på substitutionsvården i till exempel Helsingfors, så har vi nu 120 platser, när behovet år åtminstone några tusen. Därför är det mycket vanligt att missbrukare är tvungna att ty sig till illegal vård utomlands. Man räknar att kanske bara var tionde heroinist finns inom den lagliga vården idag. (Fabritius)
Kiskomodellen jobbar ju med social, långvarig rehabilitering i stället för med medicinering, vad anser du Carola om deras icke-medicinska principer?
-Kisko är enligt vetenskapliga undersökningar den andra fungerande modellen, förutom metadonbehandling. Av de som går igenom programmet är cirka 85 % drogfria ännu flera år efter behandlingen. (Fabritius)
Hur ser det generellt ut i Finland, när det gäller ivern att prova nya vårdmetoder?
-Lite moderna har vi nog varit här också, när vi börjat kombinera Kiskomodellen med medicinsk behandling. Resultaten har varit strålande. Annars är vi nog lite på vår kant här i Finland. Vi saknar såväl kunskap, attityd som resurser för att kunna kalla den finländska vården modern i ordets rätta bemärkelse. (Fabritius)
-Vi håller nog på och öppnar oss lite. När Finland fungerade som ordförandeland i EU tog vi upp de här frågorna på ett stort möte, så beredskapen finns men vi är lite efter ännu. (Gestrin)
Hur ser bottnen på pyramiden ut?
-Det som jag tycker är skrämmande är att 50 % av alla 14-åringar antingen själva, eller har någon vän som provat på lätt narkotika och det är ju ganska talande. (Gestrin)
Har Finlands narkotikapolitik lyckats?
-Delvis, inom de små områden den arbetat inom, men vi är ungefär ute 10 år för sent. (Fabritius)
redaktör: Jens Berg
|
Hannus historia
"Droger är inte så dyra som massmedia ger sken av. Oftast är marknadspriset en tiondedel av de pris som syns i medierna. Heroin är speciellt billigt."
Hannu, fd. "hårdknarkare"
Efteråt inser man att man egentligen inte fått någonting. All rikedom man samlat åt sig kommer man en dag att förlora. Så går det för alla narkomaner. Först uppnår man ett fantastiskt välbefinnande, sedan börjar man sälja droger så att man kan skaffa sig själv det man behöver. Och småningom samlar man åt sig en förmögenhet. Man köper allehanda prylar och känner sig som en kung. Men så en vacker dag åker man fast. En fängelsedom är att vänta för alla narkomaner.”
Hannu är 44 år gammal. Ändå har han egentligen aldrig haft ett arbete. Redan i 20 års åldern började hans missbruk. Eftersom han led av en ordentlig övervikt åt han ett bantningspreparat som innehöll amfetamin. Läkaren han besökte ställde inte några obekväma frågor då Hannu allt oftare bad om nya recept.
I 30 års åldern började Hannu missbruka amfetamin och heroin intravenöst. Det var början på ett 15 år långt missbruk.
Det hela slutade i att han och hans fru, som också missbrukade, åkte fast. Hannu har avtjänat två år på Kervo Ungdomsfängelse. Det var där han kom i kontakt med KISKO programmet.
”Jag avbröt behandlingsprogrammet på KISKO eftersom jag hade en fängelsedom på två år bakom mig. Då jag nu äntligen var utanför murarna kände jag att jag behövde min frihet. Så jag tillät mig själv att ge upp vårdprogrammet. Jag inbillade mig att om jag fick vara fri en tid och använda droger så skulle jag säkert klara av att vara drogfri resten av mitt liv. Jag ljög förstås för mig själv. Det förstår jag idag.”
”I mitt f.d. liv hade jag inte några vänner bara ”pokia”. Jag utnyttjade alla i min omgivning maximalt. Huvudsaken var att jag fick mina droger.
Då man är med i KISKO programmet hör det till reglerna att man måste bryta kontakten med alla dem som missbrukar. Vill man leva ett drogfritt liv kan man inte umgås med missbrukare. Det här är speciellt viktigt i mitt fall eftersom min ex fru också missbrukade. Trots att hon inte missbrukar idag skulle jag inte våga träffa henne.”
”Jag började dagen med amfetamin. Jag behövde en dos bara för att komma igång. Heroin behövde jag för att lindra smärtorna och sedan igen amfetamin för att vakna ur heroin tillståndet. Jag behövde heroinet för att överhuvudtaget kunna ta mig ut ur huset. Oftast lät jag någon kompis gå till butiken. Jag och min fru isolerade oss helt och hållet från omvärlden och gick ut bara om vi måste.
Droger är inte så dyra som massmedia ger sken av. Oftast är marknadspriset en tiondedel av de pris som syns i medierna. Heroin är speciellt billigt. Det är så lätt för den som köper att säga:” Inte behöver jag det där”. Det är helt klart att säljaren sänker priset. Huvudsaken är att han får pengar till att köpa de droger han själv behöver. Själv blev jag rik på att köpa billigt och sälja för ett lite högre pris.”
”Egentligen ville jag ta del av KISKO programmet redan före jag fick min fängelsedom. Några kompisar hade gått igenom programmet och lyckades sluta missbruka. Det enda program som passar mig är KISKO programmet. De andra alternativen jag känner till är alldeles för korta. De är i regel 28 dagar. De mängder droger jag missbrukade var så stora att 4 veckor för mig bara skulle ha betytt att jag återhämtade mig för att sedan fortsätta missbruka.
Det som sporrar mig till att vara drogfri är dels min son och så en dröm om att en dag ärligt kunna berätta min historia för ungdomar. Jag kommer bra överens med ungdom och vill berätta för dem att missbruk aldrig lönar sig.
Jag vill att min son en dag skall kunna bo med mig. Idag tror jag att han förstår mig. Han fick veta att jag och min ex hustru missbrukade först då vi åkte fast. Tills dess hade han levt i en fantasivärld. Trots att han bara var 10 år gammal hade han en veckopeng på 500 – 1000 mark. Han fick allt han pekade på och gick omkring i första klass kläder. Men då polisen kom berättade vi allt för honom.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan