|
 Ulla fick hjälp av EMDR-terapi
Ulla Hällund var med om en allvarlig trafikolycka och skulle ha dött om inte det stora långtradarhjulet skulle ha ändrat riktning strax innan det träffade hennes bil.
Förstående arbetskamrater förde henne till kris- och traumapsykologen, Krister Andersson i Jakobstad, strax efter olyckan medan hon själv var i chock. Sålunda fick hon hjälp inom de närmaste dygnen efter olyckan, vilket enligt Krister Andersson är mycket viktigt.
Ulla hade dessutom ett par år tidigare varit med om en annan allvarlig trafikolycka, som nu kom tillbaka med ny intensitet.
Då Krister behandlade Ulla visade det sig att flere för henne traumatiska minnen dök upp ur det undermedvetna och krävde åtgärder. Det enda som aldrig behövde behandlas var de facto den nyaste olyckan!
redaktör: Melita Tulikoura
|
EMDR
EMDR eller Eye Movement Desensitization and Reprocessing (något i stil med att programmera om känsloprocesser via ögonrörelser…) är en metod, där terapeuten för t.ex. en penna eller ett finger fram och tillbaka (eller upp och ner beroende på vad det är fråga om) framför klientens ögon. Fingret eller pennan ska följas med blicken.
Hur metoden egentligen fungerar finns det ingen som vet I dag. Det enda man vet är ATT den fungerar. Men en teori går ut på att man ger hjärnan för många uppgifter på en gång och då den överbelastas så kan man ändra “kopplingar” eller “minnesvägar” sa att det traumatiserande minnet forsvinner.
Det finns I dag ca 300 utbildade EMDR - terapeuter I Finland. Alla har grundutbildning, antingen som psykologer eller läkare.
OBS!!!
Man ska inte experimentera med metoden på egen hand. Det krävs utbildning för att veta vilken åtgärd som ska användas när!
redaktör: Melita Tulikoura
|
 Några dagar efter olyckan kom ångesten
Lars Federley, krockade med en kvinnlig cyklist, som plötsligt och oväntat kom vinglande ut över vägen. Kvinnan omkom. Lars fungerade logiskt och rationellt. Han stängde av trafiken, han ringde efter ambulans, han kontaktade kvinnans anhöriga och tröstade ögonvittnen…
Han trodde att han mådde bra.
Men på tredje dagen slog ångesten till och han trodde att han höll på att dö i hjärtinfarkt.
Han förstod ändå att attacken förmodligen var en reaktion på det skedda och kontaktade en psykolog, som han besökte två gånger.
redaktör: Melita Tulikoura
|
 Mitt barn blev mördat
Sommaren 2001 dräptes Jussi Riekkinens son, Ilmari, brutalt. Här berättar Jussi om hur han hittade tillbaka till livet tack vare att han gick i EMDR terapi.
"Det hände den andra veckan i juli. Han dräptes under en bro. Han ströps och blev knivhuggen. Liket gömdes i skogen en bit ifrån platsen där två små flickor sedan hittade honom.
Polisen ringde upp mig på kvällen då jag var på väg hem från jobbet. Väl hemma väntade de på mig och berättade de att de hittat min son Ilmari död. De framförde saken utan omsvep.
Det var givetvis en chock i början. Men det var intressant att lägga märke till hur jag ändå var förmögen att tänka och handla i en sådan situation. Poliserna erbjöd sig att stanna men jag tackade nej då min syster bor alldeles nära. Det kändes inte då så hemskt trots att det var en förfärlig sak som hade hänt.
De första veckorna gick åt till att ordna med begravningen. Men så småningom började bilder av det som hade skett komma i fatt mig. Kvällstidningarna hade börjat skriva om händelsen, så jag bildade ju min egen uppfattning om hur det hela hade gått till. Kvällstidningarna kompletterades av de rättsmedicinska utredningar som utgående från obduktionen beskrev hur misshandeln och dråpet hade begåtts. Småningom började bilderna från kvällstidningarna leva sitt eget liv i mig. Bilder som förföljde mig från morgon till kväll.
Alla de här händelserna som jag såg framför mig så levande gjorde mig ängslig och betryckt.
Två månader efter dråpet fick jag veta om EMDR metoden. Jag beställde en tid och började gå i terapin.
Under mitt första besök hos terapeuten beskrev hon mycket ingående vad en terapisession innehåller. De två första gångerna handlade om att vi skulle bli bekanta så att ett förtroende oss emellan kunde uppstå. Så att jag sedan kände mig trygg då jag beskrev mina känslor. Så samtalade vi oss fram till om jag ville att hon skulle använda sig av en penna eller fingrarna. Jag valde fingrar. Under vår andra träff gjorde vi en liten övning. Den tredje gången började det egentliga arbetet som fortgick under sex sessioner.
De första fyra egentliga terapisessionerna var de allra tyngsta. Då gick vi igenom min upplevelse av vad som hade hänt - så som jag hade föreställt mig händelseförloppet. Graden av grymhet och i vilken ordning de olika våldshandlingarna hade utspelat sig. Det var jobbigt att gå igenom allt det.
Mina sömnproblem minskade med behandlingen. Och efter varje behandling kände jag mig behagligt avspänd, trots att jag var trött p.g.a. alla de känslor som terapin väckte. Dessutom fokuserade vi också på var i kroppen jag kände smärta i samband med de olika känslor som dök upp. Då jag för mitt inre såg en bild av det som hade hänt väcktes en känsla som sedan kunde ge mig en smärtupplevelse på ett visst ställe i kroppen. Och då jag återupplevde det skedda så försvann smärtan tillsammans med den bild jag hade skapat mig av de våldsdåd som hade begåtts. För till behandlingen hör också att ersätta de smärtsamma bilderna med behagliga. Och det gör man genom en positiv suggestion. Så småningom försvann min smärta.
Fortfarande går jag igenom det som har hänt. Visserligen sällan, men jag gör det. Men jag ser det framför mig som fotografier. Minnena lever inte om i mig mer och
orsakar inte känslostormar. Det är som att se på fotografier och sedan slänga bort dem.
Jag tycker att man informerar mänskor om kristerapi då det handlar om stora katastrofer, men då kriser drabbar individer, familjer så blir man inte informerad om att den här möjligheten finns."
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan