|
Varför tar vi till våld?
29.3.2004
Då vi hör om grymma våldshandlingar frågar vi oss varför? Och några enkla svar får vi naturligtvis inte.
I våra fängelser sitter 555 personer inspärrade för mord och dråp och nästan 500 för grov misshandel. Många av dem riskerar att göra sig skyldiga till nya våldsbrott då de kommer ut. Men både inom fängelseväsendet och utanför murarna jobbar man för att bryta våldscirkeln och ersätta den med nya modeller.
Solarplexus synar den här gången våldet ur förövarens synvinkel. Frågeställningarna är: Vilka är orsakerna bakom våldsbeteende? Och vilka är möjligheterna till förändring?
Redaktör och studiovärd: Maria Pörtfors
|
 Studiodiskussion om våldsmissbruk
I studiodiskussionen möts:
Ghitta Weizmann-Henelius, psykolog som forskar i orsakerna bakom kvinnors våldsbenägenhet. Ghitta jobbar sedan trettio år tillbaka på Gamla Vasa Sjukhus där hon bl.a. sinnesundersöker kriminalpatienter.
 Kaj Björkvist, professor, docent och psykolog. Kaj är specialiserad inom aggressionsforskning.
 Bernt Belt, psykoterapeut och föreståndare för ett behandlingshem i Sverige. Säviks Behandlingshem tar emot manliga missbrukare. De flesta av dem kommer till dem på kontraktsvård (som ett altenativ till fängelsestraff) och har ofta gjort sig skyldiga till våldsbrott.
I programmet möter vi först en kvinna som sitter inne som rannsakningsfånge för dråp. Hur skiljer sig kvinnors våldshandlingar från de våldsdåd män begår?
Kaj Björkqvist (KB): Om man utgår ifrån familjevåld, så är det mindre kännt att kvinnor slår sina män lika ofta, eller t.o.m. oftare, än vad män slår kvinnor. Men konsekvenserna är ju inte de samma. När män slår kvinnor är ju följderna många gånger mycket allvarliga. När en man slår är det så pass mycket kraft i slaget att han kan döda kvinnan.
Men man måste komma ihåg att också kvinnor är aggressiva, statistiskt sätt lika aggressiva som män. Men kvinnor visar det på ett annat sätt. Kvinnors aggression är ofta mer förträngd, så att den uttrycker sig i indirekta former, som t.ex. psykiskt våld. Och det här syns ju inte i statistiken på samma sätt. Men det är viktiga aspekter av kvinnligt våld som man inte skall förringa.
Bernt Belt (BB): Jag kommer att tänka på att kvinnor ofta riktar sitt våld mot sig själva. Unga kvinnor som skär sig är ett exempel på aggressivitet som riktas inåt.
Vad är det som avgör om vi riktar våra aggressioner mot oss själva eller agerar ut dem och alltså våldför oss på andra?
KB: Det är inte en lätt fråga att svara på. Men det har nog att göra med samhälleliga attityder. De förändras ju hela tiden och så också vår attityd till våld. Forskning påvisar t.ex. att flickor idag är mer fysiskt aggressiva än tidigare. Nya modeller som förebilder spelar säkert en stor roll. Däribland TV:n. Idag har vi t.ex. också kvinnliga stålmän som slåss för rättvisa med knytnävarna. Och det ger flickor idag fler möjligheter att agera ut sina aggressioner. Något som inte förekom tidigare på samma sätt.
BB: Jag som varje dag möter de här våldsbenägna individerna har tänkt mycket på hur media framställer förövare. Då media rapporterar om våldsbrott så syns det inte att det faktiskt är en människa bakom de här handlingarna.
Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att komma åt samma tankebanor, då jag t.ex. intervjuar unga män som ansökt om kontraktsvård på vårt behandlingshem. Män som begått grova våldsbrott, ibland mord. Och då får jag se upp för mina egna fantasier som ofta handlar om vad jag tror att jag skall möta. Men det brukar inte ta så länge innan jag möter något annat. Alltså människan bakom våldshandlingarna.
Vi har t.ex. ofta en bild av att de som tar till våld njuter av det. En bild som enligt mig många gånger förstärks av media. Men så är det ju inte. Det finns en liten procent som tillhör den här gruppen, men det är alltså frågan om en marginell grupp.
En del av mina klienter har berättat om hur de t.ex. kan spy efter att de har tagit till våld. Många av dem mår väldigt dåligt. Så jag tycker att det är viktigt att få med det mänskliga i de här personerna. Att de inte njuter av att använda våld.
Om vi utgår ifrån att en våldsbenägenhet inte är medfödd. Vad är det då som gör att somliga av oss utvecklar en våldsbenägenhet?
KB: Social inlärning spelar en stor roll. Och det finns olika frustrations- och aggressions hypoteser. Och vi är biologiska varelser som genom evolutionen har tävlat i olika situationer för att överleva. T.ex. för att få mat. Och där har naturligtvis aggressionen varit en viktig egenskap. En egenskap som vi inte skulle ha överlevt utan. Så det finns en biologisk komponent i aggression, men den är inte en drift som hunger och törst. Om vi iakttar ett spädbarn så ser vi att det är medfött hur hon tar sina första steg för att småningom lära sig att gå. Men att slå är inte färdigt inprogrammerat, utan någonting vi lär oss. Och där spelar inlärning, modeller och familjen givetvis en stor roll. Men det är definitivt fel att tro att någon föds till våldsman.
Ghitta Weitzmann-Henelius (GWH): Familjen är den miljö där vi lär oss att ta till våld. I familjerna finns olika modeller som kan gå vidare i arv från en generation till en annan.
Om vi t.ex. har föräldrar som inte kan hantera olika situationer utan att använda våld; om föräldrarna försummar eller misshandlar sina barn, eller om den ena föräldern beter sig våldsamt mot den andra parten, då är det möjligt att barnet utvecklar en våldsbenägenhet som vuxen.
BB: Vi hamnar ju också att ta ställning till frågan:”Vad är våld?” Vad är det att utöva våld mot ett barn? Då vi avvisar eller överger ett barn så tar vi till våld. Det är mycket som är våld mot ett barn och som präglar barnet för resten av livet. Det behöver inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld.
Enligt undersökningar som gjorts på de barn som vuxit upp i våldsbenägna familjer har man kunnat påvisa att ett barn av tre för våldet vidare i sitt eget liv. Men då kan man ju tänka sig att de andra två barnen har utvecklat någon annan form av våld. Ett våldsbeteende som inte syns i statistiken. T.ex. att de riktar våldet mot sig själva i form av ätstörningar eller depression.
KB: Det är ju möjligt att de två som inte för vidare det här fysiska påtagliga våldet utvecklar en inre avsky mot det våld de har blivit utsatta för. Det är alltid farligt att dra slutsatser på basen av statistik. De resultaten synliggör ju inte den enskilda individen. Och man kan inte predicera att om du blivit utsatt för det och det som barn så kommer det att leda till att du blir våldsbenägen i vuxen ålder. Så enkelt är det ju aldrig och tack och lov för det. Vi människor har ju en otrolig förmåga att klara av också mycket svåra situationer.
Då vi talar om orsakerna bakom våldhandlingar så kan vi inte förbigå droger och alkohol. Ghitta Weitzmann-Henelius, du har jobbat med kriminalpatienter i trettio år, hur ofta är droger och alkohol en del av våldsbrottet?
GWH: Droger och alkohol förekommer hos åttio procent av de män som gör sig skyldiga till våldsbrott. Då det gäller kvinnor är procenten något lägre. Nästan alla patienter som kommer till oss för en sinnesundersökning är missbrukare. Tyvärr.
BB: Det samma gäller hos oss. Och vårt behandlingshem är ju i första hand ämnat för missbrukare. Så det är nog väldigt vanligt att missbruk och våldshandlingar går hand i hand.
Hur känner man igen en person som är våldsbenägen?
KB: Man kan ju inte generalisera och säga att det finns en typ av våldsbenägna individer. Det finns naturligtvis ett flertal typer.
Man talar dels om emotionellt våld, som kunde beskrivas som våld som kommer inifrån då man blir upprörd eller frustrerad. Den formen av våld utövas ofta av personer som har en dålig impulskontroll, så att våldshandlingarna ofta överrumplar omgivningen.
Det s.k. instrumentella våldet är planerat. Då utövar man våld för att uppnå ett syfte. Då är det frågan om ett målinriktat våld. Det kan handla om att man vill komma över ett arv eller att man vill bli av med en rival. Man kanske vill hämnas någon och planerar hur man skall “straffa” personen i fråga.
De här två typerna är inte bara olika till sitt sätt, utan de begås också av olika personlighetstyper. Och det är mycker vanligt att våldsbenägna individer lider av personlighetsstörningar.
BB: Bland våra klienter lider flertalet av personlighetsstörningar. Långt över 90 % har en eller flera personlighetsstörningar. Bland våldsamma individer är den antisociala personlighetsstörningen rätt framträdande. Och det är viktigt att veta vilken personlighetsstörning klienten lider av, eftersom de svarar på behandlingen mycket utgående från vilken den är.
Bland neuropsykiatriska störningar är ADHD mycket vanlig hos oss.
Också undersökningar visar att en väldigt stor andel av de som sitter i fängelse har ADHD.
En annan orsak som ligger bakom våldsbenägenhet är depression. Något som man kanske inte kommer att tänka på så där i första hand. Men det talar ju också om för oss att de som tar till våld inte mår bra.
GWH: Det handlar om människor med en mycket låg självkänsla. Våldsbenägna individer blir lätt sårade, vilket leder till att de också lättare tar till våld. Och i synnerhet de människor som tar till våld upprepade gånger saknar förmågan att känna empati och saknar också skuldkänslor. De här båda förmågorna skulle kunna bromsa upp dem, få dem att tänka efter, innan de tar till våld.
Hur kan man hjälpa de här människorna till förändring?
BB: Många av våra klienter har levt utanför samhället i någon s.k. subkultur. En del av dem har aldrig förvärvsarbetat trots att de är vuxna mänskor. Följaktligen har de inte en uppfattning om vad som är rätt och fel. Sina värderingar har de anammat i en miljö där våld och missbruk är vardag. Så att rehabilitera dem handlar inte bara om att få dem att sluta slå folk på käften, eller att sluta missbruka. Det handlar om att förändra en hel livsstil.
För de känner ju igen sig i den miljö de har levt i. Där vet de hur de skall uppföra sig och vad som är rätt och fel. Men problemet är att det som är rätt där är helt fel i samhället i övrigt. Så då de skall lära sig vilka regler som gäller för en vanlig Svensson så hamnar de ut på okänd mark.
GWH: På Gamla Vasa Sjukhus jobbar vi mycket med att ge dem nya relationer, ett nytt yrke eller studier. Allt det här stärker deras självkänsla och stöder dem då de skall byta ut gamla vanor mot nya. Faktum är att vi ofta får börja med så fundamentala saker som dygnsrytmen och hygien.
Vi söker ofta upp ett rehabiliteringshem på en annan ort, så att inte de gamla kontakterna skall föra dem tillbaka till det gamla livet.
KB: Empatiträning anses numera vara viktigt för att förebygga våldsbeteende och borde in i skolan redan i lågstadiet. Då kunde barn lära sig att hantera sina känslor, d.v.s. bli medvetna om att deras handlingar för med sig konsekvenser. Det finns barn och ungdomar som inte är medvetna om vilka handlingar som kan skada andra.
Det är svårare att förändra en person i vuxen ålder, då aggression är ett lika stabilt personlighetsdrag som IQ.
BB: Det som vi gör är att vi konfronterar våra klienter med konsekvenserna av deras handlingar. Och det betyder att vi uppmanar dem att kännas vid det de utsatt sina offer för.
Det är inte ovanligt att de förnekar effekten av det våld de utövat. Och det tyder inte på något annat än att det är väldigt smärtsamt för dem att förstå vad de har gjort på ett känslomässigt plan. Det behöver inte betyda att personen ifråga har en psykopatologisk läggning. De som har våldfört sig på andra behöver stöd och hjälp för att våga möta sina känslor. Och då de gör det så föds också deras empati.
Vi kallar det för social träning. För hur tuffa och uppblåsta de här killarna än är, så får vi inte glömma att de är väldigt osäkra och rädda.
Vi exponerar våra klienter för det som de är rädda för. Och det gör att de blir tryggare.
Vad är de rädda för?
De är rädda för allt. Framför allt är de rädda för att skapa relationer. Och man kan ju se missbruk som alternativ till mänskliga relationer. Man kan också se våld som ett sådant alternativ. Och det är där vi måste gripa in och säga du måste vara kvar här, alltså i relationen. En väldigt viktig del av rehabiliteringen handlar om att stöda klienten så att han vågar möta en annan människa.
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Mikkos värld var full av våld och droger
På Säviks Behandlingshem i Sverige jobbar ett team på 16 vårdare med 11 manliga missbrukare, de flesta av dem våldsbenägna.
Mikko är på Sävik för andra gången. Alternativet till 8 månader på Sävik hade varit 4 månader i fängelse. Men Mikko valde att ansöka om kontraktsvård. Mikko har tidigare avtjänat ett fängelsestraff på ett och ett halvt år. Han blev då, liksom idag, dömd för grova våldsbrott.
På Sävik får man lära sig att konflikter kan bemötas med annat än våld, något som Mikko är ivrig att börja praktisera då han blir civil igen. Men han erkänner att det har funnits fördelar med att använda våld.
"Jag har haft nytta av att ta till våld i den bemärkelsen att jag har vunnit respekt. I min omgivning har man vetat att jag kan ta till våld om det behövs. Det är ju på det sättet i den värld jag har levt i förut.
Man har känt sig trygg i den miljön på något sjukt sätt. Med våld och allting. Det har varit mitt sätt att leva. Det har varit min trygghet. Så nu tar jag ett steg ut på okänd mark. Det känns spännande.
Jag tror inte att fängelse skrämmer många. Det skrämmer inte mig i varje fall. För att man skall vilja förändras måste man se konsekvenserna av ens handlingar.
Jag har varit gift och gått igenom en skilsmässa och jag har två barn som jag inte har träffat på över ett halvt år. Sådana konsekvenser känns. Och jag har blivit bostadslös. Det är sådana förluster man måste stå inför för att motiveras till förändring.
Jag tror man måste byta vänskapskrets, det måste man. Det går inte att umgås med dem man rört sig med förut. Den värld jag levde i var full av våld och droger.
Jag har också provat på att flytta till nya städer och flytt mina problem. Men det har inte fungerat. Beslutet till förändring måste komma inifrån en själv.
Jag behöver lära mig att tänka i nya banor. Jag behöver lära mig att livet är värt mer än droger och kriminalitet. Jag vill lära mig att tycka om mig själv, att återfå min självrespekt. Det kanske låter löjligt men vad jag behöver är att lära mig vad som är rätt och fel."
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Intervju med minnesforskaren och psykologen Sven-Åke Christianson
Sven-Åke Christianson: När jag har studerat människor som både har planerat sitt dödande eller gjort det mer impulsivt, så finns det en viktig gemensam nämnare. Det är personer som är djupt ensamma med svåra känslor. Inte ensamma i fysisk mening utan i att hantera sina känslor. Många gånger så placerar man ut detta hos andra. Att få andra att känna skräck eller rädsla, tillkortakommande, hjälper upp den egna psykiska situationen.
En annan faktor är att de har ett avvisande med sig historiskt. Personer som blivit avvisade som barn av sina föräldrar, som blivit lämnade åt sig själva. En uppväxt där det inte har funnits utrymme för att hantera behov och bekräftelse.
En tredje faktor är att de är kränkta i sin egen manlighet. Framförallt de som begår reaktivt våld, kan inte hantera att vara avvisade, speciellt av kvinnor.
Ett enskilt trauma skapar inte en så negativ utveckling att man dödar andra människor. Oftast är det frågan om upprepade traumatiseringar och upprepade situationer där svåra känslor väcks men där man inte har någon att vända sig till.
Samtidigt ska man veta att också gärningsmannen kan traumatiseras då han begår dödligt våld. Ungefär 60% av dem visar symptom som vi kallar posttraumatiska stresssyndrom, sömnrubbningar, psykosomatiska besvär, återkommande minnesbilder osv. Precis som om man varit med om en krigsupplevelse, katastrof osv. Många gånger är det här situationer som väcker också tidigare traumatiseringar och umbäranden som man haft med sig i bardomen, men som man aldrig haft möjlighet att prata om och få hjälp med. Det är som psykologen Alice Miller säger: "Det är inte vad barn har har råkat ut för som nödvändigtvis ger men för livet utan det barn inte får uttrycka och berätta om."
Redaktör: Kim Svennblad
|
 Sari - rannsakningsfånge
Intervju med Sari, rannsakningsfånge i Tavastehus kvinnofängelse
"Det kan vara frågan om hat men det kan också vara frågan om rädsla. Det är ju så, att när man är tillräckligt rädd, så visar man utåt en bild av att man inte alls är det. De stunder då det känns som om hela världen faller över en, när allt går åt skogen, då kan det kännas som om man fick en massa kraft och blev kvitt sin rädsla om man gick och gjorde någonting helt idiotiskt, som te.x. att göra någon annan illa. Det är som om alla problem skulle suddas ut för en stund, fast de i själva verket är tvåfaldigt större framför en."
Eftertankar…
"Det beror naturligtvis på situationen. Men om jag tänker på det som jag senast gjorde, så nog förstod jag omedelbart vad jag hade gjort, och genast kom tanken ”Varför gick jag och gjorde detta?” Men sen tänkte jag, gjort är gjort. Jag tror nog alla förstår vad de gjort redan vid gärningsögonblicket, och säkert ångrar de sin gärning efteråt, annars är man en väldigt känslokall människa."
Orsak och verkan
"Jag vill inte döma någon, men jag tror nog att allt kommer från hemmet. I mitt fall så kände jag redan från skoltiden att ingen brydde sig om mig. Och den inställningen stärktes ytterligare, då jag småningom märkte att ingen verkligen gjorde det, oberoende av vad jag hade ställt till med. Så egentligen tror jag att det var där allting fick sin början. Och småningom blev gärningarna bara värre. Nu är förstås kulmen nådd med det som hände, men fortfarande bryr sej ingen, fast det har jag kommit över. Följderna är vad de är, man måste stå för vad man gjort, och sen få ett slut på det hela.
Kanske en orsak är den att mitt förtroende för någon annan person saknas helt. Jag litar inte på någon. I mina parförhållanden så har jag haft för vana att säga mig själv att den andra inte i själva verket bryr sig om mig. Ständigt misstänker jag att ingen tycker om mig. Kan det vara det att när man som barn har märkt att ingen bryr sig om dig så fortsätter man som vuxen att tro att ingen fortfarande tycker om en. Fast någon skulle ständigt försäkra hur mycket den älskar en, så tror man inte själv på det.
Sen november, den 23, då jag anmälde mig för polisen, sen den dagen har jag funderat över mitt liv, allt från början fram till denna dag. Funderat hur jag förändras och hur jag skall klara av det. Vägen är lång och svår, men jag tror att jag klarar mig."
Framtiden
"En önskan är att jag skulle få vara ifred, att jag skulle ha ett eget hem. Fick vara med mina barn och barnbarn, jag har tre barnbarn, och bo någon helt annanstans än där jag tidigare har bott. Och många stödpersoner, de behövs, utan dem klarar man sig inte. Ensam är det helt hopplöst. Mycket stöd bara och ett eget hem."
Redaktör: Kim Svennblad
|
|
|
Till början av sidan