Två fantastiska veckor!
Haastatteleminen sujuu joka kerta hieman paremmin, tässä Sabina haastattelee yhtä YLE:n siistiä työntekijää
Ihmiset täällä ovat älyttömän mukavia ja kaikki tervehtivät aina hymyillen kun saavumme tänne. Kaikkien kanssa tulee hyvin toimeen, eikä koskaan tunnu siltä että olisimme vain tiellä. Ollaan myös tajuttu miten iso mediatalo Yle on ja miten paljon erilaisia ihmisiä täällä tarvitaan. Vasta kahden viikon jälkeen alamme löytämään eri paikkoihin ilman karttaa ja tiedetään missä on paras lounas.
Ollaan myös opittu miten nettijutut tehdään ja miten aikaa vievää materiaalin kerääminen on. Osallistuttiin myös suoraan lähetykseen - Radiodoktorn, sekä Eftersnackin juhannus spesiaalin nauhoitukseen. Yksi tehtävämme on myös ollut luoda Spotify-soittolistoja Radio Vegan Sommarpratare ohjelmille, ette usko miten niin helpolta kuulostava asia voi olla niinkin hankala. Spotifysta ei todellakaan löydy kaikki maailman biisit. Radiojuttujen leikkaaminen opeteltiin jo ensimmäisenä työpäivänä, mutta se ei vieläkään suju toivotulla tavalla. Resptektiä "oikeille" toimittajille! Jo nyt iso kiitos kärsivällisyydestä Sarille, Unnille, Hannalle, Annikoille, Tinolle ja muille siisteille kollegoille. Ilman teitä ei osattaisi vieläkään mitään.
Muuten, käytiin jalkapallon MM-kisastudiossa!
Nu har vi två fantastiska veckor på radio Vega bakom oss och två förväntansfulla veckor framför oss. Det är alldeles otroligt hur tiden bara flugit iväg och det känns som om det var igår som vår förman Unni kom och sökte oss från den stora skrämmande byggnaden “Stora smedjan”, som bara vimlade av sofistikerade kostymklädda män och kvinnor med höga klackar från alla håll.
Desto mer vi gått omkring i alla byggnader, desto mer har vi gått vilse och desto mindre har vi kännt oss i de enorma byggnaderna. Redan den andra dagen av vårt sommarjobb kom vi 15 minuter sena eftersom vi vimsat omkring i en massa korridorer och det visade sig att vi var på totalt fel ställen och dessutom på helt fel våningar. Det slutade med att Unni gav varsin karta i våra händer så att vi inte skulle tappa bort oss igen. Ironiskt nog, lyckades vi ändå med det nästa dag. Nu, efter att vi gått fel ungefär ett tiotal gånger i två veckors tid, hittar vi äntligen problemfritt till Vegas eget revir och vi har till och med lyckats vidga våra horisonter ända till BUU-klubbens avdelning.
Selfie legendaarisen BUU-klubben leiman kanssa!
Under dessa två veckor har vi lärt oss en massa och ibland känns det som om hälften har gått förbi, men konstigt nog kommer vi ihåg det mesta som våra kolleger lärt oss. Det allra första vi lärde oss på Vega visade sig vara ett av de knepigaste, men samtidigt roligaste att göra, nämligen att editera och klippa projekt. Det är fascinerande att se hur snabbt de andra kan klippa, det är endast ett par klickningar och plötsligt har de skapat ett perfekt projekt som skulle kunna sändas med det samma ut i världen. Som tur har vi de bästa som lär oss.
Redan under den första dagen stötte vi på en massa främmande ord och det dyker dagligen upp allt fler. Vi är fortfarande inte säker på hur ordet för att “intervjua slumpmässigt folk” heter, fastän vi gjort det redan flera gånger. För att vara ärlig måste vi säga att vi inte ens vet om vi syftar på rätt sak.. Vi hade bollat mellan flera olika alternativ, allt från wokspott till wokpopp och wokstop, men vi har kommit till att det högst troligtvis heter wokspopp eller wokpop. Det kanske skulle vara hög tid att lära sig...
Övertid har vi också jobbat, men det har vi knappt märkt. Plötsligt visar klockan fyra och vi inser att vi varit så uppslukade av jobbet att vi inte märkt hur snabbt tiden gått. Om dessa två veckor vi har bakom oss har gått så här snabbt, så vågar jag knappt tänka på hur snabbt följande två veckor kommer att gå. Snart kommer vi att vara som de andra ungdomarna i vår ålder, rastlösa och arbetslösa. Men som tur kommer vi att ha ett färskt minne av ett av de absolut häftigaste sommarjobben.
