Hjärtat
23.000 finländare dör årligen i hjärt- och kärlsjukdomar, vilket är hälften av alla dödsfall i landet. Ändå ligger Finland i sista ändan då det gäller vården och en skriande brist på kardiologer råder framför allt i östra och norra Finland. Solarplexus uppmärksammar hjärtveckan med tonvikten på hjärttransplantationer
hos barn. Liv Wentzel, som fick ett nytt hjärta då hon var 13 år gammal, berättar om sin sjukdom och operation, och docent Christer Holmberg från Barnkliniken i Helsingfors om läkarens synvinkel.
Bantaren, Lasse Federley står i tur att presenteras och han berättar om sin hjärtinfarkt och om orsakerna till den.
INTERVJUER i programmet den 09.04 2000
Liv Wentzel
Liv Wentzel fick ett nytt hjärta för 7 år sedan, då hon var 13 år. Hon lider av en medfödd muskelsjukdom, som gör att hon inte kan springa eller röra sig som andra. Men det var knappast den sjukdomen, som gjorde att hjärtat sade upp kontraktet. En maginfluensa var inledningen till sjukdomsprocessen och gjorde henne till slut så svag att hon inte orkade röra sig. Liv fördes till Barnkliniken i Helsingfors, där hon omedelbart togs in på intensiven för några dagar. Sedan flyttades hon över till hjärtavdelningen, där man försökte medicinera för att se om hjärtat skulle lära sig jobba igen. Det gjorde det inte. Då sattes Liv på väntelistan för ett nytt hjärta.
Liv säger att hon aldrig förstod att hon kunde ha dött. Alla andra, föräldrarna, släkten och läkarna var djupt oroade. Själv låg Liv på sängen och läste ungdomsböcker.
Så kom då eftermiddagen, då de ringde från Barnkliniken och sade att det fanns ett nytt hjärta för Liv. Den dagen kommer ingen i familjen någonsin att glömma, säger Liv. Hon berättar hur hennes mamma, som just hade kommit hem från butiken, bara slängde matkassarna på köksbordet och så bar det av till sjukhuset. Hon lades genast in och klockan 23 flyttades hon upp till operationssalen.
Då hon vaknade på intensiven följande dag, slog redan ett nytt hjärta i bröstet på henne.
Hon vet inte varifrån hjärtat har kommit, bara att det troligen är från någon inom norden. Liv tänker inte längre så ofta på den människa, vars hjärta hon nu har, men i början gjorde hon det hela tiden. På frågan huruvida hon tycker att hon ändrat personlighet efter operationen svarar hon nej. Men som en liten kuriositet nämner hon att hon i alla fall plötsligt börjat måla med vattenfärger. Det gjorde hon aldrig förr. Dessutom håller hon numera i pennan på ett annat sätt.
I dag, 7 år senare, känner hon sig friskare än någonsin. I våras för ett år sedan blev hon student och har lyckats med konststycket att klara inträdesförhören till den juridiska fakulteten. Liv motionerar så ofta hon orkar och hinner, vilket för hennes del, med muskelsjukdomen som bakgrund, innebär promenader och ridning.
Christer Holmberg
Docent Christer Holmberg från barnkliniken i Helsingfors är den, som koordinerar transplantationsverksamheten inom kliniken. Sammanlagt 32 barn har fått ett nytt hjärta sedan verksamheten startade. Av dem är det 7 stycken, som har dött. Christer Holmberg säger att fem av de barnen var i ett så dåligt skick redan innan operationen att transplantationen utfördes som en sista åtgärd i en rad av många andra åtgärder innan dess.
Det är helt omöjligt att få veta vem donatorn är, säger Christer Holmberg, detta av hänsyn till de anhöriga. Ofta är donatorn ett trafikoffer, som är döende men som lever tillräckligt länge för att man ska hinna ta hjärtat och andra eventuellt oskadade organ till vara. Det kan också vara fråga om personer, som oväntat drabbas av hjärnblödning med dödlig utgång.
Då ett trafikoffer ,en eventuell donator kommer in till akuten tar läkarna upp frågan om organdonation med de anhöriga. Situationen är svår och känslig, och om familjemedlemmarna aldrig diskuterat eventuella organdonationer i förväg kan tanken på ett dylikt ingrepp på den redan svårt skadade och döende patienten vara omänskligt tung och till ock med omöjlig för de anhöriga.
Ett organdonationstestamente kan vara lösningen. Det är ett enkelt kort, som var och en kan bära i sin plånbok, och som ger läkarna en fingervisning om patientens egen inställning.
Finland hör till organisationen Eurotransplant, vilket innebär att en förfrågan om ett nytt organ sänds ut i hela Europa. Då det gäller en hjärttransplantation är det bara Norden och Nordeuropa, som kan komma i fråga, säger Christer Holmberg. Hjärtat måste opereras in i mottagarens kropp inom 4 timmar från det att det tagits från donatorn. En finländsk läkare åker med privatplan till donatorns hemland för att ansvara för transporten av organet, medan läkarna påbörjar operationerna i båda länderna.
En hjärtoperation i sig räcker inte längre än 4-5 timmar varefter patienten flyttas till intensiven för några dygn. Liv Wentzel säger att hon minns tiden från intensiven oväntat bra. Hon andades via respirator och kunde därför inte prata, men ” det gick ju att kommunicera via teckenspråk”. Hon hade heller inga nämnvärda smärtor eftersom smärtlindringen var mycket effektiv. ”Men man gled ju ut och in ur sömnen”.
Det, som kan ge komplikationer är en eventuell frånstötningsreaktion, säger Christer Holmberg. Den brukar visa sig ett par tre veckor efter operation. Då ändrar man medicineringen och allt brukar ordna sig, säger han.
Priset för en hjärttransplantation rör sig mellan 350.000 och 400.000 mark.
Hjärttransplantationer är ändå sällsynta med tanke på andra åtgärder inom hjärt- och kärlkirurgin. 37.000 personer är årligen på sjukhus för hjärtproblem. 23.000 dör, vilket är hälften av alla dödsfall. 4.500 bypassoperationer utförs och 2.200 ballongutvidgningar.
Ett problem är att det finns för få kardiologer i Finland. De flesta av dem, som finns, finns i södra Finland, vilket innebär att det är svårt att få hjälp i tid om man är bosatt någon annanstans än där. Ändå har köerna till bypassoperatoner blivit kortare, och helt avskaffade i t.ex. Åbo. Även i Vasa ser situationen rätt ljus ut.
Lars Federley
Lasse Federley, som deltar i Solarplexus bantning, är hjärtpatient. De akuta magsmärtor med sura uppstötningar och brännande känsla i bröstet, som han plötsligt fick en kväll för ett drygt år sedan, visade sig vara en infarkt. Efter ett ingrepp där man ”satte in ett platinarör på ett ställe, där blodkärlet hade ett hål, som såg ut som skarven mellan två knackorvar” mår Lasse bra igen. Han har ändrat sin livsföring efter ett typiskt hektiskt leverne inom affärsvärlden, då han var VD för 11 företag för många helt olika branscher. Jobbet krävde resor varje vecka, främst till Ryssland och de baltiska staterna, som redan i sig är psykiskt sterssande. Många av Lasse Federleys baltiska vänner har blivit mördade där , något han säger att man aldrig kan glömma.
I dag går Lasse till sitt arbete någon gång mitt på dagen. En stor del av jobbet sköter han hemifrån.
För sitt eget höga nöjes skull har han forskat i släkten Federley , med 800 personer.
”Då andra gör sådant på 15 år, gjorde jag det på ett par månader! Det är sådant som ska ske NU och inte i morgon”. Säger Lasse Federley och ser nöjd ut. ”Det är ju ingen som tvingat mig, det är jag själv som väljer! Och då är det okay”.
|
Till början av sidan