|
Marica Saloranta tillfrisknade
BRÖSTCANCER
(05.03 2000)
Den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor är bröstcancer. En av tio kvinnor insjuknar någon gång under sitt liv. Diagnosen innebär alltid en chock för den som drabbas, men i takt med att forskningen går framåt ökar också utsikterna för en bättre prognos.
Cancer behöver inte betyda att man genast dör! De facto har dödligheten hållit sig konstant under de senaste femtio åren även om bröstcancerfallen markant har ökat.
Läkarvetenskapen kan i dag göra mycket mer än tidigare. Vi kan också själva bidraga, både då det gäller att förebygga men också då sjukdomen redan har brutit ut. Det finns nämligen studier, som påvisar att kosten har en stor betydelse vid bl.a. bröstcancer.
Men det viktigaste av allt är att inte ge upp!
Marica Saloranta fick bröstcancer som ung, hon var bara 27 år och hennes tre barn var små, den yngsta var bara tre år. Den största skräcken i början var att barnen skulle bli utan mamma alltför tidigt. Men Marica blev frisk, barnen är stora och barnbarnen är sex till antalet.
Det är nu 25 år sedan operationen när bröstet togs bort. På 1970-talet var det ännu inte vanligt att en protes kunde sättas in i samband med canceroperationen, men Marica Saloranta säger själv att hon hade tur som fick sin protes med det samma. Protesen har ställt till med lite besvär och den har bytts några gånger, men i stort sett har den fungerat bra.
Om själva tillfrisknandet säger Marica Saloranta att familjens stöd var A och O, liksom hennes eget goda humör och optimistiska syn på saker och ting.
Marica Saloranta arbetar som grundtrygghetschef på hälsovårdscentralen i Lovisa.
|
Nuläget inom bröstcancerforskning
Karl von Smitten, docent och kirurg, är en av landets främsta experter på bröstcancer. Även om antalet bröstcancerfall har ökat, nästan katastrofalt, under de senaste årtiondena, är han optimistisk.
Den största orsaken till att bröstcancerfallen är så många som 3.600 per år i Finland beror, enl. von Smitten på att de stora årskullarna har kommit in i canceråldern. Ändå är dödligheten lika stor som på 50-talet, vilket verkligen tyder på att diagnosticering och behandling har blivit mycket bättre.
Den vanligaste åldern för bröstcancer är från 45 år uppåt. Då en 85-åring med en knöl i bröstet kommer till mottagningen, kan man redan, då hon är på tröskeln, säga att diagnosen är cancer, säger Karl von Smitten. Bröstcancerfallen bland kvinnor under 30 är inte många per år, men de förekommer.
Återfall sker i 70 % av fallen inom fem år. Den, som klarat sig så länge, kan nästan andas ut, enligt K.v.S. Ärftlighetsfaktorer är i alla fall något att räkna med. En kvinna, vars kvinnliga släktingar avlidit i bröstcancer borde följa med sina bröst extra noggrannt.
Enligt en färsk undersökning skulle mammografiundersökningar inte bidraga till att sänka dödligheten. Karl von Smitten säger att det beror på hur stor uppslutningen till sållningarna är. Men i ett land som Finland där uppslutningen är 90% år efter år har mammografierna nog bidragit till att dödligheten sjunkit.
KOSTEN
Aktuell forskning – både inhemsk och utländsk- fokuserar intresset på flavonoider och växtöstrogener. De kan förhindra uppkomsten av cancer och av hjärt- och kärlsjukdomar, hävdar man. För att försäkra oss om att vi får i oss tillräckligt av båda två bör vi äta frukt och bär, linfrö, råg, havre, korn och majs samt mycket grönsaker. Sojaprodukter och grönt te fullbordar det hela.
FRAMTIDEN
Det finns flera nya koncept att bekämpa cancer som har att göra med forskning inom cellbiologin och generna. Men det kommer enligt Karl von Smitten att ta åratal innan vi har några nya produkter på apotekshyllorna.
|
Solarplexus till kamp mot bröstcancer i oktober
29.9.2004
 Oktober månad är detsamma som kamp mot bröstcancer i över 40 västländer och kallas ”Den Rosa Månaden”. Under den första veckan i oktober är en stor del av världens mest kända byggnader belysta i rosa, bl.a. Eiffeltornet, det lutande tornet i Pisa, Vita Huset, bara för att nämna några. Under hela oktober månad säljs det Rosa Bandet i Finland i Lindex butiker (kostar 2 euro), en rosett som fästs på blusen eller vid kragen, för att påminna om kampen mot bröstcancer och för att samla in medel för bröstcancerforskningen. Rikssvensk TV har uppmärksammat den rosa månaden via en stor insamlingsgala. I Finland vill Solarplexus uppmärksamma kampanjen genom att ta upp temat på agendan.
Patienter och läkare samlas i studion och diskuterar erfarenheter och de nyaste rönen inom bröstcancervården.
Programledare: Melita Tulikoura
|
Marketta valde alternativa vårdformer
Mjuka värden har alltid präglat Marketta Kiveläs liv. Då hon för fyra år sedan fick veta att hon hade bröstcancer valde hon att söka andra vårdalternativ än dem läkaren rekommenderade.
”Jag hade bett min systerdotter Pia, som är kirurg, hem till mig. Hon blev alldeles chockad då hon såg knölen i mitt högra bröst. Hon uppmanade mig att genast kontakta hälsovårdscentralen, vilket jag också gjorde.
Jag fick en läkartid omedelbart och en akut remiss till mammografi. Mammografin var mycket smärtsam. Växten, som var 7 cm lång, 5 cm bred och 3 cm djup och hård som en sten, trycktes in till kroppen. Jag skrek som ett djur. Läkaren tog också en ultraljudsbild och några provbitar av växten.
Jag frågade läkaren om jag hade cancer. Läkaren sade att det var mycket troligt och att knölen var så stor att det var nödvändigt att operera bort hela bröstet.
Jag hade inte några invändningar. Jag hade lovat min systerdotter att genomföra operationen, så jag tillbringade hela fredagen på sjukhuset för att följande måndag kunna fullfölja operationen. Inte hade jag tänkt på saken desto mer. Jag var mån om att få det hela överstökat så fort som möjligt.
Men under veckoslutet hände det någonting. Plötsligt frågade jag mig själv vad det var jag var på väg att göra. Det kändes inte alls rätt att genomföra operationen. Och jag kände mig alldeles övertygad om att jag skulle hitta alternativ till operationen.
Ironiskt nog så var jag inte rädd för cancern, men jag var rädd för att ringa till läkaren och avboka operationen. Jag drog mig eftersom jag visste att nu skulle en operationstid bli oanvänd.
Och visst blev läkaren illa berörd. Både p.g.a. att min operationstid nu skulle bli oanvänd och för att jag vägrade låta mig opereras. Han lät mig förstå att cancern var av aggressiv art och skulle leda till min död om jag inte lät mig opereras."
Marketta Kivelä ville inte lägga sig på operationsbordet, utan valde att bekämpa cancern med olika alternativa vårdmetoder.
"Egentligen så sökte jag aldrig hjälp, utan hjälpen kom snarare till mig. En vän till mig hämtade superjoniserat vatten från U.S.A. Ett vatten som hjälper kroppen att rensa ut tungmetaller och andra gifter. Och så drack jag ett renande indianskt örtte från Canada. Jag svettades mängder av illaluktande svett. Och jag är av den uppfattningen att det var en viktig del av mitt tillfrisknande. D.v.s. att rensa kroppen från gifter.
Mitt tillfrisknande har skett på två plan. På ett plan genom att rengöra kroppen från alla gifter och på ett annat plan genom att bearbeta orsakerna till sjukdomen. Att rengöra psyket är minst lika viktigt som att rengöra kroppen. Jag är övertygad om att en allvarlig sjukdom som cancer är av en psykosomatisk natur
Cancern behöver en chockbehandling. En total förändring av matvanor. För min del betydde det att jag åt ekologiskt odlad vegetarisk kost. Jag bytte också ut kranvatten till källvatten.
Beröring är också viktigt. Jag hade turen att hitta en skicklig kroppsterapeut som hjälpte mig att få kontakt med min kropp.
Varje kvinna måste själv besluta om hon vill operera sig eller ta till alternativa metoder. Det finns oändligt många alternativ att välja mellan. Utmaningen är att våga ta ansvar över sitt eget liv. Något som är svårt då vi är så vana vid att ”lyda”auktoriteter. Vi vågar inte tänka själva utan lyssnar blint till läkare. Det krävs mod att ta egna beslut också då valet är att operera bort bröstet.
Hela livet är ett underverk. Och visst är jag tacksam över att jag idag är helt fri från cancer. Men om man med tillfrisknande genom ett under avser ett hockus pockus tillfrisknande, så känner jag inte igen mig i det. Det var inte så jag blev fri från min cancertumör. Jag skulle inte ens ha velat tillfriskna så, eftersom jag upplever att min cancer bar en välsignelse med sig. Nämligen den att den hade något att berätta. Om jag hade tillfrisknat utan att själv ta del i tillfrisknandet så skulle det aldrig ha blivit klart för mig varför jag hade cancer.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan