|
Matmissbruk
6.10.2004
Enligt undersökningar är det bara 1 % av dem som bantat och gått ner i vikt som lyckas hålla viktnedgången långsiktigt. Ändå uppmanar massmedia oss dagligen att banta. Vi erbjuds olika viktkontrollprogram, vattenutdrivande preparat och allehanda motionsrecept.
Varför ger bantning ett så dåligt resultat? Vad skall vi göra om vi inte är nöjda med vår vikt?
I Solarplexus talar vi den här gången om matmissbruk. Vare sig du är överviktig, anorektisk eller hetsäter så kan det många gånger handla om ett matmissbruk.
Om du missbrukar mat betyder det att du kompenserar andra behov än hunger med mat. Vi tar t.ex. ofta till socker och snabba kolhydrater då vi känner oss nedstämda eller sorgsna.
Programvärd: Maria Pörtfors
|
Matmissbruk
6.10.2004
Enligt undersökningar är det bara 1 % av dem som bantat och gått ner i vikt som lyckas hålla viktnedgången långsiktigt. Ändå uppmanar massmedia oss dagligen att banta. Vi erbjuds olika viktkontrollprogram, vattenutdrivande preparat och allehanda motionsrecept.
Varför ger bantning ett så dåligt resultat? Vad skall vi göra om vi inte är nöjda med vår vikt?
I Solarplexus talar vi den här gången om matmissbruk. Vare sig du är överviktig, anorektisk eller hetsäter så kan det många gånger handla om ett matmissbruk.
Om du missbrukar mat betyder det att du kompenserar andra behov än hunger med mat. Vi tar t.ex. ofta till socker och snabba kolhydrater då vi känner oss nedstämda eller sorgsna.
Programvärd: Maria Pörtfors
|
Matmissbruk
Folkhälsoinstitutet slår larm. Övervikt är ett folkhälsoproblem och kostar samhället 2 till 7 procent av alla hälsovårdsutgifter. Bl.a. vuxendiabetes, högt blodtryck och hjärt och kärl sjukdomar kan orsakas av övervikt. Övervikt är alltså inget att leka med. Men vad är övervikt?
Skall övervikt mätas enligt BMI (= bodymassindex) eller utgående från hur var och en mår i sin kropp?
Trots att vi idag har tillgång till otaliga bantningsmetoder, vattenutdrivande naturpreparat och olika konditionsprogram, så finns det många som inte får hjälp av dem. Varför?
I diskussionen deltar Lisbeth Stahre, socionom och kognitiv beteendepedagog och Els-Mari Hedström , beroendeterapeut. De diskuterar INTE bantningsmetoder, utan matmissbruk.
Satu Huhta berättar om hur hon kunde stiga upp 02 på natten för att köra till närmaste bensinstation och köpa sötsaker.
Irene Kristeri, beroendeterapeut, uppmanar oss att slänga ut vågen, bränna upp måttbanden och lära oss att skillja på magens och munnens hunger. Irene hävdar att bantningsmetodernas budskap är att vi inte duger som vi är.
Pia Charpentier, verksamhetsledare för Helsingfors ätstörningscentrum, anser att de flesta som lider av ätstörningar är måna om att duga och räcka till.
Vi är väl, de flesta av oss, bekanta med tanken på att man kan missbruka alkohol och droger. Men kan vi också missbruka mat?
Els-Mari Hedström, beroendeterapeut, som jobbar på Bitten Jonson Centret i Sverige:
 Ja, vi kan missbruka mat. Och jag tror att det är viktigt att skillja på när man missbrukar mat och när man blivit beroende av mat.
Då det har gått så långt att vi är beroende av mat så har vi tappat kontrollen över vårt ätande. Medan missbruk är en lite lindrigare form av kontrollförlust.
Missbruk ger också allvarliga konsekvenser. Men en missbrukare kan ännu på något sätt hantera situationen medan en som är beroende har blivit offer för sitt sug efter mat, inte sällan i form av socker och snabba kolhydrater.
Lisbeth Stahre, socionom och kognitiv beteendepedagog, forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm:
 Jag ser matmissbruk som en kontrollförlust. Och i mitt jobb med överviktiga klienter så handlar det om att se på vilka orsakerna till kontrollförlusten är. För det har visat sig att det inte är maten det handlar om, utan något annat. Och då jobbar jag så att vi ser på vilka situationer som har föregått. D.v.s. vad är det som händer innan man tappar kontrollen över maten. Vad är det som har hänt under dagen eller under veckan.
Els-Mari Hedström:
På Bitten Jonsson Center, där jag är anställd, fokuserar vi på beroendet. Det är beroendeproblematiken vi behandlar.
Våra klienter lär sig vad de kan äta och hur maten påverkar dem.
De flesta kommer till behandling först då matmissbruket verkligen ställt till det för dem. De kan hämta med sig en utmattningsdepression och många andra allvarliga symptom. Gemensamt för dem alla är att de har det väldigt jobbigt i sina liv.
10 år av matmissbruk
Satu Huhta led av matmissbruk i 10 år, innan hon beslöt att göra något åt saken. Vid det laget vägde Satu 122 kg. Hennes övervikt medförde många handikapp. Bl.a. inskränktes hennes rörelsefrihet så att hon t.ex. inte kunde leka med sin son och hade svårigheter att gå på toaletten.
Satu Huhta:
 Jag minns hur jag på min 16-års födelsedag stod framför spegeln och grät. Det var redan då uppenbart för mig att jag hade lidit av övervikt hela min barndom. Jag minns den födelsedagen med bävan. Det var början på en lång rad av födelsedagar då jag om och om igen kom att besluta mig för att göra något åt min övervikt. Men utan resultat. Det var på min 16-årsdag som jag gav upp mig själv och blev slav under mitt matmissbruk.
Mitt matmissbruk dominerade mitt liv så att jag tänkte på mat 24 timmar i dygnet. Maten demoniserade mitt liv.
Om jag hade lyckats vara utan sötsaker i en vecka, så fick jag mardrömmar där jag jagades av enorma chokladstänger. Det låter komiskt, men det var hemskt. Svetten rann på mig då jag vaknade. Egentligen var det som om jag hade haft abstinensbesvär.
Jag kunde vakna två på natten med ett så starkt sug efter socker att jag utan vidare körde iväg till en bensinstation och köppte choklad. Jag både hetsåt och hade bulimi.
Då min dåvarande man och min son hade somnat kunde jag smyga mellan TV-fåtöljen och kylskåpet som en tjuv. Jag ville hetsäta ostört.
Då jag fyllde 26 år och igen stod framför spegeln med mina 122 kg visste jag att jag måste göra något innan det var för sent. Den här gången ville jag prova på något annat än alla evinnerliga bantningskurer jag tidigare prövat på.
Bara några månader efter min 26-årsdag fick jag en hjärninfarkt. Jag blev naturligtvis ordentligt uppskärrad och om möjligt ännu mer motiverad att förändra min livsstil.
Hypnosterapi blev avgörande för mig. Genom hypnos kom jag i kontakt med barndomsminnen som klargjorde varför mat kom att bli en källa till tröst för mig.
Jag mindes hur jag en gång som fem år gammal hade haft ledsamt efter min mamma. Jag var då tillsammans med min pappa och hade nog önskat att han hade tröstat mig med kramar och stora famnen. Men istället köppte han mängder av sötsaker åt mig. Det var hans sätt att svara på mitt behov av tröst. Och det kom att bli en vana.
Tack vare det här minnet förstod jag att jag hade lärt mig ett beteende. Då jag var ledsen eller nedstämd tröstade jag mig genom att sätta något i munnen och tryckte därmed ner mitt illamående utan att ta itu med vad det egentligen var för ett behov som försökte göra sig hört. Jag hetsåt då jag egentligen var utsvulten på kärlek.
Det viktigaste för mig var de upptäckter jag gjorde om mig själv. Att jag förstod att jag åt för att inte behöva möta jobbiga känslor. Men det finns ju också en fysiologisk sida.
Jag har också ett s.k. sockerberoende. Jag tog ett s.k. sockerbelastningsprov, som klart visade att mitt insulin reagerade väldigt starkt på socker. Att få det resultatet svart på vitt har hjälpt mig att förstå varför sockret fick en så stark makt över mig.
Då jag 26 år gammal stod framför spegeln fast besluten att hitta min trivselvikt förstod jag att jag inte skulle försöka uppnå någon idealvikt enligt BMI eller något annat viktindex. Jag förstod att jag måste lyssna till mig själv så att mitt välbefinnande skulle omfatta både kropp och själ.
Idag har jag gått ner 30 kg. Och det har jag lyckats med tack vare att jag inte började med att fokusera på mat och motion, utan jag började med att fråga mig själv: “Varför äter jag?”
Lisabeth Stahre:
“Den här historien som Satu berättade möter jag väldigt ofta. Det gläder mig att hon har kommit underfund med att hon använder maten som en kompensation för andra behov. Alltså att hon äter då hon är i kontakt med svårhanterliga känslor och liksom dövar dem med mat.
Satu berättade om hur hon fick sötsaker som en slags tröst enda sedan hon var 5 år. Jag ställer mig lite tveksamt till att det skulle ge upphov till ett kemiskt sockerberoende, då jag ju ser det som ett inlärt beteede. För har man gjort något enda sedan barndomen så blir det ju ett invant beteende.
Vi har enda sedan födseln ett s.k. oralt beteende. Det handlar om en överlevnadsstrategi. Vi behöver bröstmjölken för att överleva. Och bröstmjölken är ju söt. Vi får alltså något sött i oss redan då vi är spädbarn och den här söta bröstmjölken väcker känslor av lust
Vi mödrar är ju också snabba med att ge barnen en tutt som tröst och njutning. Så det blir ett beteende som vi kanske omedvetet lär våra barn.
Els-Mari Hedström:
“En mänska som vi har konstaterat vara beroende har ofta låga serotonin och betaendorfinhalter i hjärnan.
Vi behöver våra betaendorfiner för att kunna ta hand om oss själva. De påverkar självkänslan och ger både fysisk och psykisk smärtlindring. Och har vi låga betaendorfinhalter så är vi väldigt känsliga och tappar lätt tilliten till oss själva. Det kan leda till att vi kompenserar den bristen med mat som innehåller socker, eftersom socker höjer betaendorfin nivån. Det här kan lätt bli en ond cirkel eftersom sockret stressar kroppen. Den onda cirkeln aktiveras då vi känner oss nedstämda, äter sockerrik mat, så att betaendorfinnivån stiger, men snart stressar sockret kroppen och ber om mer för att höja betaendorfinnivån.
Vi kunde motverka stressen i kroppen genom att motionera, eftersom motion höjer betaendorfinnivån, liksom yoga och beröring. Men idag blir stresshormonet ofta kvar då vi inte rör på oss. Jag menar de gener vi har med oss från stenåldern passar inte ihop med det maskinella samhället vi lever i idag. Vi äter mycket s.k. snabba kolhydrater och är mestadels stillasittande.”
Så en väg ur matmissbruket handlar om att utesluta socker och snabba kolhydrater?
“Är du beroende så måste du utesluta drogen.”
Lisbeth Stahre:
“Jag håller med dig om att vi gått igenom stora samhällsförändringar och det är klart att det har medfört att mänskor mår dåligt på olika sätt. Men inom den kognitiva terapin brukar vi säga att det inte är händelsen i sig som avgör hur vi mår utan hur vi förhåller oss till den. Så det handlar mycket om att inte göra sig till offer för omständigheterna, utan att ta ansvar för sitt liv.
Jag tycker att man inte skall lägga skulden på upplevt misslyckande utanför sig själv, t.ex. på för låga serotoninvärden, då tycker jag att man gör sig till ett offer.
Då man jobbar långsiktigt med att förändra mänskors ätbeteende så händer det väldigt mycket i deras liv. De tar tag i saker. Deras liv genomgår förändringar.
Men jag möter också kvinnor som går ner i vikt och som efter någon tid tar kontakt och säger: “Du, jag vill inte det här längre, jag vågar inte längre.”.
Det här är kvinnor som förändrats och blivit medvetna om att de ser annorlunda ut. De får kanske uppskattande blickar från män, och då händer det att de kvinnor som använt sin kroppshydda som ett skydd mot omvärlden upplever sin trygghet vara hotad.. De skyddar sig för att de är rädda för livet. Och då blir frågan vad vill jag göra med resten av mitt liv aktuell för dem. Frågor som “Har du valt det här livet eller har det bara blivit så?” Och det upplever många som väldigt skrämmande. T.o.m. så farligt att de ringt upp mig och sagt att de vill avbryta behandlingen och återgå till sitt gamla jag.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
 Beroendeterapeut Irene Kristeri leder matmissbrukargrupper
Irene Kristeri jobbar som beroendeterapeut. I hennes ”matmissbrukargrupper” för man dagbok över vilka känslor man kompenserar med mat. Irene Kristeri jobbar ur ett psykodynamiskt perspektiv.
Egna erfarenheter
"Jag konfronterades med mitt eget matmissbruk i samband med att min man dog. Jag och mina barn var nyinflyttade i en stad där vi inte kände någon. På kvällarna drog vi ner spjälgardinerna i vardagsrummet, tände eld i kakelugnen, och försåg oss med korv och glass och annan fet mat.
Idag kan jag se att vi tröstade oss med mat och jag tycker inte att det är så farligt. Men så fastnade jag. Maten blev en källa till tröst för mig, så att jag som ensamförsörjare hämtade kraft att orka vidare ur maten. Och visst fann jag både tröst och behag i mat. Men så började jag gå upp i vikt. Och det var otroligt svårt för mig att erkänna att jag hade ett problematiskt förhållande till mat.
Istället började jag kontrollera mitt ätande. Jag gick hellre in för att kontrollera mitt matmissbruk än att erkänna det. Jag provade alla möjliga och omöjliga bantningskurer. Ibland gick jag ner i vikt, men bara för korta tider. Jag höll på i två år tills jag förstod att jag befann mig i en återvändsgränd.
Bantningskurer och näringstabeller
Till mina grupper kommer det mänskor som redan provat på det mesta för att duga och räcka till. Olika bantningskurer så väl som näringstabeller är dem alla nog så bekanta. Den första hjälp jag erbjuder dem är att säga att bantning och andra kontrollsystem INTE hjälper. De hjälper inte för att deras budskap är fel. Bantnigskurernas budskap är ju att du inte duger som du är. Därför börjar vi med att lämna bort alla bantningskurer och all annan kontroll av mat. Och det brukar vara rätt så skrämmande.
Lyssna till kroppen
Jag har hört många säga att om jag inte bantar så kommer jag att äta mig alldeles formlös, utan kontroll går det inte. Men då brukar jag säga ok, du har ett val. Antingen kan du leva resten av ditt liv med att ständigt kontrollera ditt ätande, eller så kan du gå in för att hitta ett naturligt förhållande till din kropp och det du äter. Vår kropp vet vad vi behöver och därför är det viktigt att vi börjar med att lyssna till kroppen.
Otillräcklighetsfällan
Orsakerna till olika former av beroende, liksom missbruk, är enligt mig att man känner sig otillräcklig. Vi har i något skede fått för oss att vi inte duger som vi är. Vi litar inte på att vi kan tillfredställa våra egna behov och därför försöker vi göra det med något utanför oss själva. Vi förmår inte ta hand om oss då vi är rädda, då vi känner oss ensamma eller är i behov av kärlek.
Som barn räcker vi inte till att ta hand om oss själva. Och inte är det annorlunda då vi är vuxna. Vi är fortfarande beroende av andra mänskor för att tillfredsställa våra behov.
Om vi som barn alldeles för ofta fått uppleva att ingen har svarat på vår känsla av otillräcklighet, så försöker vi göra det själva. Vi undviker mänskokontakter och försöker själva inge oss en känsla av trygghet, kärlek och tröst. Och då är det lätt att ta till mat. Mat både tröstar och ger känslor av välbehag för stunden.
Det är viktigt att fråga sig vilka känslor vi försöker undvika. Maten räddar oss från alltför intensiva känslor och vårt matmissbruk hindrar oss från att ta itu med våra egentliga problem.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
Pia Charpentier leder ätstörningscentralen i Helsingfors
Intervju med Pia Charpentier, psykolog och verksamhetsledare för ätstörningscentralen i Helsingfors.
Dåligt självförtroende
 En gemensam nämnare för personer med ätstörningar är att de av någon orsak är missnöjda med sig själva. De upplever att de inte får vara det de är. Och då fungerar ätstörningen som en kanal till att uppnå ett väsen som de kunde acceptera och via vilket de kan uppleva att andra accepterar dem. Och via media förmedlas lätt en bild av att om vi vill bli accepterade så borde vi se ut på ett visst vis, gärna vara slank och vacker.
Fysisk och psykisk obalans
Ätstörning innefattar både en fysisk och psykisk obalans, och de här båda bör vårdas parallellt. Om man sköter bara den ena är slutresultatet inte gott eller varaktigt.
Vården av den fysiska sidan är mera konkret, där man försöker normalisera matvanorna och vikten och kroppens kondition.
Bryta negativa tankemönster
Vad gäller psyket så undersöker man via psykoterapi personens sinnelag, sättet att tänka, samt i hurdana situationer aktiveras ett negativt tankemönster. Undersökning av när tankemönstren aktiveras samt vad det får mig att göra. Drar jag mig tillbaka, får de mig att bli väldigt sträng mot mig själv... Alltså identifiera tankar med en negativ inverkan på hälsan och sträva till att ändra dem till hälsofrämjande.
Kontrollbehov
En annan gemensam nämnare för personer med ätstörningar är att de strävar till att vara goda människor, göra saker rätt. Om man lever efter en viss diet eller vardag fylld av regler, kan man på så sätt kontrollera sitt liv. Då vet man när man är en god och när en dålig människa. På så sätt lyckas man skapa en känsla av att man har en kontroll över livet.
Av personer med ätstörningar tillfrisknar 80%, 50% fullständigt och 30% så att det klarar av att leva ett normalt liv.
Bli frisk
Man tillfrisknar nog från en ätstörning, det är ett budskap som jag vill komma ut med. Det talas så mycket om att det är någonting man dör i och att det är kroniskt.
Bara man bearbetar och orkar utföra arbetet, och att också vårdpersonalen har tålamod, så nog är det någonting man tillfrisknar ifrån.
redaktör: Kim Svennblad
|
 Mat gav Erja tröst för stunden
Erja har missbrukat mat hela sitt vuxna liv. Det syns inte på hennes yttre. Hon är både lång och slank.
”Jag har en normalvikt. Jag är inte fet, men det är inte samma sak som att ha ett sunt förhållande till mat. Om man har ett sunt förhållande till mat behöver man inte kontrollera sitt ätande, så som jag har gjort i flera år. Då vågen visade att jag gått upp två kilo, så slutade jag äta. Jag kunde vara utan mat i tre dagar.
Det hände också att jag slukade i mig mat. Ibland åt jag ett helt bröd, eller så slukade jag i mig ett helt paket kex. Jag åt tills jag mådde illa, bara för att det ännu fanns något kvar att äta.
Idag är situationen en annan, men fortfarande händer det att jag förlorar kontrollen över mitt ätande. Det händer i situationer då jag är trött, ensam, besviken, eller nedstämd. Alltså i situationer där jag är kontakt med starka känslor. Ibland kan det t.o.m. handla om intensiv glädje eller känslor av välbefinnande. Det är som om jag inte skulle våga möta starka känslor och då är det lätt att använda mat som substitut, liksom för att kringgå känslorna. Och jag tycker att mat kan ge lättnad för stunden, men det tar inte länge innan det obehag jag försökte undvika, växer sig ännu större.
Då jag har jobbat med mitt matmissbruk, i Irene Kristeris terapigrupp, har jag varit förvånad över hur skrämmande det kan vara att möta känslor på djupet. Tidningarna är fulla av olika bantningsrecept, men de rör sig alla på ytan. För att komma åt de verkliga problemen bakom matmissbruk måste man våga stå ansikte mot ansikte med sig själv.
Idag har jag blivit medveten om vilka känslor jag är i kontakt med då jag söker tröst i mat. Då jag är på väg att öppna kylskåpsdörren förstår jag att det inte är mat jag behöver. Vad jag behöver är något annat. Och det i sin tur beror på hur jag känner mig. Den här medvetenheten har hjälpt mig så att jag idag inte mer behöver söka tröst i mat.”
redaktör: Maria Pörtfors
|
|
|
Till början av sidan