Barn som far illa
Då vuxna trasslar och ställer till det för sig är det barnen som kommer i kläm. Vårdnadstvister, tvångsomhändertaganden, skilsmässor och nyfamiljer är bara några få omständigheter barnen förväntas anpassa sig till. Ingen frågar vad barnen vill. Inte föräldrar och familjer, inte myndigheter.
Det är inte så konstigt att antalet barn och unga med psykiatriska problem växer samhället över huvudet. Just nu skapas ett psykiatriskt klientel, som kommer att brisera som en bomb om några få år om inget görs.
I Solarplexusstudion presenteras tre olika fall där barn far illa. De följs upp med en diskussion med socialarbetare Elisabeth Helling och direktören för skolhemmet
Lagmansgården utanför Jakobstad, Ulf Stenman.
Intervjuer i programmet 26.3.2000
Elisabeth Helling
Det finns för många familjer med alkohol- och narkotikaproblem i vårt land. Det konstaterar socialarbetare Elisabeth Helling. Hon har suttit i socialjouren för Helsingfors stad i 12 år och vet vad hon talar om. Otaliga gånger har hon ordnat med snabba omhändertaganden av barn efter alarm från polis eller grannar eller släktingar. Det har kunnat gälla våld inom familjen eller alkohol- och narkotikamissbruk, ofta långvarigt, där små barn varit utsatta för omänsklig behandling i åratal.
I programmet berättar en ung kvinna en del av sin historia, om hur det var att växa upp bland knarkande föräldrar. Hemmet fylldes dag efter dag av missbrukare, som vältrade sig bland sprutor och nålar och flaskor. Hon berättar om hur de vuxna stack sig och blev konstiga, om hur alla låg med alla. Eller slogs. Den lilla flickan var det ingen som märkte. Inte ens om hon satt mitt i rummet på en stol. Hon brukade ofta gömma sig under bordet eller i en garderob. Det var där hon var den gången polisen höll razzia och tömde hela hemmet. Då blev hon ensam kvar. Hon var bara 5 år.
Sådant här kan pågå i åratal utan att myndigheterna känner till det, säger Elisabeth Helling. En socialarbetare gör inga hembesök om det inte först har kommit en anmälning, påpekar hon. Därför är det viktigt att ringa socialjouren och barnskyddet då man märker att ett barn far illa. Man behöver ju inte säga sitt namn. Man kan ringa anonymt bara för att prata om det man sett och hört eller kanske bara tyckt sig märka, säger Elisabeth Helling.
I en annan historia berättar en mamma om sitt våldsamma och traumatiska äktenskap, där fyra barn far illa. Pappan har en psykiatrisk diagnos och är - enligt mamman - våldsam. Han har misshandlat henne inför barnen. Föräldrarna är numera skilda, men tvisten om barnen fortsätter.
Vad barnen vill bryr sig ingen om. De sociala myndigheterna tar parti antingen för mamman eller för pappan. I detta fall mest för pappan eftersom mamman reagerar mer eller mindre hysteriskt i sin rädsla att förlora barnen. Barnen är rädda för pappan och vill inte träffa honom. De sängväter och är ångestfyllda.
Men pappan måste de träffa – enligt ett domstolsbeslut efter utlåtande från socialen.
Elisabeth Helling säger att hon börjat ifrågasätta sina egna och kollegernas arbetsmetoder. Det blir lätt så att man tar parti för någondera föräldern och tänker på deras rätt till sina barn. Sällan tillfrågas barnen. Barnen slussas i stället av och an som kollin, placeras på barnhem eller i fosterfamiljer. Eller delas mellan föräldrarna. Man borde i stället placera föräldrarna, eller tvinga dem till åtgärder, anser Elisabeth Helling. Hon får medhåll av barnpsykiaterna Merja-Maaria Turunen och Arnon Bentovim från England. Hela familjen borde få vård, på var sitt håll. Och barn ska inte tvingas att träffa en förälder de är rädda för, inte innan de är mogna för det.
I den tredje historian berättar en pappa om hur hans son Mårten blivit lidande efter att mamman i familjen lämnat dem. Pojken har blivit offer för en lång räcka av nyfamiljer med halvsyskon, styvsyskon och styvföräldrar. Den enda trygga och fasta personen har varit farfar.
Ulf Stenman
Direktör Ulf Stenman på skolhemmet Lagmansgården (före detta Östensö) i Pedersöre har 20 ungdomar från familjer med olika slags problem i sin vård. De flesta av barnen - i dag 19 pojkar och en flicka - kommer från familjer med missbrukarproblem, men många även från familjer, som kan anses höra till socialgrupp ett. Den s.k. medelklassen är enligt Ulf Stenman nästan inte alls representerad. Ungdomarna stannar kvar i skolan tills de har ett grundskolebetyg.
De rymmer ibland, men de kommer/hämtas tillbaka varje gång. För närvarande pågår en undersökning, där man ser på hur de här barnen klarar sig i vuxenlivet.
Undersökningen är fortfarande på hälft, men det förefaller som om resultaten vore rätt goda, säger Ulf Stenman.
Det de lär sig på Lagmansgården är att stiga upp, tvätta sig, klä på sig och gå till skolan eller till jobbet, säger Ulf Stenman. Enkla rutinsaker, som gäller att lära sig att axla ansvar.
Det är här det brister i barnuppfostran i dag. Vi måste bli litet mer GAMMALDAGS säger Ulf Stenman och får medhåll av Elisabeth Helling. Vi vuxna måste lära oss att säga NEJ och sätta upp GRÄNSER. Det blir aldrig bra då man ”pajar” och stryker medhårs. Det är inte att hjälpa, inte att älska, säger Elisabeth Helling, det är att fly sitt ansvar. Att förbjuda sitt barn, att säga nej, är många gånger det yttersta tecknet på kärlek. Vi måste lära oss detta!
Arnon Bentovim
Arnon Bentovim är en erfaren brittisk barnpsykiater och ofta anlitad föreläsare runt om i världen. Han hävdar, att man alltid måste utgå från barnets behov, de vuxnas behov, känslor och eventuella rättigheter måste komma i andra hand.
Om ett barn har sett sin pappa misshandla sin mamma sitter en sådan händelse länge kvar djupt inne barnet, och för barnet kan det räcka med att bara se pappan för att hela händelsen i hela sin förskräcklighet återkommer i barnets sinne, också en sådan gång när pappan är lugn och kontrollerad..
Det hjälper inte heller att pappan efteråt försäkrar att misshandeln inte vara så illa menad, skadan är ändå skedd för barnet.
Det finns nu klara forskningsresultat som säger att barn kan lida av så kallad post-traumatisk stress, dvs. att bara det barnet ser den våldsamma föräldern kan riva upp alla sår på nytt, säger Bentovim. Dessutom vet man också, att den förälder är våldsam och aggressiv mot den andra föräldern i familjen ofta också slår och misshandlar sina barn, risken att en våldsam förälder slår barnen är faktiskt sex gånger större än i familjer där våld inte förekommer. Här hänvisar Bentovim till en undersökning han själv har gjort i Storbritannien , och säger att barnen var rädda för den aggressiva och våldsamma föräldern i lugna situationer med en övervakande person med.
Merja-Maaria Turunen
Barnpsykiater Merja-Maaria Turunen säger också att det är barnet som måste vara i centrum. Det är visserligen mycket lättare att koncentrera sig på föräldrarna, till och med att ta ställning för någondera föräldern, men det betyder inte att det är rätt. Särskilt i en familj med stora problem måste barnet få stöd att utvecklas och hjälpas till en sund och normal uppväxt. Socialarbetare och andra som arbetar inom barnskyddet finns ju till uttryckligen för barnets skull, men tyvärr fungerar det inte alltid så. Det är lätt hänt att barnet kommer i skymundan för de vuxna som bättre kan tala för sig och sin sak.
Om barn inte vill träffa en våldsamma pappa, som de är rädda för, måste barnen ges tid att bearbeta sina smärtsamma upplevelser. Barn skall inte tvingas att träffa en förälder som skapar rädsla och ångest. Vuxna kan inte och får inte tvinga barn till samvaro bara för sin egen skull, den sortens tvång är helt enkelt omänskligt, säger Merja-Maaria Turunen. Barn har rätt till respekt.
|
Till början av sidan