Dyslexi / Värdighet till slutet
SÖNDAGEN 5.11 2000
Dyslexi
Värdighet till slutet
Människor som orkar
FST är i år för första gången med på ett hörn i samband med Lucia och Solarplexus uppmärksammar dyslexi, som är tema för årets insamling. Upp till en fjärdedel av alla finländare lider av dyslexi i någon form och löper lätt risken att stämplas som dumma och lata. Tre dyslektiker berättar sin historia i solarplexusstudion.
I vårt land finns bara tre hospicehem där döende människor får behålla sin värdighet ända till slutet. Solarplexus följer med Monica Wickström Karttunen, som är dagspatient på Terhohemmet.
I serien Människor, som orkar - trots allt, möter vi Kerstin Strengell i Nykarleby som har fyra adoptivbarn.
5.11.2000
Dyslexi
Annika Mickos: "Årets Luciamedel kommer att användas till att införa i finlandssvenska daghem en övning som befrämjar barnens språkliga uppmärksamhet och tal- och språkproduktion. Fabeldjurs övningen går ut på att barnen lär sig genom att berätta sagor."
Annika Wilhelmsson: "Efter att barnen vid Jorvas barnträdgård hade arbetat metodiskt med rim- och språklekar i åtta veckor märktes det tydligt att det hade skett stora positiva förändringar i deras språkutveckling. De hade blivit bättre lyssnare, bättre på att uttrycka sig och mera medvetna om sitt språk." Lekar och sånger hjälper barnen att utveckla sitt språk. Arbetar man målmedvetet med dem är det möjligt att förebygga läs - och skrivsvårigheter och ingripa innan barnen blir stämplade som störda eller dumma i skolan. De finlandssvenska daghemmen har satsat medel för att kunna genomföra detta.
Bornholmmetoden hör till det hjälppaket, som Folkhälsan håller på att utveckla. Forskare och talterapeut Annika Mickos på Folkhälsan säger att språklig medvetenhet innebär att man kan skilja språkets form från dess innehåll, alltså det där att man kan leka med språkljuden, man kan ta isär orden och se vad det finns för olika beståndsdelar. Det är en metod, som har visat sig vara viktig med tanke på den tidiga läs -och skrivfärdigheten, säger Annika Mickos.
Insamlingen får årets Lucia är i full gång och det går bra att betala in på något av de kontonummer, som är angivna här intill.
Barnen från Jorvas barnträdgård, som deltar i programmet tillsammans med barnträdgårdslärare, Annika Wilhelmsson, tycker att det är roligt.
Idén är ju den att de ska ha nytta av det här att rimma och ramsa och samtidigt ha skoj, säger Annika Wilhelmsson, och det stimulerar uppenbart barnen språkligt sett. De håller på med sina ramsor också för sig själva.
Kontakter:
Annika Mickos, talterapeut Folkhälsan, annika.mickos@folkhalsan.fi, tel. (09) - 4349264
Annika Wilhelmson, barnträdgårdslärare, Jorvas barnträdgård 09-2981713
Anna Simonsen: "Vi undersöker barn, hittar på sätt att stödja dem för att de skall ha möjlighet att lära sig så mycket som möjligt i relation till deras nivå"
Mia Nykopp: "Vi anser att det är viktigt att berätta åt barnen vad de är duktiga på. På det sättet kan barnen lär sig att utnyttja sina starka sidor för att kompensera sina svaga sidor"
Barn med inlärningssvårigheter undersöks på Folkhälsans Habiliteringsavdelning då varken, lärare, föräldrar eller speciallärare och skolpsykologer längre klarar av situationen. Där undersöks barnens språkliga nivå av neuropsykologer, talterapeuter och speciallärare ( teamet Anna Simonsen, Mia Nykopp och Heidi Lindqvist), som letar efter vissa riskdrag, som brukar finnas hos dyslektiker.
Samtidigt som man kartlägger de svaga punkterna söker man efter barnets starka sidor, för att barnet också ska veta vad det är duktigt på. Kontakten till skolan är enormt viktig, eftersom man kan upplysa läraren om vilka svårigheter barnet har och hur barnet bäst kan hjälpas.
Bornholmmetoden hjälper de allra flesta av barnen, säger Annika Mickos. Metoden är byggd utifrån barnets behov, inte utifrån den vuxnas behov av att styra barnet. Det gäller sådant, som barnet älskar att göra och ändå skulle göra. Skillnaden är bara, att det inom ramen för Bornholmmetoden görs målmedvetet inför läsningen och skrivningen.
Folkhälsan anslår i alla fall i år luciamedlen inte för Bornholmmetoden, som redan används, utan för att köra in en ny metod, som handlar om ett fabeldjur. Fabeldjuret, som heter Folke, ( efter Folkhälsan) ska stimulera barnen till att berätta sagor och historier.br>
Sagan skapas medan barnet jobbar med Folke, via upplevelser, som barnet sedan kan dramatisera och återberätta inför gruppen.
Heidi Lindqvist: "Barn med dyslexi har ofta problem med benämning. Det betyder inte att de inte har ordet men att de kan ha svårigheter att hitta det."
Kontakter:
Mia Nykopp, neuropsykolog Folkhälsan, mia.nykopp@folkhalsan.fi tel. (09) - 4349437
Anna Simonsen, talterapeut Folkhälsan, anna.simonsen@folkhalsan.fi tel. (09) - 4349376
Heidi Lindqvist, Speciallärare Folkhälsan, tel. (09) - 4349401, heidi.lindqvist@folkhalsan.fi
Studiodiskussion
Elsbeth Lönnroth Elsbeth Lönnroth blev aldrig diagnosticerad som dyslektiker. Men hon har gått i skola i 12 år och kom sist och slutligen efter många omtagningar till femte klassen i samskolan.
Elsbeth säger att det aldrig var svårt för henne att tvingas gå om så många klasser , hon tänkte helt enkelt att hon aldrig "rymdes" med, inte att hon skulle ha varit dålig eller sämre än de andra. Elsbeth kan inte minnas det hon hör. Hon är tvungen att bygga upp hela sitt liv i bilder i stället. Hon har gjort sin egen kalender i bilder, alla veckodagar, alla tider på dygnet, allt. Annars minns hon inte.
Hon har utbildat sig till merkonom och senare studerat pedagogik och specialpedagogik i flera omgångar. Någon akademisk slutexamen har Elsbeth inte tagit, hon klarar inte av tenter på 800 sidor. Ändå jobbar hon i dag som lärare . Det gör att hon i dag exakt vet hur hon själv skulle ordna det för barn med inlärningsproblem. Mindre skolgrupper och större flexibilitet att ordna in barnen i sådana grupper där det är lättare att lära sig är Elsbeths recept.
Jon Nylund Jon Nylund klarar sig också med hjälp av sitt bildminne. Namn minns han inte och nämner som exempel namn på gator, som han inte kan komma ihåg. Men om han får en karta eller en bottenplan över området kan han via den lokalisera det ställe han skall till. Han har med andra ord ett " kartminne".
Jon har skrivit studenten med hyfsade betyg och går just nu på Folkhälsans datanomlinje. Han är glad och lycklig över att ha kommit så här långt och tänker helst inte på de svåra skolåren, där han försökte kompensera eller dölja sin dyslexi. Det var lätt att känna sig dum, säger Jon. Alla andra lärde sig och kunde gestalta ord, medan Jon fick jobba och ändå läste eller skrev fel. Också om han hade rätt svar på en uppgift, så vågade han inte gå upp till tavlan för att skriva det i rädsla för att bli utskrattad.
Kontakt till Jon Nylund: 050 - 5996821
Carina Sivén Hela skoltiden är för Carina ett stort svart hål. Allt var så svårt. Att hon ändå klarade sig berodde enligt Carina på goda klasskamrater och hjälpsamma föräldrar. Hennes största problem gällde matematiken, men också läsförståelsen var ett stort problem. Om texten var svår lyckades hon inte bena ut texten utan att först ha förändrat och förenklat den till ett språk, som hon själv förstod.
Men Carina har klarat sig i livet, blivit student, gått igenom Hanken och studerar fortfarande och ska bli socionom. I dag jobbar Carina själv med ett projekt för äldre dyslektiker. Projektet kommer från europeiska socialfonden och går ut på att hjälpa dyslektiker mellan 15 och 25 så att de inte ska bli utslagna på grund av sin dyslexi. Projektpengarna uppgår till nästan 4 miljoner mark. Projektet är samtidigt ett exempel på Carinas oerhörda kreativitet, utan henne hade det aldrig kommit till. Kreativitet är något som många dyslektiker har gemensamt, de hatar regler, men kan göra underverk om de får hitta på saker själva, utan befallningar och order uppifrån! "Sådana är vi, det är bara så", säger Carina.
Kontakt till Carina Sivén: carina.siven@evl.fi
Värdighet
Monica Wickström-Karttunen, klient på avdelningen för dagspatienter: "Det var Lucia dagen. Vi väntade gäster och jag dekorerade med julpynt. Det var då jag fick ett samtal av min läkare som sade att min cancer hade framskridit så att det inte fanns något mer han kunde göra". Då jag sitter på tåget på väg att träffa Monica Wickström-Karttunen funderar jag på hur jag skall fråga henne "Är du rädd för att dö". Alla mina frågor, eller nästan alla, handlar om döden. Jag skall ju ändå träffa en kvinna som sedan 3 år tillbaka drabbats av cancer. En klient som inte mera behöver en livsupprätthållande vård.
Vården i detta skede koncentreras kring regelbundna läkarbesök, smärtlindring och psykiskt stöd. En klient som inte vet om hon kommer att leva i 2 veckor eller 2 månader. Då jag träffar henne visar det sig att vi nog kommer att tala om döden, men inte så mycket om dödens väsen, utan om hur Monica vill dö. Och Monica vet hur hon vill dö. Hon vill hålla sina kära i handen. Hon vill dö i en hemliknande miljö med en vänlig personal. Och en sådan miljö finner hon på Terhohemmet i Helsingfors. Skräckscenariot beskriver hon som en kronikeravdelning för 20 patienter i ett rum. Med bara en gardin mellan sängarna och en lukt av avföring i näsborrarna. "Men, säger Monica, det är naturligtvis en kostnadsfråga".
I Helsingfors regionen dör cirka 2000 mänskor per år i cancer. 200 - 250 av dem dör på Terhohemmet. Enligt överläkare Juha Hänninen tyder det på att det finns ett behov av mer specialiserad vård för döende.
Kaja Matinlassi Specialsjukskötare på avdelningen för dagspatienter Kaja Matinlassi:
"Vad vi vårdare kan göra är att ge patienterna nya mål att sträva till. Om någon i sitt friska liv kände sig motiverad att springa en 10 kilometers runda är vårt jobb att försöka motivera patienten att gå runt kvarteret, eller att ta sig till toaletten".
Miia Reinilä Sjukskötare på bäddavdelningen Miia Reinilä:
"En vän till mig sade en gång att han inte tycker att det är något speciellt med döden. Men jag håller inte med honom. Jag tycker att de mänskor jag ser dö alltid uttrycker något mystiskt och modigt".
Människor som orkar - trots allt
Kerstin Strengell
Alesia
Zina
Kerstin Strengell och hennes stora familj bor i Nykarleby i ett egnahemshus alldeles intill vattentornet. Cyklar och barnleksaker vittnar om stor aktivitet och om att barnen är många, fyra stycken. Två pojkar och två flickor, alla adopterade. Pojkarna, 15 och 12 år, är båda mörkhyade och kämpar med mobbare och identitetskriser.
De är inte hemma vid filmingstillfället utan på fotbollsturnering i huvudstaden, men filmupptagningarna från deras pojkrum ger ändå vinkar om rätt vanliga pojkar. Deras kriser kan säkert också delvis anses vara "normala" ungdomskriser, men mobbning på grund av avvikande utseende gör det definitivt inte.
Kerstin har fått sätta och sätter fortfarande mycket energi på att reda upp mobbningsproblemen. Så beslöt man sig för att ta fler adoptivbarn. Först var det meningen att familjen skulle adoptera bara Alesia, som då var 3,5 år och bodde på ett barnhem i Ivangorad , grannstad till Narva, i Ryssland. Det var då de fick veta att det finns ett syskon på ett annat barnhem, en 7 årig flicka, Zina, som familjen efter en kort betänketid också adopterade. Familjen visste att Alesia var väldigt liten till växten, hon var 86 cm lång och vägde bara 11,4 kilo och var lika stor som en finsk 1-2 -åring. De ryska myndigheterna hävdade att det bara berodde på att hon var prematur.
Efter ett år i Finland, började man inse att allt inte stod rätt till, och efter undersökningar konstaterades att Alesia är ett FAS- barn, d v s hon är alkoholskadad efter att henne biologiska mor har druckit under graviditeten. Alesia är hyperaktiv och håller familjen ständigt sysselsatt.
Zina uppvisar inga tecken på FAS- syndrom. Hon har det jobbigt med sitt nya modersmål, svenskan och har på två år helt glömt, eller förträngt det gamla modersmålet, ryskan. I stället är hon en hejare på fotboll och deltar i skolans fotbollslag. Kamrater har hon också. Så hur orkar Kerstin och hennes familj dels med adoptivbarnsproblematiken, dels med de enskilda problem varje barn har?
"Vår inställning till livet överlag och till situationer och problem, som uppstår, är att vi tar tag i dem omgående bums", säger Kerstin. "Vi tar genast kontakt, allt går att reda ut". Kerstin konstaterar att många människor går omkrig med bördor, som är helt onödiga, i stället för att reda ut det med de personer det gäller.
Kontakt till Kerstin Strengell:
Adress: Karleborgsgatan 24, 66900 Nykarleby
|
Till början av sidan