|
Studiodiskussion om gravida missbrukare
Antalet narkotikamissbrukare har ju ökat drastiskt i Finland under de senaste åren och i takt med det har också allt fler foster och barn hamnat i kläm.
Dagens Solarplexus handlar om rusmedelskadade barn.
Den viktigaste frågan vi diskuterar i det här programmet är: hur man bäst kan förhindra att barn idag föds narkotika- eller alkoholskadade.
För detta missbrukare, läkare, socialarbetare och politiker kommer här att säga sitt om bland annat tvångsvård av gravida missbrukare.
I studion: Martin RENLUND, docent och barnläkare vid kvinnokliniken i Helsingfors, Sture KORPI, generaldirektör vid Statens Institutions Styrelse i Stockholm (organisationen som sköter om tvångsvården i Sverige), Eva BIAUDET, riksdagsledamot och omsorgsminister (fr. o. m. April 2002)
Hurudana skador kan ett foster få om mamman missbrukar rusmedel under graviditeten?
M.R: Här är nog alkoholen den största boven. Den förorsakar helt enkelt en liten hjärna med allt vad som följer med det i form av långsam utveckling och så vidare. Man känner ganska bra till de här så kallade FAS- barnen.
När det gäller skador förorsakade av narkotika så är själva graviditetstiden den mest kritiska, till exempel kan moderkakan lossna. Det händer också att barn föds med rena abstinensbesvär, alltså att de har samma koncentration droger i blodet som mamman har. Det sköter vi sedan på vanligt vis, vi ger morfin till heroinbarnen och epilepsimedicin till amfetaminbarnen. Men det här är tack och lov mycket ovanligt i Finland ännu.
Processen när man i Sverige väljer att tvångsvårda en gravid missbrukare? Sture Korpi
S.K: De flesta gravida missbrukare vårdas förstås på frivillig väg hos oss, men ibland krävs andra åtgärder. I praktiken går det då till så att socialtjänsten rekommenderar och länsrätten bestämmer. Tyvärr sker det här ofta långt in i graviditeten. I Sverige är den maximala längden för tvångsvård 6 månader.
E.B: Hos oss i Finland är alternativet tvångsvård inte alls lika vanligt. Här används det bara för en kort tid (fem dygn), om mamman utgör en akut fara för sig själv.
Varför används inte längre tvångsvård hos oss?
E.B: Det är ju fråga om en stor inskränkning på människans rättigheter och hos oss har man ansett att mammans rättigheter överstiger fostrets.
Vilka resultat har ni fått i Sverige av tvångsvården?
S.K: Vi har gjort en uppföljande undersökning, där 17 tvångsvårdade gravida följdes med. Av de här gjorde en abort, men av de 16 kvarvarande har 12 fortfarande både den praktiska och formella vården av barnet kvar. 11 av de här kvinnorna är dessutom helt drogfria idag. Det här tycker jag är ett bra resultat.
E.B: Visst låter de här resultaten bra, men våra experter säger att tvångsvård inte är det bästa alternativet.
Hur motiverar ni era åsikter om tvångsvård?
M.R: När det gäller de här frågorna, så måste man använda alla tillbudsstående medel, alltså hot, bestraffning och belöning. Jag tror att kanske hotet om tvångsvård kan vara något att fundera på. Jag tror att man skall göra upp korta kontrakt med missbrukaren, så att man går vidare vecka för vecka.
E.B: Jag är inte så säker på var jag står i den här frågan, men jag skulle nog kunna tänka mig tvångsvård av gravida missbrukare, när man först försökt allting annat. Tvångsvården skulle kunna fungera som en sorts inkörsport till ett längre vårdförhållande.
S.K: Det är ju fråga om ett val mellan självbestämmande och välfärd. I Sverige har vi valt välfärdsmodellen i den här frågan, alltså att missbrukarens välfärd under en viss tid är viktigare än självbestämmanderätten.
Redaktör: Jens Berg
|
Sirpa väntar barn - nu nykter
Tre månader nykter
När jag träffar Sirpa Tarkamo, 36 år, är det tre månader sedan hon har druckit alkohol. Tre månader då hon regelbundet besökt Jorvs poliklinik för missbrukande gravida kvinnor.
Idag är det torsdagen den 27 oktober 2001. Sirpa träffar sin läkare Martti Ämmälä som gör en ultraljudsundersökning. Fostret ser ut att må bra, likaså Sirpa.
Vändpunkten
Sirpa har två barn sedan tidigare. En 6-årig flicka och en 9-årig pojke. Idag tycker hon att hon har ett bra förhållande till dem. Men så har det inte alltid varit.
Den 13 maj, på morsdagen, tog Sirpa en överdos mediciner blandat med rejält av alkohol. Vid det tillfället var hon så deprimerad att hon inte såg någon återvändo till ett anständigt liv. Hon var gravid och missbrukade alkohol.
Hon fördes till Jorvs Sjukhus psykiatriska avdelning där hon stannade i fyra veckor. Barnen omhändertogs och fördes till Auroras mottagningshem.
För Sirpas del var det avgörande att hon kunde erkänna sitt alkoholmissbruk. Hon säger själv att det var svårare än att berätta om sin panikångest och depression. Egentligen såg hon sitt alkoholmissbruk som en följd av den depression hon drabbades av då panikångesten började isolera henne från umgänge. Hon var inne i en ond cirkel.
Efter att hon varit på Jorvs psykiatriska avdelning vistades hon i två och en halv månad på Prästgårds missbrukarstation i Hyvinge. Vården gav Sirpa tillbaka tron på framtiden.
Tvångsvård?
Då jag frågar Sirpa om hon tycker att tvångsvård kunde vara ett alternativ svarar hon genast ja. I vissa fall, om inte den gravida missbrukande kvinnan kan sluta, så tycker hon att tvångsvård kunde vara på sin plats. Men en mjuk sådan. Inte så strikta regler att det inte finns plats för någon valfrihet.
Sirpa tycker också att man kunde ingripa lite tidigare. Och hon ger sitt eget självmordsförsök som exempel. Måste det gå så långt innan någon ingriper?
Framtiden
Sirpa vågar tro på framtiden och tycker att hon får en fungerande vård. Efter att barnet fötts har man planerat en s.k. intervallvård för henne. Stödet tar inte slut då barnet kommit till världen. Barnet som Sirpa tycker att ha räddat hennes liv. Och som föddes samma dag som jag träffade henne. Bara några timmar efter att vi skildes.
Förlossningen gick bra och Sirpa födde en frisk pojke.
Redaktör: Maria Pörtfors
|
HAL mödravårdspoliklinik
Vad är Hal mödravårdspoliklinik?
Hal mödravårdspolikliniken på Jorvs Sjukhus har funnits i fyra år. Halpolikliniken har samma utrymmen som den "vanliga" mödravårdspolikliniken och tar emot gravida missbrukande kvinnor varje torsdag.
Till verksamheten hör att följa upp kvinnornas graviditet och att ordna med sociala förhållanden, som t.ex. bostad och ekonomi och att sörja för att familjesituationen (med både parförhållandet och eventuella tidigare barn)är möjligast trygg. Personalen består av biträdande överläkare Martti Ämmälä, socialarbetare Tuovi Hyvärinen och barnmorska Päivi Timonen.
Förtroende och realism
Tuovi Hyvärinen: Det allra viktigaste är att etablera en bra kontakt med dehär kvinnorna. Att de trots sina många gånger smärtsamma problem vågar öppna sig för oss.
Mycket unga kvinnor som har provat på droger slutar i allmänhet genast då man informerar dem om hur drogerna skadar fostret. Men då det gäller kvinnor med ett långt missbruk bakom sig så är vår målsättning inte att de skall sluta tvärt. Så pass realistiska är vi att vi ställer upp delmål. Vi uppmanar dem att dra ner på doserna och att använda mildare droger. Vi ber
dem också följa upp sitt missbruk genom att skriva ner vilka droger de använder och vilka mängder.
Eftervården lika viktig
Tuovi Hyvärinen har också kontakt med kvinnorna efter förlossningen. Enligt henne är den bästa vården den man kan erbjuda på ett skyddshem. Den är visserligen dyr, vården tar åtminstone ett år i anspråk, men den ger också bra resultat. I Finland finns idag två skyddshem med inalles tio vårdplatser. Ett i Helsingfors och ett i Åbo. Alltså bara 10 platser i hela landet. Tuovi efterlyser fler skyddshem och en bättre öppenvård. De här kvinnorna skall få stöd av samhället också efter att barnet fötts.
Barnskyddsarbete
Päivi Timonen: Mammor är i regel intresserade av sitt barns välbefinnande. Oberoende av om det är frågan om missbrukande mammor eller "vanliga" mammor.
Om vi har etablerat en kontakt med en klient som sedan inte dyker upp under något läkarbesök så handlar det vanligtvis om att hon fått ett återfall. Hon är antagligen full av skuldkänslor och och känner sig uppgiven. Inte kan vi ju tvinga någon att komma hit, men vi försöker naturligtvis ta kontakt med våra klienter flera gånger om de inte kommer vid avsedd tid.
Vi tror mer på att "förlåta" dehär kvinnorna än att vara stränga och skrämma bort dem så att de inte kommer alls. Och egentligen är det jobb vi gör här ett barnskyddsarbete. Om vi skyddar mamman, så skyddar vi också barnet.
Tyvärr når inte hjälpen alla
De finns några fall som inte har kommit alls. Inte ens då man kontaktat dem åtskilliga gånger. De föder inte heller sina barn här på Jorvs Sjukhus, utan söker sig till Kvinnokliniken eller Barnmorkseinstitutet. Vi samarbetar visserligen med dem men så har vi ju också vår tystnadsplikt.
Och om inte modern bekänner sitt missbruk på det sjukhus hon sökt upp efter att hon lämnat oss, så kanske det förblir dolt för personalen. Och vi kan ju inte efterlysa dehär kvinnorna.
Jag tror att de kvinnor som är sämst lottade är de som inte kommer till oss alls, utan de som försvinner "någonstans".
Barnskyddslagen är bristfällig
Det finns ju de kvinnor som sätter sig emot vårdsystemet. I sådana situationer upplever vi nog att vi borde ha någon möjlighet att skydda fostret. Men det finns ju ingen lag i Finland som ger oss den möjligheten. Barnskyddslagen finns, men den träder i kraft först efter förlossningen.
Det allra viktigaste
Det är viktigt att mödrarådgivningarna upptäcker kvinnornas missbruk. Det är det allra viktigaste! Information bör också vara tillgänglig. Vi antar nuförtiden att vi upptäcker bara en fjärde del av alla som har missbrukproblem under sin graviditet.
Om man ser på hela den population som föder barn här i landet, vi har 50-60 tusen förlossningar per år, så är det frågan om en liten marginell grupp som har problem med missbruk. Och denhär gruppen kräver enorma resurser. Men om vi undviker att det föds ett skadat barn så sparar vi flera miljoner mark.
Redaktör: Maria Pörtfors
|
Tvångsvård - ett positivt tvång?
Benny Uhlenius är idag en av landets ledande rusmedelsterapeuter. Han vet vad han talar om för han har själv ett förflutet som missbrukare. Men idag jobbar han framgångsrikt med den så uppmärksammade Kiskomodellen.
Om missbruk
Missbruket är ju en sjukdom, drogmissbruket bestämmer allt i en narkomans liv. Det här tar sig ganska dramatiska uttryck i barnfamiljer. Till exempel om föräldrarna missbrukar opiater, så är det ju fråga om ett sorts sömntillstånd och det leder ju i sin tur till att barnen råkar riktigt illa ut. Det har hänt att små knattar påträffats ute på gatan utan kläder. Och så är det ju också så att en missbrukare inte känner av hunger och det leder ju till att föräldrarna heller inte kan förstå att barnen i familjen är hungriga. Kylskåpet är helt enkelt tomt.
Om tvångsvård
Jag ser på tvångsvård positivt. Drogerna frågar ju inte att dig ”vad vill du nu”, utan de tvingar dig till bruk. Det andra tvånget måste därför vara starkare och positivare än det tvång som drogerna utsätter en för. För det andra motiverar jag min åsikt om tvångsvård med att det i sådant fall skulle öka antalet vårdplatser i Finland.
Om motivation
Det heter ju att motivationen till vård måste komma från den enskilda individen, men det här stämmer bara delvis. Om man kan erbjuda något som är bättre än vad missbrukarna har idag, så kan det också fungera som en sorts motivation. Allt beror sedan till sist förstås på hur bra eller dålig själva vården är på en vårdplats.
Redaktör: Jens Berg
|
Sofiahemmet tar emot allt fler drogskadade spädbarn
Kaisa-Maria Lehtonen har jobbat som barnskötare på Sofia Mottagningshems spädbarnsavdelning i 6 års tid. Sofia Mottagningshem är en institution som tar ställning till vad som är bäst för barnet. Dvs var barnet skall placeras. Barnen vistas i regel på det temporära barnhemmet i några månader. Ibland i ett helt år.
Allt fler drogskadade barn
Då jag började mitt arbete som barnskötare på spädbarnsavdelningen, så var de barn som fått skador p.g.a. att mamman missbrukat alkohol under graviditeten (de s.k. FAS och FAE barnen) mycket fler. Idag är det barn med drogmissbrukande mammor som är i majoritet.
Svår start i livet för de flesta missbrukarmammor
Det finns nog likheter mellan de här kvinnorna som missbrukar droger. De är i regel unga, omkring 20 år. De har själva varit i kontakt med barnskyddsmyndigheterna i sin barndom och börjat sitt missbruk som väldigt unga.
Missbruket går ofta i arv. Vi hade en gång en klient, en kvinna, som själv missbrukade som tredje i generationsleden. Både hennes mor och mormor hade varit missbrukare. Det är rent anmärkningsvärt i finländska förhållanden, eftersom drogproblematiken är ett nytt fenomen.
Övervakade besök
Då barnens föräldrar kommer och besöker sina barn, så måste vi ta ställning till om de är kapabla att ta hand om barnet under den tid de är här. Vi strävar naturligtvis till att uppmuntra dem till att komma och vi hjälper dem med allt det praktiska. Men om de visar sig vara påverkade så måste vi naturligtvis avisa dem.
Egna tuttar hindrar smitta
Varje barn har en egen tutt och en egen tutt till tuttflaskan. Det är för att förhindra att C-hepatit, som ju är väldigt vanlig bland narkomaner, skall spridas till barnen via tuttarna. B-hepatit, som också är vanligt bland narkomaner, kan man vaccinera barnen emot. Men mot C-hepatit finns det inget vaccin.
HIV är också ett problem som börjat synas. Vi har haft föräldrar som har varit HIV positiva och barn som vi har misstänkt att ha varit smittade.
Abstinenssymptom
Barnen kommer i regel hit till oss direkt från förlossningsavdelningen. Ibland kommer de från någon annan institution och ett fåtal kommer från sitt föräldrahem. De mest alarmerande fallen kommer från gatan.
Om spädbarnet kommer direkt från en förlossningsavdelning så har barnet behandlats mot sina abstinenssymptom.
De här barnen har en gäll gråt. Och de låter sig inte bli tröstade lika lätt som andra barn. De lider av muskelkramper. Vi är noga med att följa upp kramperna eftersom det i värsta fall kan röra sig om störningar i hjärnans aktiviteter. Barnen har ofta en oregelbunden sömnrytm. Symptomen varierar beroende på vilka droger mamman missbrukat.
För övrigt så utvecklas barnen så när som enligt rådgivningens normer. Både vad gäller det sociala samspelet och deras fysiska kapasitet. Men man kan inte ännu ta ställning till hur de kommer att utvecklas i framtiden. Gravida drogmissbrukande kvinnor och deras barn är något som man börjat uppmärksamma först på sista tiden.
Om tvångsvård
Då man talar om spädbarn som har drogmissbrukar mammor så kommer man i något skede att tänka på alternativet tvångsvård. Det är en svår fråga att ta ställning till, eftersom den är så motsägelsefull. Jo, jag tycker att tvångsvård skulle vara en åtgärd att vidta för barnets bästa. Men det fungerar kanske inte "enligt barnets bästa" i realiteten. Om det skulle finnas en lag som gjorde tvångsvård till ett alternativ, så skulle ju de här drogmissbrukarna inte söka hjälp. De gör ju det knappt som det är nu! Och hur skulle då utsikterna se ut för barnen?
Barnens framtid?
De flesta av våra barn tas omhand av fosterföräldrar. Väldigt få tas omhand av sina biologiska föräldrar.
Redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan