Antalet njurpatienter ökar
SÖNDAGEN 12.11 2000
Antalet njurpatienter ökar
Människor som orkar
Behovet av donerade njurar ökar i takt med att antalet njurpatienter blir flera.
Hur kan donationsprocessen göras lättare?
15-åriga Simon Bergroth är en av dem, som väntar på en ny njure.
I följetongen Människor, som orkar, möter vi Mia Grandell med sonen Rasmus, som skadades vid förlossningen.
Nils-Göran Lindblom Njurpatient
Nisse insjuknade i diabetes år 1961 och fick, inte långt efter det, veta att han hade äggvita i urinen. Redan då upplyste läkarna honom om att han förr eller senare kommer att behöva en ny njure.
Göran Blomstedt Neurokirurg
Göran Blomstedt jobbar på neurokirurgiska kliniken i Helsingfors (Tölö Sjukhus) , som får ta emot presumptiva donatorer för organ. T ex trafikoffer eller personer, som drabbats av hjärnblödningar. Det finns alldeles speciella kriterier för att fastslå att en person är hjärndöd, säger Göran. Alla patienter genomgår ett datatomogram för att fastställa diagnosen. En neurokirurg och en anestesiolog gör dessutom kliniska undersökningar, som fastställer att andningen är slut. Det klassiska från TV-serier, då man ser en EEG kurva, som plötsligt blir rak, används inte i Finland, eftersom det inte är helt pålitligt i alla fall.
Krister Höckerstedt Professor
Krister Höckerstedt, professor: "Njursjukdomar blir allt vanligare. Dels beror det på att befolkningen blir äldre, dels ökar antalet sjukdomar som åstadkoms av sockersjukan och förstör njurarna. När njurarna har klappat ihop finns det inga andra sätt att hjälpa än dialys och transplantationer. Varje år går 1100 människor i långvarig dialys och det görs 200 njurtransplantationer."
Mia Grandell Människor som orkar
"Jag tror att alla handikappade barn sitter på ett moln och väljer ut sina föräldrar" - det säger 26-åriga Mia Grandell, mamma till 4-åriga Rasmus. Rasmus är gravt handikappad, han kan varken gå, sitta , äta eller svälja och dessutom lider han av epilepsi.
SOLARPLEXUS 12.11 2000
Njurpatient
Nils-Göran Lindblom, njurpatient: "Jag vet bara att min nya njure kommer från Finland, men jag funderar inte längre på det." Nisse insjuknade i diabetes år 1961 och fick, inte långt efter det, veta att han hade äggvita i urinen. Redan då upplyste läkarna honom om att han förr eller senare kommer att behöva en ny njure.
Och så gick det. För två år sedan hade Nisses kreatininvärde stigit så mycket att man opererade in en kateter för dialys. Samtidigt ställde sig Nisse i kö för en ny njure. Han skötte sin dialys (peritoneal dialys) själv, hemma, fem gånger om dagen. Varje dialys tog ca en timme i anspråk , vilket alltså innnebär att fem timmar per dag fick anslås för dialys. Visst var man ju bunden, medger Nisse. Trots allt kunde han fortsätta sitt jobb på Finnair där man var förstående och ordnade det så att han kunde utföra dialysen på jobbet två gånger om dagen.
Så kom då dagen D i juli i somras. Nisse var tvungen att ha sin mobiltelefon med sig vart han än gick i det fall att det plötsligt skulle ringa från sjukhuset. Då telefonen ringde var familjen på väg till Ingå på ett födelsedagskalas och var redan nere på bryggan för att åka iväg. Nisse sprang ännu upp till huset för att sätta litet solkräm på kinderna då samtalet från Kirran kom. Han fick veta att han borde infinna sig på sjukhuset inom två timmar och att han skulle få en ny njure inopererad på natten.
Allt gick bra och Nisse har repat sig med stormsteg. Han har bestämt sig för att inte fundera så mycket på varifrån njuren har kommit, det beslutet fattade han redan på vägen in till sjukhuset. Det enda han vet är att njuren kommer från Finland. Det viktiga är bara att njuren fungerar.
Neurokirurg
Göran Blomstedt, neurokirurg: "Det är sannerligen inte lätt att fråga en anhörig till en nyss avliden person om man får ta loss organen för donation." Göran Blomstedt jobbar på neurokirurgiska kliniken i Helsingfors (Tölö Sjukhus) , som får ta emot presumptiva donatorer för organ. T ex trafikoffer eller personer, som drabbats av hjärnblödningar.
Det finns alldeles speciella kriterier för att fastslå att en person är hjärndöd, säger Göran. Alla patienter genomgår ett datatomogram för att fastställa diagnosen. En neurokirurg och en anestesiolog gör dessutom kliniska undersökningar, som fastställer att andningen är slut. Det klassiska från TV-serier, då man ser en EEG kurva, som plötsligt blir rak, används inte i Finland, eftersom det inte är helt pålitligt i alla fall.
Om man är osäker kan man utföra ett angiogram eller en blodkärlsröntgenundersökning för att fastställa att det inte finns cirkulation i hjärnan. De här undersökningarna är vattentäta, säger Göran. Om det finns skäl att vara osäker, så fastställs inte diagnosen. Det, som ibland gör saken litet knepig, är att det finns reflexer, som kan påminna om viljemässiga rörelser, vilket i vissa fall kan förefalla t o m skrämmande. Ibland kan betydande rörelser i armar och ben förekomma och det kan hos en lekman väcka frågor.
Då diagnosen hjärndöd har fastställts och man vet att personen lämpar sig som donator gäller det att fråga de anhöriga om organen får tas för donation. Det är svårt, säger Göran. Det är ju fråga om chockade människor, som just har fått veta att en kär anhörig har drabbats av en olycka. Att då gå in med frågan om man ytterligare får sarga en nyss avliden är verkligen inte lätt. Men det måste göras, säger Göran.
"Först talar jag om den aktuella patienten och sedan säger jag att jag tyvärr måste fråga en annan sak, och så frågar jag ." De flesta svarar ja eftersom de förstår hur viktigt det är och att ett annat liv kan räddas , men det finns de som säger nej. Om patientens vilja är känd t ex så att han bär ett organdonationstestamente i fickan så brukar de anhöriga respektera detta. Men det finns sådana, som ändå säger nej. I så fall brukar man ta hänsyn till de anhöriga, säger Göran.
Professor
Krister Höckerstedt, professor: "Njursjukdomar blir allt vanligare." "Njursjukdomar blir allt vanligare. Dels beror det på att befolkningen blir äldre, dels ökar antalet sjukdomar som åstadkoms av sockersjukan och förstör njurarna. När njurarna har klappat ihop finns det inga andra sätt att hjälpa än dialys och transplantationer.
Varje år går 1100 människor i långvarig dialys och det görs 200 njurtransplantationer. Varje år dör 20 patienter i väntan på ny hjärta, lever eller njure. Samtidigt kunde vi fördubbla antalet organ som tas till vara. Att så inte sker beror på olika saker i olika sjukhus. De vanligaste hindren är att man inte identifierar att människan är hjärndöd.
Det andra är att man inte märker att den hjärndöda människan kunde fungera som organdonator. Det tredje är att det kan vara svårt för personalen att diskutera saken med de anhöriga. Det görs alltid i första hand av en läkare men i små sjukhus kan det hända kanske bara en gång per år och inte alltid ens för samma läkare så att det kan vara svårt att diskutera såna saker.
I år finns det en liten tendens att det stora gapet mellan de väntande och planterade lite minskar men vi får hoppas att förbättringen fortsätter. För att så skulle kunna ske krävs bl a att intensivvårdspersonalen lär sig identifiera hjärndöda donatorer."
Krister Höckerstedt, professor
krister.hockerstedt@hus.fi
Människor som orkar
Mia Grandell: "Visst är det tungt ibland, men jag har mina andingshål." "Jag tror att alla handikappade barn sitter på ett moln och väljer ut sina föräldrar" - det säger 26-åriga Mia Grandell, mamma till 4-åriga Rasmus. Rasmus är gravt handikappad, han kan varken gå, sitta , äta eller svälja och dessutom lider han av epilepsi.
Under hela graviditeten trodde Mia att hon skulle föda ett helt frisk barn, därför kom Rasmus handikapp först som en chock. I inslaget berättar Mia, att förlossningen var enkel och att hon i två timmars tid trodde att allt stod rätt till med Rasmus. Under dramatiska omständigheter fick hon veta att Rasmus fått en hjärnskada i samband med förlossningen och att han inte skulle överleva.
Rasmus fick sitt namn i samband med ett nöddop på sjukhuset dit alla de närmaste 40 släktingarna och vännerna var inbjudna. "Det var nog en ganska konstig stämning" säger Mia. Läkarna gav inte Rasmus mycket hopp, men Mia hade bestämt sig för att Rasmus skall leva och efter flera operationer kunde Mia äntligen få hem Rasmus till Ingå. Idag är Rasmus en pigg liten krabat som bl a älskar att se på TV och leka med sin 2-åriga lillebror Robin. Varje dag tränar Mia med Rasmus framför spegeln i hans eget upplevelserum. Rasmus måste också äta med ett par timmars mellanrum och ta sina mediciner - han lider också av allergi.
Mia är positivt inställd till livet trots att det för mången kan verka tungt. "Visst är det tungt ibland, men jag har mina andingshål", säger Mia. Genom att skriva dikter bearbetar hon sina känslor och ofta handlar dikterna om Rasmus. Men det bästa som finns är nog rullskridskoåkning, säger Mia - "jag brukar skrinna så svetten strittar". Det får mig att orka med vardagen och Rasmus - som idag kan leva hur länge som helst.
|
Till början av sidan